Krönika, DI Weekend
Weekend 20 maj
Krönika
Jan Gradvall
Släng bruksanvisningen. Det talas oavbrutet om konsten att bli mer kreativ. Det dyker ständigt nya böcker och föreläsningar om ämnet.
Men det allra bästa rådet till att bli mer kreativ är kanske att inte läsa på så mycket.
Att inte ens öppna bruksanvisningen. Att i stället chansa blint och börja trycka på knappar lite på måfå.
Vid denna tid för 30 år sedan började Europes låt ”The Final Countdown” klättra upp mot toppen på alla världens listor.
Bakgrunden till låten är att Joey Tempest fick låna en synthesizer, en Korg PolySix, av bandets keyboardist. Mic Michaeli. (Att Mic egentligen hette Gunnar och att Joey egentligen hette Joakim framkallar bilder av gillestugor i Upplands Väsby där bandet kommer ifrån.)
Europe hade hållit på i flera år, haft en del framgångar, men aldrig fått det stora genombrottet.
Joey Tempest hade ingen aning om hur den synthesizer som han fick låna fungerade. Han tryckte lite på måfå. Fram växte ett riff som han gillade – ett riff som nästan lät som en fanfar – men som inte passade bandets hårdrock.
I stället kom riffet till användning i ett helt annat sammanhang.
Europe repade i Berns salonger där ägaren precis höll på att färdigställa ett nytt discotek med namnet Galaxy. Vid midnatt, då discot öppnade, behövde man en pampig fanfar som en slags nedräkning.
Europes manager, Thomas Erdtman, blev erbjuden tvåtusen spänn svart om han kunde hjälp discoteksägaren. (Källa Mattias Klings bok, ”Only young twice”.) Thomas Erdtman frågade i sin tur Joey som gav honom sitt syntriff.
När Upplands Väsby-killarna hängde på discot, noterade basisten John Levén effekten av syntfanfaren, petade Joey i sidan och sade: ”Fan, den är ju kanon, gör en låt av den”.
Resultatet blev ”The Final Countdown”, en nedräkning som blev en uppräkning. En perenn klassiker som 30 år senare fortfarande, varje timme på dygnet, spelas någonstans i världen, inte minst under idrottsevenemang.
För ungefär 30 år sedan började även en annan svensk musiker, Per Gessle, pula med en synthesizer, utan att vet hur den fungerade. Han öppnade inte bruksanvisningen utan chanstryckte sig fram.
Karriärmässigt befann sig Per Gessle vid denna tid i Finspång.
Hans andra solo-lp ”Scener” från 1985 hade blivit en flopp. I branschen började han få rykte om sig som en föredetting. När vad som kallades den ”svenska rockeliten” gjorde en jättemanifestation till stöd för sydafrikanska ANC blev han inte ens tillfrågad om att vara med.
Gyllene Tider hade upplösts, Per Gessle började ställa in sig på en framtid som låtskrivare åt andra artister.
Först skrev han låtar till Herreys och Pinks. Sen skickade han en låt till Pernilla Wahlgren, en låt kallad ”Svarta glas”, men fick inte ens ett svar tillbaka.
När dåvarande vd:n för EMI i Sverige, Rolf Nygren, råkade höra demokassetten sade han: ”Du borde skriva en engelsk text och spela in låten som en duett. Kan inte du och Marie Fredriksson göra den?”
Låten fick titeln ”Neverending love” och sommaren 1986 gick den upp på Sommartoppen. Per och Marie blev en duo som fick namnet Roxette.
Roxette bestämde sig därefter för att lämna rocksoundet. ”Vi ville in i maskinvärlden”. Den synthesizer som Per Gessle köpte var en Ensonic ESQ-1. Under det misslyckade försöket att lära sig programmera den – ”Vad händer om jag trycker här samtidigt som jag vrider där?” – så skrev han två låtar.
Den ena var ”The Look”.
Sverige och Japan har många likheter. Högteknologiska nationer i norr, geografiskt långt från händelserna centrum, blyga invånare med en fallenhet för besatthet och samlande.
När jag i DI Weekend nyligen intervjuade skivbolagsbossen Lyor Cohen talade han om att svenskar och japaner har de bästa skivsamlingarna. När jag intervjuade Björk i samband med att hon fick Polarpriset talade hon om ett arktiskt bälte i musiken, ett bälte som går från Norden till Japan, med kännetecken som närhet till natur, minimalism och vemod.
Det finns dock en avgörande skillnad: Japan, med sina mycket starkare hierarkiska strukturer, har påfallande svårt att uppfinna nya saker.
I Japan läser man bruksanvisningar. I Sverige har vi börjat slänga dem.
Samma sommar för 30 år sedan fyllde Marcus Persson från Edsbyn i Hälsingland sju år. 1986 fick han – samtidigt som ”The Final Countdown” spelades i radion – en främmande manick som han började experimentera med, en Commodore 128.
Ett år senare hade Marcus Persson, genom knapptryckande, skapat sitt första spel, ett textbaserat äventyrsspel. När han blev vuxen skapade han ett spel där det inte fanns någon bruksanvisning eller ens några skrivna instruktioner överhuvudtaget.
Det spelet hette Minecraft och präglar just nu barns kreativitet på ett sätt som föregående generationer inte ens kunde fantisera om.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
MOTTO
Tina Fey, Time Magazine, ”The 100 most influential people”. När Fey hyllar kampsportstjärnan Ronda Rousey lyfter hon fram Rouseys mammas motto: ”You’re not training to be the best in the world. You’re training to be the best in the world on your worst day”.
BOK
Jan Lööf, ”När Felix blev stor” (Bonnier Carlsen). Senaste boken från en av de mest originella bildkonstnärerna inom alla konstarter. En manifestation över vikten över att få tänka och skapa fritt.
REMIX
Håkan Hellström, ”Din tid kommer” (Otto Knows Remix). När Håkan spelade på Ullevi i fjol gick 27-årige housediscjockeyn Otto Knows runt och kramades på läktaren, berusade av Håkan. Nu visar han sin kärlek i musik. Genial remix med fågelkvitter och västkustflöjt.
+
Recap 2016
Årets hittills bästa album
1. David Bowie, Blackstar
2. Drake, Views
3. Anderson Paak, Malibu
4. Beyoncé, Lemonade
5. Kanye West, The life of Pablo
6. Kent, Då som nu för alltid
7. Silvana Imam, Naturkraft
8. Veronica Maggio, Det första är alltid gratis
9. Amanda Bergman, Docks
10. Cherrie, Sherihan
Åres hittills bästa låtar
1. Rihanna med Drake, Work
2. Drake, One dance
3. Justin Timberlake, Can’t stop the feeling
4. Tinie Tempah med Zara Larsson, Girls like
5. Desiigner, Panda