Skivrecensioner, DI Weekend
Paul Simon
Stranger to stranger
Concord
Betyg: 4
“Every day I’m here, I’m grateful / And that’s the gist of it / Now you may call that a bogus, bullshit, New Age point-of-view.”
Paul Simon sjunger de här raderna i rollen som Cool Papa Bell, en svart basebollspelare som spelade i Negro League, men det låter som han sammanfattar sin egen livssituation.
De flesta andra artister ägnar den sista årstiden av sina liv till att resa runt och förvalta sitt arv. Inte Paul Simon.
74 år gammal låter han lika lekfull, nyfiken och experimentvillig som någonsin. Tillsammans med sin 81-årige producent Roy Halee, som han jobbat med från och till sedan 1964, har Polarpristagaren Paul Simon gjort ett album som blickar framåt.
Det unika med Paul Simon är att han kombinerar superbt Tin Pan Alley-låtskrivande, där varenda kommatecken i texterna sitter på rätt ställe, med musik som är helt uppbyggd på rytmer.
Texterna på ”Stranger to stranger” är små noveller där karaktärer dyker upp i flera olika låtar.
Melodierna är ren honung. Avslutande ”Insomniac’s lullaby” är lika oemotståndlig som titeln.
Samtidigt kombinerar han detta med rytmer som inte låter som någonting annat man hört. Tre av spåren är gjorda tillsammans med Clap! Clap!, en italiensk dansmusikproducent som samplar afrikansk musik och lägger till groove.
Ett annat ljud visar sig komma från ett peruanskt rytminstrument. Den fantastiske gitarristen Vincent Nguini från Kamerun, som spelat med Simon ända sedan ”The rhythm of the saints” från 1990, spelar aldrig något förutsägbart.
I slutet av en låt sjunger Paul Simon, ”I’m never gonna stop”. Det är bara att be för att han får rätt.
Jan Gradvall
Anna Myrstener Cello
Cellomusik II
Flora & Fauna
Betyg: 4
Varför är inte svensk cellisten Anna Myrstener ett världsnamn? På sitt andra album i en serie av tre fortsätter hon göra förtrollande instrumentalmusik – karg, slug, suggestiv – som förtjänar att plockad upp av någon producent till en HBO-serie. Tips till alla som jobbar med musikläggning i Sverige: lyssna på särskilt låten ”Nyckel”.
Jan Gradvall
Fifth Harmony
7/27
Sony
Betyg: 3
Vad var egentligen 1990-talets mest inflytelserika brittiska popband? På den tiden var alla övertygande om att det var Oasis eller Blur.
I dag, när röken skingrat sig, ser man i stället ett helt annat band som också debuterande mitt under britpopvågen som gett det allra störst avtrycket: Spice Girls.
Spice Girls tal om girl power, deras partyfeminism och popmusik med hiphopinfluenser har haft mycket större påverkan på den musik som hörs på radio i dag än Blur, Oasis eller något av de manliga popbanden.
Adele talar i intervjuer alltid om hur mycket Spice Girls betydde för henne under uppväxten. Det ökande antalet kvinnliga superhjältar i Marvels universum, vilka tillåts slåss lika mycket som de manliga, för tankarna till gamla Spice Girls-videor.
Om det lurar en välförtjänt Spice Girls-revival runt hörnet har Fifth Harmony redan tagit över stafettpinnen. En amerikansk vidareutveckling av Spice Girls-konceptet. En grupp med fem kvinnor som har sina egna identiteter.
”Work from home” är i särklass, en av årets tio hittills bästa låtar, men hela albumet, med en låt signerad Alexander Kronlund, är isglasspop av hög klass.
Jan Gradvall