Skivrecensioner, DI Weekend


Ana Diaz
Lyssna del 2
Winwin
Betyg: 4

Hennes fullständiga födelsenamn är Ana Gabriela Esmeralda Diaz Molina. Hon är uppväxt i Västerås med en mamma från Finland och en pappa från Spanien. Det är bakgrunden, det förflutna.

Det som är här och nu är att Ana Diaz med detta album kliver fram som en av Sveriges främsta artister.

Egentligen är det bara ett halvt album. Första delen, ”Lyssna del 1”, släpptes i februari. På denna ännu starkare andra del knyter hon ihop verket och visar hon upp en unik känsla för tajming, rytm, hooks, sväng, örats poesi.

Det är musik som rör sig genom spektret av samtida musik där det inte längre går att avgöra skillnaden mellan pop och hiphop. Det är låtskrivande på absolut högsta internationella nivå, oavsett om man med det menar Drake eller Max Martin.

Ana Diaz har slipat sitt hantverk genom att under många år skriva låtar åt andra. Hon har skrivit på engelska till Britney Spears, One Direction, Wyclef Jean, Zara Larsson.

När hon nu 2016 kliver fram som artist på egna ben, med ”Lyssna del 1” och ”Lyssna del 2”, så kombinerar hon sitt slipade pophantverk med en egen identitet som är lite råare, mörkare, mer melankolisk.

Hon kan låta ledsen och upprymd i samma vers, happy/sad, något som definierat mycket av den bästa musiken.

I låten ”Mammans tango”, där hon gör hiphop med samplingar av tangodragspel och karelsk fiol, för hon in sitt finska arv ungefär som Rihanna hela tiden för in sitt sitt karibiska arv. Det låter fullständigt eget. Ett vykort från svensk pops framtid.

Jan Gradvall

Wilco
Schmilco
Anti
Betyg: 2

”You should delete it”. När Lars Ulrich i dokumentären ”Some kind of monster” spelar upp Metallicas nya musik för sin pappa – musik som gruppen svettats fram under månader – är pappan brutalt ärlig i sitt omdöme. Verk som inte håller högsta kvalitet ska inte ges ut. Wilco borde haft en person som Lars Ulrichs pappa i sin närhet. Med mästerverket ”Yankee Hotel Foxtrot” från 2001 höjde sig Wilco över alla andra band i genren Americana. Bandet var kvar där uppe i nästan ett decennium, men har nu vissnat. På förra albumet ”Star Wars” saknades låtskrivandet, denna gång saknas udden, ambitionen. För att vara pappa Ulrich-brutal: för Wilcos eftermäle hade det varit bättre om dessa album hade raderats.

Jan Gradvall

The Radio Dept
Running out of love
Labrador
Betyg: 2

Den engelske patienten. Scenerna där Ralph Fiennes ligger bandagerad över hela kroppen och ansiktet och pratar med bräckligast tänkbar röst. Detta har också varit idealet för ett sätt att sjunga inom indiepop. En sorts anemisk icke-sång inspirerad av Neil Tennant i Pet Shop Boys, utan insikten att han också faktiskt sjunger ut. Duon The Radio Dept har efter en längre tids frånvaro kommit tillbaka med ett album där några spår visar tecken på framåtrörelse; ”We got game” är till exempel en intelligent uppdatering av Inner Citys technolåt ”Good life”. Men albumet faller på att duon är fast i samma melodispråk och bandagerade sång de hade vid sin storhetstid för tio år.

Jan Gradvall

Agnes Obel
Citizen of glass
Pias
Betyg: 4

Situationen är historiskt unik. Skandinavien har aldrig tidigare haft så många artister som befinner sig i den yppersta världseliten och tänjer på popmusikens gränser. Popartister som vandrar i Stina Nordenstams fotspår och rör sig i ett genrelöst landskap där influenser från modern klassisk musik och konstmusik är lika självklara som från minimal techno. Eller från Beyoncé eller jazz. Sverige har Seinabo Sey och Anna von Hausswolff. Norge har Susanne Sundfør och Jenny Hval. Danmark har Agnes Obel. Musiker som är konstnärer och presenterar en helhet, visuell och audiovisuell,

Agnes Obel är sedan tio år tillbaka bosatt i Berlin. Albumtiteln kommer från det tyska Gläserner Bürger, glasmedborgare. Agnes Obel säger i en kommentar till albumet: ”Det är faktiskt en juridisk term om sekretessnivå som individen har i ett särskilt tillstånd. Det finns en ökande känsla i den här världen att du måste göra dig själv till en bit av glas. Att du måste vara villig att öppna upp, vara transparent, använda dig själv som material, och inte bara om du är en artist eller musiker.”

Med uttrycket glasmedborgare som utgångspunkt har hon skapat ett förstummade vackert och kraftfullt album för tankarna till Philip Glass minimalism, samtidigt som det också handlar om effektiva poplåtar. Agnes Obel har redan ett halvdussin låtar som har över 15 miljoner spelningar vardera på Spotify. Med det här albumet kommer hon ta över världen.

Jan Gradvall