Krönika, DI Weekend
Weekend 3 februari
Krönika
Jan Gradvall
I en era präglad av medvetna lögner, avsiktliga missförstånd och ogenomträngligt informationsöverflöd så håller tydlighet på att bli vår motsvarighet till diamanter.
Tydlighet. Det hårdaste och mest sällsynta och mest eftertraktade som finns på marknaden. Det där komprimerade som skär igenom allt annat.
En ny bok är ett lysande exempel på hur det kan uppnås. När man öppnar denna tunna volym – tunna böcker kan vara tydligast av alla – trillar det ut diamanter av visdom.
Snart finns ingen levande människa kvar som varit ögonvittne till Förintelsen.
En av få som fortfarande är i livet är Hédi Fried, född 1924.
Hédi Frid överlevde Auschwitz. Efter befrielsen av koncentrationslägret kom hon till Sverige där hon varit verksam som psykolog och författare. Hon är djupt engagerad i att arbeta mot rasism och för demokratiska värderingar.
Som en del i detta arbete har Hédi Fried gjort en ovärderlig insats genom att åka och runt i svenska skolor och prata om sina egna erfarenheter av Förintelsen. Ingenting blir starkare än vittnesmål från någon som varit på plats.
Men hur sprider man Hédi Frieds unika vittnesmål till de hundratusentals barn i skolor som hon inte hinner besöka? Vad händer när den sista överlevaren dör?
Helena Eitrem är pr-ansvarig för sakprosa på Natur & Kultur. I fjol gav förlaget ut Hédi Frieds samtliga böcker i nytryck i pocket.
När Helena Eitrem åkte runt med Hédi Fried på skolor slogs hon av de oväntat raka och oväntade frågorna som eleverna ställde. Skolbarnen frågade saker som ”Fanns det snälla SS-soldater?”, ”Vilket språk pratades i Auschwitz?” och ”När förstod du att det pågick ett folkmord?”.
Tillbaka på förlaget berättade Eitrem för sina kollegor om elevernas raka frågor, och Frieds lika raka svar, för sina kollegor och utbrast: ”Det här borde bli en bok.” Just för att det i all sin avskalade saklighet blev så mycket mer drabbande. Så mycket tydligare.
Resultatet har precis getts ut som den 146 sidor tunna boken ”Frågor jag fått om Förintelsen”. En bok som Hédi Friedl arbetade fram under hösten tillsammans med redaktören Anton Gustavsson.
Boken ”Frågor jag fått om Förintelsen” ska spridas på svenska skolor, men den borde också spridas till alla i en annan yrkesgrupp: alla som jobbar med journalistisk, kommunikation och media.
Med sitt upplägg, sin redigering och typografi – samtliga bokuppslag inbjuder till läsning –är boken nämligen ett skolexempel i konsten att uppnå maximal tydlighet. En lektion i hur man skapar ett komprimerat budskap som skär igenom rakt igenom informationsöverflödet.
Bristen på tydlighet håller på att bli dagstidningars största problem. Journalisten och föreläsaren Andreas Ekström publicerade häromveckan ett föredömligt konstruktivt debattinlägg där andemeningen löd: ”Jag tror att det är dags att göra om tidningen”.
En stor frustation bland läsare i dag handlar om otydlighet på de tidningssajter där de surfar in. Vad är egentligen vad i en dagstidning i dag? Vad är subjektiv krönika? Vad är en objektiv nyhetstext?
I en papperstidning är denna uppdelning tydlig men som Andreas Ekström skriver: ”På webben fungerar det inte alls”. Och rykten sprider sig om vinklad och opålitlig journalistik
Hans förslag är en total omgörning av dagstidningar där man genom olika typografi och olika färgkoder delar upp innehållet i två delar: en ”news”-del och en ”views”-del.
Det är ett steg framåt. Ett annat ges av New York Times som låtit sju journalister på tidningen författa en 35-sidig rapport om hur tidningen ska utvecklas de kommande tre åren för att fortsätta nå läsare.
En punkt där tidningen är självkritisk är att man på nätet alltför ofta misslyckas med att ”identifiera storyn”. Nyhetstexter är ofta skrivna med ett för invecklat språk. Det visuella elementet är också för svagt.
Huvudpunkten i New York Times självkritik handlar om en sak: tydligheten måste bli bättre. Rapporten konstaterar att det räcker inte med att bara producera bra journalistik. ”Vi måste lägga lika mycket fokus på formen för innehållet som vi gör på research och producerande. För att vara tydliga, vi har där inte varit lika ambitiösa och innovativa som våra föregångare”.
Jag brukar öppna min sons läroböcker. Tyvärr blir jag alltid nedslagen av författarnas språk.
Inte för att det inte är tillräckligt stilistiskt elegant – det är helt oviktigt i sammanhanget – utan för att jag hela tiden ser meningsbyggnader och stycken som kunde slipats ett par varv till och blivit tydligare.
