Skivrecensioner, DI Weekend
Laleh
Kristaller
Warner
Betyg: 5
Under ett parti i låten ”Bara få va mig själv” utbrister Laleh plötsligt ”Nä!”.
Som om hon om hade en inre dialog med sig själv. Laleh frågar och Laleh svarar. Utropet ”Nä!” upprepas flera gånger. En slags självhjälpsvariant på gospelmusikens signum där sångare och kören ropar ut frågor och svar till varandra.
När hon sedan även i låten efter, ”Aldrig bli som förr”, börjar ropa ut ”Nä!” till sig själv, så vill man som lyssnare resa sig och svara ”Jo!”.
Det är så oväntat, så galet, så logiktrotsande – vem börjar ropa ut ”Nä!” mitt i poplåtar? – men så fullständigt rätt för känslan i musiken. Så oerhört Laleh.
Från 2005 till 2013 släppte Laleh fem album som etablerade henne som en av landets mest egensinniga och älskade artister. 34 år gammal har hon nu gjort sitt mästerverk, sin ”Hounds of love”, sin ”The Visitors”
Tio låtar. Fem på svenska, fem på engelska. Tio äss.
Ett verk av en konstnär som fullständigt behärskar sitt hantverk och till 100 procent kan förmedla sin vision ”Produced, performed, arranged, engineered and programmed by Laleh Pourkarim”.
Det glittrar om arrangemangen. Exilen i Los Angeles har gjort henne ännu skickligare, ännu mer fokuserad. Detaljrikedomen i melodierna är på Benny Anderssons nivå. Arrangemangen från en annan värld. Vad är det för magiskt konstiga ljud i bakgrunden på ”Ge tillbaks det du tagit”?
På albumet spelar Laleh Pourkarim själv, piano, synthesizer, bas, gitarr, xylofon, slagverk samt har programmerat trummor.
För att inte tala om hur hon sjunger. Hon har aldrig sjungit bättre än i sin egen soloversion av ”Welcome to the show”, den låt hon tidigare år gjorde som duett med Adam Lambert.
I titelspåret, ”Kristaller”, sjunger hon: ”Sånger är som sorger, man övar och kanske blir man bättre”. Det finns inget att tillägga.
Jan Gradvall
Dolly Parton, Linda Ronstadt & Emmylou Harris
The Trio Collection
Warner
Betyg: 5
Ett av Polarpristagaren Emmylou Harris absoluta bästa album är gjort tillsammans med en annan lika värdig Polarpriskandidat: Dolly Parton. (Kanske inte hjärnan men hjärtat skulle även unna Linda Ronstadt ett Polarpris.)
När denna trio möts och sjunger stämmor tillsammans öppnar sig himlen. Någon har kallat resultatet för ”the sisterhood of song”. När dessa tre sjunger tillsammans vill man inte vara någon annanstans på jorden än sittande vid deras fötter.
Albumet ”Trio” från 1987 är ren perfektion. Albumet sålde fyra miljoner exemplar trots att musiken var helt apart jämfört med annan musik i slutet av 1980-talet. I kompet hörs välsignade legender som Bill Payne (Little Feat), Kenny Edwards (The Stone Poneys) och Ry Cooder.
”Trio” framstår i dag som en milstolpe. När jag träffade Emmylou Harris inför att jag skulle intervjua henne på scen inför Polarprisceremonin sade hon att hon, Dolly och Linda spelade Americana innan musiken hade fått det namnet.
Nästan 15 år senare gjorde trion en uppföljare, ”Trio II”, även den belönad med en Grammy.
Nu har dessa två album återutgetts i en utsökt formgiven cd-utgåva med en tredje disk med 20 outgivna tagningar.
Jan Gradvall
El Perro Del Mar
KoKoro
Ging Ging Recordings
Betyg: 4
Neonblänkande skyltar på en regnvåt i Shanghai. En disig morgon på ett frukostställe i Sumatra. En barrunda med avslutande snabbmat i Mumbai.
El Perro Del Mar, spanska för den lilla hunden, är artistnamn för Göteborgsmusikern Sarah Assbring. Mellan 2005 och 2012 gjorde hon fem album som förde svensk pop framåt. En av hennes låtar används i tv-serien ”Girls”.
På sin återkomst, efter ett fyra år långt uppehåll från musikutgivning, tar hon ett ännu större kliv framåt. Ljudbilden för tankarna till städer som just Shanghai, Taipei, Mumbai, Java, Kyoto. Sarah Assbring använder det kinesiska stränginstrumentet guzheng och japansk shakuhachiflöjt.
Ändå handlar det inte om så kallad världsmusik utan om ren pop. Modern storstadspop som vill spelas på samma barer som spelar Rihanna.
Jan Gradvall