Skivrecensioner, DI Weekend
Frank Ocean
Blonde
Universal
Betyg: 3
Ekonomiprofessorn Micael Dahlén gav 2009 ut ”Nextopia”. Den boken är en perfekt beskrivning av Frank Oceans nya album.
Micael Dahlén skriver att i en tid när allt är tillgängligt så har vi blivit mer intresserade av vad som väntar runt hörnet. På så sätt har vi byggt ett förväntningssamhälle där vi hela tiden har fokus på nästa jobb, nästa dejt, nästa semester, nästa uppdatering, nästa album.
Sällan eller aldrig har 2000-talet längtat efter något så intensivt som efter Frank Oceans nya album.
När albumet slutligen släpptes 20 augusti hade det föregåtts av månader av spekulationer. På Twitter och Facebook kunde man varje dag – ja, varje timme – ta del av spekulationer om albumets titel och innehåll och förmodade genialitet.
Att intyga om hur mycket man älskade Frank Ocean utvecklades till en global tävling bland så kallade tastemakers.
Så vad handlar det om? Vem är denne Frank Ocean?
Frank Ocean är en 28-åring låtskrivare, sångare och rappare från New Orleans, numera är verksam i Los Angeles. För fyra år sedan gav han ut sitt officiella debutalbum, ”Channel orange”.
Ett album fyllt av drömsk, vacker, filmisk närmast narkotiskt lugnade balladsoul som träffade exakt rätt i samtiden och fick stort inflytande bland andra artister. Frank Ocean låter som om Stevie Wonder i stället för att anlita ett band suttit nattetid och surfat mellan olika bilder, citat och filmscener.
Hur skulle han följa upp detta? När allt snack om albumet klingade ut två-tre dagar efter att det slutligen gavs ut, blev det uppenbart vad det handlat om. Det är inte albumet som är ett storverk. Det är förväntningarna på albumet det handlat om. ”Nextopia”-musik.
Att lyssna på ”Blonde” är att höra en talangfull musiker som inte haft koncentrationen att skriva klart alla låtar. Frank Ocean har i tre år arbetat med ett ändlöst många tekniker och producenter. Resultatet blir skisser, några väldigt fina.
Intressant är hur han nästan lämnar soulmusiken helt och hållet och gör musik som för tankarna till Bon Iver och Fleet Foxes. Lägereldsmusik där elden finns inne i datorn.
Jan Gradvall
Håkan Hellström
Du gamla, du fria
Woah Dad!
Betyg: 3
Hur följer man upp orimliga förväntningar? Rockhistorien är full av exempel på att det i princip finns två olika sätt. Båda kan illustreras med exempel ur U2:s katalog.
Exempel 1: ”The Joshua Tree” (mars 1987). Under 1985-86 växte U2 från ett rockklubbsband till en av världens främsta arenaakter. Gruppen bejakade allt och gjorde ett album så fullt av ”vi slår oss på bröstet”-hybris att allt kunde ha kapsejsat, men i stället fungerade absolut perfekt.
Exempel 2: ”Pop” (mars 1997). U2 kände sig fångade av positionen som gitarrockbandens gitarrockband och vill förstöra den. När trummisen Larry Mullen (ordningsmannen i U2) var frånvarande på grund av ryggskada passade de andra tre på att experimentera med techno och dansmusik. Detta utan att förmå skriva en enda ny låt så stark att bandet fortfarande spelar den.
I skugga av att två somrar i rad gjort de största konserter en svensk artist i Sverige har Håkan Hellström nu gjort en ”Pop”.
Håkan Hellströms sätt att ta ett kliv tillbaka är att söka sig en mer psykedelisk ljudbild, med inslag av 1970-talsalbum både från Amerika och Afrika. De nya låtarna är fragmentariska, medvetet eller omedvetet. Vad som i avsaknad av låtbyggen ändå skapar en känsla av melodier är de hooks Björn Olsson står förbi, slingor som går att vissla.
Texterna saknar det berättande som gjort gamla låtar till allsångslåtar på Ullevi. Håkan radar i stället upp fraser, en del som låter som bänklockspoesi men fungerar just för att han sjunger dem. Precis som Bono gjorde när han ville ta ner förväntningarna förvrider han också sin röst. Nästan som han vill försvinna in i sig själv.
Jan Gradvall
Joseph
I’m alone, no you’re not
ATO
Betyg: 3
I väntat på något nytt från First Aid Kit, tre systrar från Portland, Oregon, som sjunger stämsång och har använt samma producent och studio, Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis och hans studio i Omaha. Systrarna Natalie, Allison och Meegan har samtidigt ett helt eget sound, lika mycket pop som folkmusik, som gör en väldigt nyfiken på att höra trion live.
Jan Gradvall