Förintelsen var inte engångsföreteelse. Historien upprepade sig i Rwanda och i Bosnien och det kommer att hända igen. Retoriken i världen går just nu på att skylla andra folkgrupper, andra religioner.
Jag visade min 13-årige son Hédi Frieds bok och öppnade det tre sidor långa kapitlet ”Vad hjälpte dig att överleva?” En historiebok om Förintelsen hade aldrig fått honom att släppa mobilen och Netflix, men han ville läsa vad hon hade att säga.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
PODCAST
”Desert Island Discs” med Caitlin Moran. Brittisk radioinstitution. Sedan 1942 har tusentals gäster pratat om sitt liv och vilka skivor de skulle ta med till en öde ö. Färska Caitlin Moran-avsnittet är en pärla. Pratar snabbare än Snurre Sprätt men säger själv: ”Detta är min långsamma röst”.
PODCAST
”Longform” med Terry Gross. Ingen på djupet-intervjuare i USA inger större respekt än Terry Gross, radioröst på NPR, kanal som Trump nu vill strypa allt stöd till. Väldigt intressant att höra intervjudrottningen själv grillas och tala om sin intervjuteknik.
BIO
”Jackie”, biopremiär i dag. Natalie Portman porträtterar Jackie Kennedy som en isbit. Stenhård, kall, samtidigt som hon obönhörligt långsamt smälter. Nästan provocerande prydlig kostymfilm, men ett stycke nutidshistoria som aldrig slutar fascinera.
+
BONUS NR 1:
Med sina 14 Oscarnomineringar har musikalen ”La La Land” seglat upp som den stora favoriten vid årets gala 26 februari.
Men den film som förtjänar bli den stora vinnaren är inte ”La La Land” utan ”Moonlight”, med svensk biopremiär nästa fredag 10 februari.
”Moonlight” är på ett plan en film om att vara ung, svart, fattig och gay i dagens segregerade USA. Det syns i princip inte en enda vit person i hela filmen.
Samtidigt är filmen så mycket mer än så. En uppväxtskildring med scener som kommer få alla, oavsett bakgrund, att känna så mycket – tinningarna pulserar, hjärtat bultar – att man kommer minnas dem för evigt.
Ett barns omöjliga härbärgerande av motsägelsefulla känslor. Grymheten hos barn mot alla jämnåriga som avviker från normen. Den totala ensamheten på skolgårdar och i skolkorridorer. Den inre hårdheten som krävs för att överleva.
Allt med en huvudperson som inte är verbal och har svårt formulera någonting överhuvudtaget.
En scen i ”Moonlight”, där en vuxen man lär en pojke simma, till de starkaste och vackraste jag någonsin sett på film. En annan scen visar vad kärlek och medmänsklighet är genom att zooma på den omsorgsfulla tillagningen av en maträtt på en sunkig diner.
Mahershala Ali har varit lysande i tv-roller som Remy Danton i ”House of cards” och som Cottonmouth i ”Luke Cage”, men få har lärt sig han namn. Det kommer att ändras när han får hämta sin Oscar för bästa manliga biroll.
”Moonlight” har sammanlagt åtta Oscarnomineringar. Förutom att filmen förtjänar priset för både bästa film och regi – där konkurrensen är grym – känns bästa klippning som den allra mest självklara statyetten för filmen. Sättet att växla mellan scener, stämningar och tidplan liknar ingenting annat man sett. Allt signerat de två oerhört finkänsliga klipparna Joi McMillon, den första svarta kvinnan någonsin nominerad för klippning, och Nat Sanders.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
En sak har varit konstant i mediebranschen i 100 år. Producenter, förlag och advokater som försöker få de som skriver och skapar att skriva på avtal som innebär att man förlorar sin upphovsrätt.
Argumenten har också alltid varit desamma. De som kämpar för upphovsrätt får höra att de är ”bakåtsträvare” och ”står i vägen för utvecklingen”.
När en ny oförutsedd distributionsform dyker upp i framtiden – från dvd till streaming – visar det sig alltid att de som skrev på blivit blåsta.
Musikbranschen är full av kompositörer som lurats att avstå från sin upphovsrätt. Ett av de mest tragiska exemplen hyllas nu på en samlingsskiva.
Kompositören Arthur Q Smith skrev hundratals countrylåtar på 1940-talet och 1950-talet – låtar som blev störa hits för artister som Roy Acuff, Ernest Tubb och Kitty Wills – men utan att få någon annan ersättning än engångssummor som 15 dollar per komposition.
Pengar som finansierade hans tilltagande alkoholmissbruk och bidrog till hans tidiga död.
Bear Family-samlingen ”The trouble with truth” visar vilken superb kompositör Arthur Q Smiths var med låttitlar som ”I overlooked an orchid (while searching for a rose”.
Jan Gradvall