Skivrecensioner, DI Weekend
David Bowie
Who can I be now? (1974-1976)
Parlophone/Warner
Betyg: 5
1947 upptäcktes Dödahavsrullarna. I en grotta i Qumran på Västbanken fanns krukor med skrifter som kunde dateras till vår tideräknings början.
Några av oss skulle hävda att det här fyndet är lika sensationellt.
1974 började David Bowie spela in ett album i Sigma Studios i Philadelphia, födelseplats för Philly Soul, den välsignade genre som blev bryggan mellan soul och disco.
Albumet var färdiginspelat och klart. Men när David Bowie sedan träffade John Lennon i New York i januari 1975 ändrade han sig plötsligt. Under en jamsession i Electric Lady Studios spelade Bowie & Lennon in två låtar, en brandfarlig funklåt, ”Fame” (Lennon kom på refrängen och sjöng först ”aim”) och en förbryllande meningslös version av Beatles ”Across the universe”.
David Bowie bestämde sig för att ha med Lennon-låtarna, rev upp det färdiga albumet, bytte titel och omslag och slängde ut två fantastiska soulballader, ”Who can I be now?” och ”It’s gonna be me”.
Dessa två låtar har under decennierna vårdats som heliga artefakter bland Bowiefans. Först fanns de endast på bootlegs, därefter gavs de 1997 slutligen ut officiellt på Rykodisc-återutgivningen av ”Young Americans”.
Historieskrivningen har därefter blivit: ”John Lennon förstörde Young Americans”.
Under Bowies eget överseende, innan han dog i januari, har nu dödahavsalbumet från 1974 rekonstruerats i original, med konvolut och allt.
Det ges ut i en box med 12 diskar som innehåller allt Bowie spelade in mellan 1974 och 1976, den obegripligt kreativa och produktiva som på två år tog honom från ”Diamond dogs” via ”Young americans” till ”Station to station”. 99 av 100 artister förändras inte så mycket under en livstid.
Det album som David Bowie spelade in i Philadelphia 1974 hade titeln ”The Gouster”. Uttrycket kom från svarta tonåringar i Chicago och betydde att man hade attityd, utstrålade stolthet och var hipp. Omslaget är svartvitt och visar en blonderad Bowie liggande under en amerikansk dagstidning.
Låten ”Young Americans” är med på ”The Gouster” men inte som huvudspår utan lite gömt på sida B. Albumet öppnar i stället med en radikalt annorlunda, sju minuter lång nyinspelning av ”John I’m only dancing” som nu låter som efterfest i en lagerlokal Philadelphia.
Och, allra viktigast, de två suveräna soulballaderna är med.
Det är upplagt för att hävda att ”The Gouster” är ett mästerverk, men den när man nu lyssnar på albumen efter varandra – först ”The Gouster”, därefter vad som blev albumet ”Young Americans” – så inser man, efter fyra decenniers mytbildning: fansen hade fel, Bowie hade rätt.
Ja, versionen av ”Across the universe” är fortfarande meningslös, men ”Young Americans” är ett mycket mer distinkt album. ”Fame” blev också Bowies första Billboard-etta. ”The Gouster” framstår som lite lojt, med för långa låtar,
Boxen i övrigt är rakt igenom superb, om än överambitiös med till exempel två utgåvor av ”David Live” med olika mixar.
Jag får ofta frågan vilket som är mitt favoritalbum genom alla tider. Förstås en omöjlig fråga att besvara, men de senaste 10-15 åren har jag hållit fast vid samma svar: ”Station to station”.
Jan Gradvall
Nick Cave & The Bad Seeds
Skeleton tree
Bad Seed/Playground
Betyg: 4
I våras blev jag inbjuden att vara med som talare på Svenska Kyrkans två mötesdagar i Göteborg under titeln ”Bibeln mitt i allt”. Jag talade om bibeln i populärkulturen. Författaren Maria Küchen talade om bibeln i litteraturen. Vi satt också i samma diskussionspaneler.
Vad vi oplanerat talade om säkert halva tiden, ett ämne som fortsatte när vi efteråt drack öl med ett gäng präster, var Nick Cave. Gång på gång återkom vi till Nick Cave någon som i sin musik och sina texter hela tiden återkommer till de stora livsfrågornna och under hela sin karriär citerat och använt bibeln.
En av Nick Caves två tvillingsöner dog, 15 år gammal, i en olycka i november 2015. Att göra ett album i skuggan av en sådan sorg borde vara omöjligt, men för Nick Cave är det kompakta mörkret en plats där han alltid borrat. Som han sagt i en kommentar om varför han gjorde albumet: ”Det är ju det jag gör”.
Jan Gradvall
Travis Scott
Birds in the trap sing McKnight
Grand Hustle
Betyg: 4
Det är fascinerande hur de unga hiphopartisterna från sydstaterna lyckas vara så underground och overground på samma gång. Travis Scott gör mörk, introvert musik. Han använder Auto Tune som en Mållgan: det låter som han talar med sig själv. Alfons Åberg på syra. Det finns ingenting glamoröst i låtarna. Samtidigt anlitas han och jämnåriga kollegor som Young Thug som modeller på modevisningar i New York. Det majestätiska omslagsfotografiet på detta album, årets snyggaste, är taget av modefotografikonen Nick Knight. Och vad händer första veckan detta hallucinatoriska lågtempoalbum gavs ut? Direkt in som etta på Billboard.
Jan Gradvall