Krönika, DI Weekend

Weekend 1 juli

Krönika

Jan Gradvall

Jag har sett tv-mediets framtid. Och vad jag ser är en 37-åring utan tv-ansikte, utan tv-kropp och utan programledarego.

Ingenting i populärkulturen har imponerat på mig lika mycket det senaste året som James Corden. En trivselviktig engelsman med ekorrkinder och pizzadegig överkropp som ser ut som en taxichaufför snarare än en programledare.

Efter att han i mars 2015 tog över amerikanska ”The late late show” har ett nytt kapitel lagts till underhållningshistorien.

Att skjutsa andra i sin bil är också vad James Corden blivit känd för. I pratshowen ”The late late show” finns ett stående inslag som heter ”Carpool karaoke”.

Premissen är mycket enkel. James Corden, en engelsman i LA, åker bil till jobbet men hittar dåligt. Han stannar till, frågar en person om vägen och erbjuder sen skjuts.

De medpassagerare han plockar upp är inte vilka som helst: Justin Bieber, One Direction, Sia, Jennifer Lopez, Chris Martin, Red Hot Chili Peppers. I ett inslag som varar en knapp kvart åker de runt, småpratar och sjunger med till artistens låtar från bilstereon.

Resultatet blir oemotståndligt charmigt. Precis som allting som är verkligt bra ser det förrädiskt enkelt ut. Något som andra tv-underhållare runt om i världen fått erfara när de försökt kopiera konceptet, med besvärande låg nivå som resultat.

”Carpool Karaoke” är suveränt skickligt klippt. Hur länge har de egentligen spelat in? En timme? Två timmar? Allt kokas ned till essensen.

James Corden är också extremt väl förberedd. Han har ägnat dagar åt att lära sig texterna till artisternas låtar. När han sjunger med framstår det som han hör sin favoritlåt och möter sin favoritartist. Artisterna smälter när de ser Cordens smittande entusiasm och hör honom sätta verser och stämmor perfekt.

Viktigast av allt, vilket Rolling Stone-skribenten Rob Sheffield satte fingret på i en krönika: James Corden gör allt för att framstå som mindre spännande än artisterna.

För att förstå vilket radikalt skifte detta innebär i pratshowmediet så måste man backa bakåt och påminna om dess historia.

Jag var nyligen med i en frågesport om populärkultur, ”Årets retro”, med fokus på 1990-talet, som SVT kommer sända i slutet av augusti.

En av de andra tävlande är Adam Alsing. I pauserna satt vi och pratade om svenska tv-program från 1990-talet.

När tv-monopolet föll i skiftet mellan 1980-tal och 1990-tal kom en våg av pratshower i svensk tv. Adam Alsing var först ut med sin pratshow ”Adam” i TV3. Därefter kom bland andra ”Sen kväll med Luuk” i TV4, där jag var redaktör under några år.

De stora förebilderna för alla som gjorde pratshower var de amerikanska mästarna, David Letterman och Conan O’Brien.

Adam Alsing berättade hur han kollade på Letterman på en tysk satellitkanal. För att kunna följa Conan så lejde han svenska utbytesstudenter som spelade in programmen på VHS och sedan postade till Sverige. Passionerad kärlek till tv kan inte uttryckas bättre än så.

Amerikanska pratshowvärdar representerade en sorts kvällsgroggstelevision som hållit i sig ända sedan Jack Paar (Lennart Hylands förebild) och Johnny Carson.

En form av tv där pratshowvärden alltid var den smartaste och kvickaste. Den formeln höll i över ett halvt sekel – ändå fram till att den just nu krackelerat.

Efter att först Jay Leno lämnade rutan 2014, därefter David Letterman 2015, så har hela pratshowvärlden förvandlats till ett hela havet stormar där ingen kan vara säker på att ha kvar sin stol.

Majoriteten av tittarna följer inte längre pratshowerna sent på kvällen utan nöjer sig med att se de bästa inslagen dagen efter på YouTube. Medieformen har gått från godnattsteve till jagsmygkollarpåjobbetteve.

De nya amerikanska fixstjärnorna har förstått detta. De mest framgångsrika är intressant nog inte heller amerikaner. Samantha Bee (kanadensiska) och John Oliver (engelsman), båda med sina vassa politiska kommentarer.

Och kungen av dem alla är James Corden.

Hans biltur med Adele, inspelad i hennes hemstad London, har i dag över 110 miljoner visningar på YouTube.

Enligt Lettermanskolan var pratshowvärden alltid huvudpersonen, men James Corden har vänt på det.

Upplägget med en programledare sittande bakom skrivbord som ställer frågor till aktuell artist/skådespelare börjar också kännas förlegat och förutsägbart.

Men i bilsätet bredvid James Corden slappnar alla av och visar oväntade sidor av sig själva.

