Krönika, DI Weekend
Weekend 28 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Bokbranschen gör vad bokbranschen alltid gör när det utsetts en Nobelpristagare. Bokbranschen mobiliserar för att sälja böcker.
Just nu är en radda nyutgåvor av Dylan-böcker under produktion, hans självbiografi, böcker med hans sångtexter, biografier, fotoböcker.
Men om man tror att man kan förstå varför Bob Dylan är en värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur genom att läsa Bob Dylan, då har man missförstått hela utmärkelsen.
Den stora förvirringen började redan bokstavligen några sekunder efter att Dylans namn lästes upp.
Sveriges Televisionens direktsändning, med efterföljande paneldiskussion, var det mest kalkonartade kanalen sänt sedan premiären av ”Zick Zack”.
”Zick Zack” var ett nöjesprogram från 1988 där en maskin spottade ut Lottokulor och det mitt under sändningen blev uppenbart att ingen av de fyra programledarna hade förstått spelreglerna.
Alla hoppades på att de andra tre gjort sin hemläxa. (Två av programledarna hoppade sedan av programmet.)
Samma sak när SVT:s panel strax efter 13.00 torsdag den 13 oktober 2016 hörde namnet Bob Dylan. Det gapades och tappades hakor och mumlades om ”oj, ja, nu får man läsa honom noggrannare”. Ingen förmådde säga något om varför han fått priset.
Nobelsändningsfiaskot nådde sin episka fulländning när en SVT-reporter, beredd på att läsa högt ur från bok plockad från en hög med favoriter, scrollade fram en random Dylanlåt på sin mobiltelefon – det råkade bli en banal låt från albumet ”Tempest” från 2012 – och sedan högläste.
Det var lika relevant för att visa Dylans storhet som om man hade låtit dreja en kruka till ära för Adonis.
Allra märkligast var att ingen snappade upp vad Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius faktiskt sade till tv-reportrarna direkt efter tillkännagivandet.
Sara Danius – den enda i svenskt kulturliv som kommit ur de senaste veckornas Dylandebatter med äran i behåll – sade, där och då, allt som behövde sägas. ”Det här är texter som är menade att framföras. De är delar av en större helhet, låten, konserten.” Därefter underströk hon ytterligare: ”Det här är en örats poesi, menad att framföras”.
Hon förklarade också att detta inte är något nytt. Sara Danius: ”Man behöver bara gå tillbaka i historien till Homeros och Sapfo, för ungefär 2 500 år sedan, för att inse att det är samma sak där. En örats poesi som ska framföras – gärna med instrument”.
Örats poesi har sedan även blivit en ögats poesi, men, nej, det är inte där man börjar.
Sapfo, den första kända kvinnliga poeten i historien, framstår som en extremt modern person som ledde en sorts klubbverksamhet och anordnade fester till vilka hon skrev hon och framförde sina dikter. Sapfo hade knappast tackat nej till en elgitarr om det funnits.
Och Homeros, när han uppträdde live, hade nog gärna haft ett The Band, ackompanjatörer i fullständig samklang med hans konstnärliga vision.
Ser man det så känns valet av Bob Dylan ännu mer självklart. ”Before the flood” med Homeros & The Band. Eller”Sapfo at Budokan”
Det finns även en annan parallell bland tidigare Nobelpristagare.
Även dramatiker skriver texter som kommer till sin rätt först när de framförs. Om man ska förstå varför Eugene O’Neill var en värdig Nobelpristagare i litteratur ska man inte gå till biblioteket eller bokhandeln utan till teatern.
Bland det bästa Bob Dylan gjort har han också gjort på scenen. Om man försöker zooma in höjdpunkten i Bob Dylans konstnärskap märker man också det vanskliga med uttrycket rockpoesi och att läsa texter i tryckt form.
Det bästa Bob Dylan någonsin skrivit är ”How does it feel”, en fras i ”Like a rolling stone”. Eller, ännu mer exakt, det bästa Bob Dylan gjort är sättet som han i den låten betonar ordet ”feel” under en konsert i Manchesters Free Trade Hall den 17 maj 1966.
Där skapade han sitt mästerverk.
Några rader också om den svenska debatten om att Bob Dylan endast skulle vara en angelägenhet för vita män.
Bob Dylan var en central person i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Han delade ut flygblad sida vid sida med svarta demonstranter, han anordnade stödgalor, skrev sångtexter.
