Skivrecensioner, DI Weekend
Ariana Grande
Dangerous woman
Republic
Betyg: 4
Begreppen musiker och artist används i dag lite huller om buller. Men för att förtjäna epitet artist borde kraven vara högre än så. En artist är en scenkonstnär. En multibegåvning som är lika bra på att sjunga, agera, dansa, underhålla, skämta, helt enkelt behärskar alla sätt att trollbinda en publik.
Tittar man på de som förtjänar epitetet artist är de flesta födda under första halvan av 1900-talet: Bing Crosby, Frank Sinatra, Judy Garland, Gene Kelly, Sammy Davis Jr, Liza Minnelli.
Till den listan börjar det bli dags att addera ett nytt namn: Ariana Grande, född 26 juni 1993.
Ingenting under nöjesåret 2016 har varit lika imponerande som Ariana Grandes gästspel i ”Saturday Night Live” där hon i mars medverkande som både musikartist och skådespelare.
Ariana Grande förstummade världen genom att göra absolut perfekta parodier/imitationer av Whitney Houston, Celine Dion, Shakira, Rihanna och Britney Spears. Att träffa alla toner i Whitney Houstons version av ”I will always love you” är ingen lek. På köpet slängde hon in en lika perfekt Jennifer Lawrence-imitation.
Ariana Grande är ingen dussinpopstjärna Trots att hon bara är 22 år har hon dessutom åtta års erfarenhet som skådespelare i musikaler och tv-serier.
Som popartist är hon dessutom smart nog att välja att arbeta med de bästa låtskrivarna och producenterna i branschen, Max Martin och hans team.
Precis som på utmärkta föregångaren ”My everything” rör sig Ariana Grande friktionsfritt mellan pop och rhythm & blues på ett sätt som påminner om Mariah Careys 1990-tal, den sångerska hon också har flest likheter med röstmässigt.
Jan Gradvall
Niklas Lind
Gammal kärlek
Sweden Music
Betyg: 4
Olle Adolphson (1934–2004) hänvisade till två politiska beslut från 1955 som förlösande för hans karriär. I oktober 1955 avskaffades Motboken, spritransoneringen i Sverige. I samma veva avskaffades även den så kallade kabarélagen som införts 1895 och inneburit ett förbud mot scenunderhållning på restaurang.
I häftet till cd-återutgivning av hans klassiska album ”En stol på Tegnér” skrev Olle Adolphson själv: ”När dessa två symboler för kristidens tåligt burna pålagor och förbud sopades undan var det som att släppa in frisk luft i ett unket rum och ovädrat rum.” Han tillade att kabarén i Sverige slog igenom samtidigt som rödvin, vitlök och pommes frites.
Genom denna fläkt från kontinenten förvandlades Stockholms restauranger till mötesplatser för en i alla bemärkelser hungrig och törstig generation.
Under fem år uppträdde Adolphson på Restaurant Tegnér, ”ett tillhåll för äldre lektorer, riksdagsmän och liknande med smak för enskildhet, tidningsläsning, cigarr och dubbel lättgrogg”. Inför denna publik premiärspelade den till en början blyge 20-åringen framtida klassiker som ”Trubbel”, ”Sängen”, ”Det gåtfulla folket” och ”Mitt eget land”; de två sistnämnda med text av Beppe Wolgers.
Niklas Lind låter på sitt debutalbum som han slagit sig ner på den lediga stolen på Tegnér. Moderna visor. Utomordentligt väl komponerande och arrangerade sånger. Vemod som blåser rökringar mot taket.
Jan Gradvall
Hailu Mergia & Dahlak Band
Wede Harer Guzo
Awesome Tapes From Africa
Betyg: 4
När militärjuntan i Etiopien införde utgångsförebud på nätterna uppstod ett nattliv i Addis Abeba med band som spelade på restauranger ända till 06.00 då förbudet var hävt. Hailu Mergia är en av historiens främsta organister. Efter att ha spelat in mästerverket ”Tche Belew” 1977 med Wailas Band, så gick han året efter över till ett annat hotell där ett annat souligare och funkigare band, Dahlak Band, spelade för en yngre publik. Tillsammans nattjammade de fram dessa etiopiska evergreens. Magiskt bra.
Jan Gradvall
The Refreshments
Straight up
Darrow
Betyg: 4
Alla tidsepoker inräknade, alla genrer inräknade, hur många band har existerat i Sverige som varit lika svängiga som The Refreshments? Precisionen i spelet är bländande. Bas, gitarr, trummor, piano, blås. Det är så tajt. Instrumenten ligger såhärnäravarandra. Malcom Gladwell-rockn’roll: bandets 10 000 timmar på vägarna hörs i samspelet. Allra bäst: en Louisiana-version av Wreckless Erics ”Reconnez Cherie”.
Jan Gradvall