Skivrecensioner, DI Weekend
Veronica Maggio
Det första är alltid gratis
Universal
Betyg: 4
Gruppen Blondie har en speciell plats i musikhistorien och även i mitt hjärta.
Inspirerat av den nya musikscen som blomstrade på Mercer Arts Center (den byggnad som rasar i tv-serien ”Vinyl” mitt under en New York Dolls-konsert) blev Blondie ett punkband som precis som Andy Warhol inte såg kommersiell framgång som en motsats till konstnärlig framgång utan tvärtom som två sidor av samma mynt.
När Blondie nådde toppen på listorna var de också som allra bäst.
Veronica Maggio har i fråga om bilder och utstrålning alltid påmint om Blondie-sångerskan Debbie Harry.
Med nya albumet låter hon också för första gången lite som Blondie rent musikaliskt. Den svenska soulen från föregående album är helt borta. I stället låter det rockigare, lite Lower East Side-slamrigare, lite som Blondie i låtar som ”Picture this” och ”Hanging on the telephone”.
Energin är oemotståndlig. Låtskrivarhantverket är, som alltid med Maggio, förstklassigt.
Vid sidan av Håkan Hellström är Veronica Maggio landets just nu största soloartist.
Nya albumet visar att hon ämnar fortsätta var det. Ingen i Sverige just nu gör popmusik som låter lika hungrig.
Jan Gradvall
Monica Zetterlund
På Berns 1964
Vax Records
Betyg: 4
Det var aldrig bättre förr. Alla som skriver om populärkultur borde få det mottot intatuerat på handleden. Eller rättare sagt: alla har full rätt att förr eller senare tycka att det var bättre förr, men då är det dags att lämna över sin laptop till någon annan.
Med det sagt, måste jag medge att det ändå känns som det var lite bättre i Stockholm i januari 1964.
Monica Zetterlund gör sin första egna krogshow på Berns. Hon är i sitt livs form. I augusti samma år spelar hon in albumet ”Waltz for Debby” med Bill Evans.
Hon jobbar med de bästa av de bästa. När hon intar Berns gör hon det i regi av Allan Edwall. Stig Slas Claesson har gjort scendekoren. Texterna till låtarna är skrivna av Beppe Wolgers och Tage Danielsson.
Showen på Berns spelades endast mellan 20 och 31 januari 1964. Just föreställningen 25 januari spelades in. Exakt hur inspelningen kunnat ligga bortglömd i ett arkiv så här länge är ett mysterium, men det är bara att applådera att den nu slutligen ges ut.
Monica Zetterlund sjunger med mer rå naturkraft än på de mer kontrollerade skivinspelningarna, nästan så att distorsion uppstår. Lasse Lärnlöfs kvintett kompar. Flera av dessa låtar har aldrig tidigare varit utgivna.
Jan Gradvall
Beyoncé
Lemonade
Parkwood/Columbia
Betyg. 4
Kulturell karantän. Kulturhistorien innehåller genant många exempel på kommersiellt inriktade musiker, filmare, tv-skapare som försätts i kulturell karantän i ett par decennium innan kritiker slutligen kan erkänna deras storhet. Något som särskilt drabbar kvinnliga artister som spelar på sex och glamour.
Beyoncé har gjort sex soloalbum, alla framstår i dag som milstolpar i pophistorien. Men detta begrep inte svenska kritiker när de släpptes. Beyoncés sex soloalbum ligger på Kritiker.se i tur och ordning på snittbetygen: 2.7, 3.1, 2.7, 3.6, 4.2, 4.6.
Är nya utmärkta albumet ”Lemonade”, med snittbetyget 4.6, ännu bättre än de epokgörande ”I am
Sasha Fierce” (2008) och ”B’Day” (2006)? Nej, det är det inte. Skillnaden är att när de albumen släpptes var Beyoncé fortfarande placerad i kulturell karantän.
Jan Gradvall
Sturgill Simpson
A sailor’s guide to earth
Atlantic
Betyg: 4
Country för människor som knappt gillar country är en udda genre, men en genre som oavbrutet växer i popularitet, inte minst bland svenska lyssnare. Sturgill Simpsons nya är det bästa i genren sedan Jason Isbells album i somras. Sturgill Simpson för in soulinfluenser i ladan, plockar in blåsarna från retrosoulbandet The Dap-Kings och får en cover av Nirvanas ”In bloom” att låta som en nattbussgranne till Springsteens ”Tenth avenue freeze-out”.
Jan Gradvall