Nina Simone älskade Bob Dylan och spelade in ett halvdussin av hans sånger. De bästa versioner av Dylanlåtar som gjorts kan vara Nina Simones ”The ballad of Hollis Brown” och Jimi Hendrix ”All along the watchtower”.
Bob Dylan prisade Staple Singers och sade att Smokey Robinson var Amerikas främste levande poet.
Han var mycket noga med att bilden på honom tillsammans med Victoria Spivey, skulle vara på omslaget till albumet ”New morning”. Bluesartisten Victoria Spivey var från Houston, Texas, och kan kallas 1920-talets Beyoncé.
Bob Dylan var gift med en svart kvinna, Carolyn Dennis, och har barn med henne, Desiree Dennis-Dylan.
Faktaresistenta debatter är farliga.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
JAZZ
Miles Davis Quintet, ”Freedom Jazz Dance: The Bootleg Series Vol 5” (Sony). Ljudet av fem förstummade musiker – Wayne Shorter, Herbie Hancock, Ron Carter, Tony Williams, Miles själv – som ställer sig på varandras axlar och nuddar himlen. Utökning av albumet ”Miles Smiles” som gavs ut januari 1967.
TV
”OJ: Made in America”. SVT Play. En av de viktigaste amerikanska dokumentärerna i modern tid. Fem långfilmslånga avsnitt – totalt 7,5 timme – som inte sänds på SVT utan läggs ut direkt på SVT Play. Uppvisning i berättarkonst. Historien om OJ Simpson är historien om Amerika.
MUSIKAL
”Lazarus: Original New York Cast” (Sony). Det sista David Bowie hann göra i livet var denna musikal. London-uppsättningen hade premiär i onsdags. Spelas fram till 22 januari 2017. Låtar som ”This is not America” fungerar utmärkt i musikalversioner. Plus tre outgivna Bowie-låtar. ”No Plan”, knäckande bra.
+
BONUS NR 1:
Country Music Association Awards, förkortat som CMA Awards, har i 50 år delat ut priser till årets främsta insatser inom. 7 300 medlemmar i organisationen röstar.
Galan är en av årets största tv-händelser i USA. Det allra första året tv-sändes inte men sedan dessa har de tre giganterna inom amerikansk television bjudit över varandra för att få direktsända.
NBC sände 1968-1971, CBS 1972-2005, sedan 2006 är det ABC som tagits över.
Haussen kring årets gala – sänds på onsdag, 2 november – är dessutom större än någonsin. Dels är det 50-årsjulieum. En hyllningslåt, ”Forever country”, har spelats där precis alla countrystjärnor sjunger ett ”We are the world”-medley.
Dels hålls galan i Nashville sex dagar innan det amerikanska presidentvalet. Det är fler som tittar på CMA Awards än som tittar valdebatter. Republikaner brukar stå högst i kurs hos countrylyssnare men i fallet Trump kan det bli precis tvärtom.
Country blir också bara större och större i populärkulturen. Billboardlistan domineras numera av countrysångare och rappare – Amerikas verkliga historieberättare – medan rockmusiken är på väg att marginaliseras.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Country Music People är något så exotiskt som en brittiskt countrytidning. Magasinet har funnits sedan 1980-talet. Chefredaktören för tidningen, Duncan Warwick, fick i förfjol ett pris av Country Music Association för sina insatser för countryns internationella spridning.
1986 var ett stort år country. Födelsen av den neo-traditionella genre som ibland kallats New Country kan, enligt vissa, härledas till 1986.
I senaste numret av Country Music People firar Duncan Warwick detta jubileum genom att lista sina egna 50 favoritalbum från de senaste 30 åren, 1986 till 2016.
Det är en överraskande och inspirerande lista som leder till många timmars nätsurfande.
Topp 12 enligt Country Music People
1. Clint Black, Killing Time (1989)
2. Lee Ann Womack, There’s more where that came from (2005)
3. The Derailers, Here come the Derailers (2001)
4. Steve Earle, Guitar town (1986)
5. Jamey Johnson, That lonesome song (2008)
6. The Mavericks, What a crying shama (1994)
7. Dale Watson, Carryin’ on (2010)
8. Tim Culpepper, Pourin’ whiskey on pain (2012)
9. Nick Cross, Whiskey, women and music (2014)
10. Eddie London, Do it right (1991)
11. Dwight Yoakam, If there was a way (1990)
12. Brandy Clark, 12 stories (2013)
Jan Gradvall