Skivrecensioner, DI Weekend
Jill Johnson
For you I’ll wait
Capitol
Betyg: 4
Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre.
September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna.
Men i och med med ”For you I’ll wait” upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut
Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.
Jan Gradvall
Jenny Hval
Blood bitch
Sacred Bones/Playground
Betyg: 4
Jenny Hval refererar i en sångtext till en gynekologundersökning som ”accidental sci-fi”. Det är textrad typisk Jenny Hval. Hon kan på samma gång vara brutalt rolig och isande allvarlig. Även musiken förmedlar känslan av ett undersökningsrum. Antiseptiskt. Aluminiumytor blänker. Ljuset är lite för starkt.
Vad Jenny Hval gör i sin musik är också precis detta: att undersöka sig själv.
”Blood bitch” är ett album där referenser till blod, vampyrer och skräckfilmer egentligen handlar om menstruation och graviditet. Kanske är det även en abort hon skildrar, eller ett missfall.
Jag skrev i DI Weekend i fjol att norska Jenny Hval med sitt förra album ”Apocalypse girl” klev fram som ”en av Nordens originellaste och intressantaste artister”.
Det omdömet känns ännu mer relevant med det här albumet. Omslaget är en pastisch på Ingmar Bergmans ”Persona”, hennes största inspirationskälla, med en närbild på två kvinnor, Jenny Hval själv och en vän. Fast när man tittar närmare på bilden ser man också något annat; deras hud håller på att lossna.
Musikaliskt går hon på ”Blood bitch” tillbaka till 1980-talsmusik av Jan Hammer (”Miami Vice”) och Vangelis (”Blade Runner”). Blått ljus och persienner.
Samtidigt är fokus hela tiden är på hennes röst. Hon sjunger, hon talar, hon andas. Allt millimeternära mikrofonen. Ibland påminner det om Kate Bush. Ibland om Alica Vikanders robotmänniska i ”Ex Machina”.
Resultatet är avväpnande och blixtrande intelligent. Popmusik som inte underskattar popmusik.
Bon Iver
22, A Million
Jagjaguwar/Playground
Betyg: 4
Att söka sig långt ut i periferin kan vara det bästa sättet att hamna i mitten.
Justin Vernon gör musik under bandnamnet Bon Iver (uttalas på franska). 2007 släpptes debuten ”For Emma, forever ago”, ett album som var skrivet och till viss del inspelat under en tre månader lång isolering i en avlägsen timmerstuga i skogen.
Och lät därefter. Flanellskjorteballader, svettiga av skogshuggning, som förde tankarna till folkliga koraler.
Jag såg Bon Iver live i samma veva och blev golvad. Liveversionen var mycket mer fysisk än albumet, nu såg man såg musklerna under flanellskjortan.
En av de som älskade Bon Ivers debut var, väldigt oväntat, Kanye West. De träffades och började arbeta tillsammans. Justin Vernon finns med på Kanye Wests album ”My beautiful dark twisted fantasy”, ”Yeezus” och på en demo till ”The life of Pablo”.
När Bon Iver efter ett fem år långt uppehåll nu är tillbaka med ett nytt album är det uppenbart hur influenserna gått fram och tillbaka.
”22, a million” låter, till countryfansens fasa, lite som Kanye West: elektronisk, självutforskande, självrannsakande musik, med besynnerliga låttitlar som låter som namn på rymdraketer eller mediciner.
Det är en oväntad men samtidigt helt logisk vidareutveckling av debuten. Fortfarande en timmerstuga, fast nu full av sladdar och blinkande apparater.
Och det är precis lika förstummade vackert.
Jan Gradvall