Justin Bieber är en av samtidens största artister. Jag har inte läst eller sett någon intervju med Justin Bieber som berättar mer om Justin Bieber än de bilturer han gjort med James Corden.

James Corden kallar sig inte ens journalist, men det är han som just nu bäst visar hur jobbet ska göras.

(slut)

Weekend 1 juli

GRADVALLS VAL

TV-SERIE
”Falsk identitet”, SVT Play. Fransk spionserie som SVT började sända i mars men som jag upptäckt först nu. Lysande om agenter som arbetar den franska underrättelsetjänsten DSGE:s hemligaste avdelning. Skynda att se innan den försvinner från Play.

MAX MARTIN
”Max Martin: Master Class”, UR Play. Som en uppföljning till mitt stora DI Weekend-reportage i februari gjorde jag dagen innan Polarprisutdelningen en scenintervju på utsålt Stadsteatern. Kunskapskanalen filmade. Finns att se under begränsad tid.

TRIO
Case/Lang/Veirs (Anti). Tre välsignade artister – Neko Case, K.D. Lang och Laura Veirs – har slagit sig samman och gjort det bästa trioalbumet i country/folk-genren sedan Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt. Det titellösa debutalbumet är perfekt sommarnattsmusik.

+

BONUS NR 1:

Grundregel nr 1: tv-serier och filmer som skildrar rockmusik går inte att se utan vara beredd med skämskudden. Grundregel nr 2: allt som Cameron Crowe skrivit är ett undantag.

”Roadies”, svensk premiär denna vecka på HBO Nordic, är Cameron Crowes första tv-serie. Ännu ett tecken på att dagens främsta manusförfattare och regissörer och tv-serier hellre jobbar med tv än med film.

Inte heller ”Roadies” är tyvärr 100 procent lyckad – alla som väntat sig ”Almost famous”-klass blir besvikna – men fungerar mycket bättre än haussade ”Vinyl”.

Cameron Crowe kan sitt ämne. Att i stället för rockstjärnor fokusera på nyckelpersonerna bakom kulisserna är smart. I sina bästa stunder påminner scenerna med råddare om staben i ”Vita huset”.

Samtidigt är det uppenbart att Cameron Crowe blivit äldre. Hans referenser är fortfarande Bob Dylan, Tom Petty och Pearl Jam. Scener med unga musikfans som år 2016 (serien utspelas i nutid) går runt med brända cd-skivor är heller inte realistiskt.

Ändå hänger jag kvar. Få om någon kan skildra kärlek till musik lika innerligt, insiktsfullt och romantiskt som Cameron Crowe.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

För tredje året i rad har jag fått möjlighet att välja ut sommarvikarier. Fem nya röster som tillför andra perspektiv och infallsvinklar. Fem personer som jag själv vill läsa.

8/7 Ametist Azordegan

Den svenska musikjournalist som jag lär mig mest av. 35 år, bor i Rågsved. Skrivit flera reportage för DI Weekend och varit sommarvikarie tidigare. Framträder i höst på Dramaten med en serie med talkshows, ”Hiphoptexter med Ametist ”. Ger 2017 ut historiebok om svensk hiphop på Natur & Kultur.

15/7 Amie Bramme Sey

Jobbar med Aftonbladet TV och gör en väldigt bra och rolig podd, ”Raseriet” (syftar både på ilska, ras och rasism), tillsammans med sin kusin Fanna Ndow Norrby, med fokus på populärkultur och samhällsanalys. 28 år, bor i Skarpnäck. Syster till sångerskan Seinabo Sey.

22/7 Lisa Milberg

Jobbar med musik, mode och inredning, alltid med egna infallsvinklar. Var tidigare trummis och sedan sångare i The Concretes, gör nu egen musik. Inreder just nu & Other Stories nya atelier i West Hollywood, Los Angeles. Håller i musikvalet för modevisningar och butiker. Driver Auktionstipset. 38 år, bor på Södermalm, Stockholm.

29/7 Anika Hussain

Sommarvikarie för andra året. Upptäckte hur bra hon skriver via Berättarministeriet. Jobbar för tillfällighet med att bli klar sin kandidatexamen inom engelsk litteratur på Stockholms Universitet. Medverkar i novellsamlingen ”Keyhole stories” som kommer ut våren 2017. 20 år, bor med familjen i Kista.

5/8 Theodora Alexander Nordqvist

Arbetat länge som artistmanager. Även som projektledare och marknadsförare inom PR, reklam och mode. En av de jag träffat som har bäst koll på branschens utveckling. Just nu hemma på heltid för vård av allvarligt sjukt barn. Har planer med sin företagspartner för att följa upp påbörjat arbete för en mer intressant och jämställd musikbransch. Skriver på en självbiografi. 29 år, bor i Farsta med make Andreas, hans två barn och deras dotter Tintin.

Jan Gradvall