Krönika, DI Weekend

Weekend 8 april

Krönika

Jan Gradvall

Tror jag på Gud? Jag vet inte, men jag tycker att Jesus var en briljant visionär med så många bra uppslag och idéer.

Jag har funderat mycket på min tro den senaste tiden. Faktum är att jag kommer att göra det hela den här helgen.

I Göteborg arrangerar Svenska Kyrkan denna helg två mötesdagar under rubriken ”Bibeln mitt i allt”. Seminarier, workshops, utställningar, konserter med syfte att ”inspirera och beröra, ifrågasätta och fördjupa”. Allt för att få fler att inse hur Bibeln inte bara finns i kyrkan utan mitt i allt.

I ett svagt ögonblick i höstas tackade ja till att medverka.

Vad som övertalade mig var att Svenska Kyrkan läst saker i mina texter som jag själv inte varit medveten om. Eller, rättare sagt, jag har varit medveten om dem, men trott att ingen annan lagt märke till dem.

I ett mail skrev en av arrangörerna på Göteborgs Stift:

”För mig som har musik, litteratur och film som mina största intressen var du den första person som dök upp på min näthinna som en mycket god tänkbar medverkande i det sammanhanget. I flera texter av dig som jag läst, till exempel om Johnny Cash, Bono och Mary J Blige, tycker jag du har visat en för svenska journalister ganska ovanlig förståelse och ett intresse för Bibeln och för tro. I din text om Cormac McCarthys ’Vägen’ berättar du dessutom explicit om ditt intresse för religion redan under skoltiden.”

Det är sant. Jag har i 30 år – nästan i smyg – skrivit mycket om religion och tro, om Gud och Bibeln, även om artiklarna handlat om någonting helt annat.

Om man som jag skriver mycket om musik är det också omöjligt att inte komma in på tro.

Så mycket i dagens rockmusik har sitt ursprung i kyrkan och kristendomen. Jerry Lee Lewis och Little Richards inspirerades av frikyrkopredikanter. I princip alla amerikanska svarta artister, även de hårdaste rapparna, tackar Gud på sina skivomslag. Alla former av metal använder rekvisita från kyrkan och lånar rader från Bibeln.

Sverige är i dag ett sekulariserat land, kanske det mest sekulariserade landet i världen. Det vanligaste svaret när man börjar prata om tro är ”Nej, jag är inte religiös, jag går inte i kyrkan, men jag tror på mitt sätt. Jag tror att det finns någon slags kraft”.

Inte sällan med tillägget att anser att det gudomliga finns i naturen.

Vad man däremot till varje pris undviker är att nämna Jesus.

På kartor är Sverige markerat som ett kristet land, men de flesta som är födda i Sverige de senaste säg 40 åren har uppfattningen att de inte är kristna.

Första gången jag själv förstod att omvärlden uppfattar mig som kristen – oavsett vad jag själv säger – var när jag som 21-åring ryggsäcksluffade i Asien i ett halvår.

När jag och min kompis kom till avlägsna platser i Filippinerna eller Kina fick vi hela tiden frågorna, ”Var kommer ni ifrån?” och ”Vilken religion tillhör ni?”. På samma sätt som vi, med vår guidebok i handen, definierade lokalbefolkningen som till exempel buddhister eller hinduer, så definierades vi som kristna européer.

Någonstans där, i ständiga konfrontationer med främmande synsätt, började det bli tydligt för mig hur påverkat jag är av att växa upp i ett land med kristna värderingar.

Hur djupt dessa värderingar är borrade i mig själv.

På sportlovet var vi i Rom. I Rom går man hela tiden i kristnas fotspår. En solig dag tog vi en taxi en bit utanför centrum för att se katakomberna.

Det finns över 60 katakomber i Rom, kilometerlånga underjordiska gravplatser där fem miljoner kristna ligger begravda. Vi valde den kanske mest känd, San Callisto.

Stående där nere i underjorden blev jag väldigt glad att jag tackade ja till att medverka på seminarium i ”Bibeln mitt i allt”.

Nere i San Callisto finns kryptan där helgonet Sankta Cecilia låg begravd i minst 500-600 år, ända tills hennes reliker flyttades till en kyrka i Trastevere som tillägnades henne.

Sankta Cecilia är i dag musikens helgon. En del i hennes historia kan vara myt, men att hon existerade och dog martyrdöden på 200-talet är historiskt faktabelagt.

Cecilia var en kvinna från Rom som levde för musik och för Jesus idéer. Precis som andra kristna just nu på andra sidan Medelhavet, dömdes Cecilia till döden för sin religion. Efter att bödlarna misslyckades med att dränka henne, skar de av hennes hals.

När hon låg på golvet, oförmögen att tala, sträckte hon fram en hand med tre utsträckta fingrar, en symbol för treenigheten, ett bevis för att hon i det sista vägrade ge upp sin tro. Efter att kryptan öppnades på 800-talet gjordes en staty av henne liggande i den ställning hon dog.

Om Svenska Kyrkan ska få tillbaka sin relevans, om man ska få fler att inse Bibeln fortfarande finns mitt i allt, så är det just sådana historier som den om Cecilia man ska berätta.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

INTERVJU
”The art of editing”, TheParisReview.org. Allra smartast i Nora Ephron-dokumentären (se nästa uppslag): hennes redaktör Robert Gottlieb. Superintressant om hur man redigerar texter. Gottlieb jobbar även med b.la John Le Carré, Michael Crichton, Toni Morrison.

POPNATIONER
Norge och Danmark. Efter Sveriges dominans inom internationell pop kommer nu även våra grannar. Billboardlistan full av skandinaver: danska bandet Lukas Graham, norska discjockeyer som Kygo (en miljard streams på Spotify) och SeeB, duon som remixat ”I took a pill in Ibiza”.

TV
”Tomas Andersson Wij spelar med…”, SVT1, fredagar 22.00. Singer-songwritern och forne journalisten Tomas Andersson Wij sitter på unika kunskaper för att göra bra musiktelevision. Initierade samtal. Fördjupade musikstunder.

+

BONUS NR 1:

Everything is copy. Titeln på en ny dokumentär om Nora Ephron sammanfattar både hennes inställning till skrivande och hela hennes livsfilosofi

Uttrycket ”Everything is copy” kan översättas med: precis allting som händer i ditt liv, kan även användas i ditt skrivande och din konst. Ingenting är för privat.

Nora Ephron lärde sig det uttrycket av sin mamma. Nora var barn till två föräldrar som var journalister och skrev filmmanus. Om hon eller någon av hennes syster sade något roligt vid middagsbordet sade hennes mamma: ”Anteckna, det är en replik du kan få användning för”.

Nora Ephron (1941-2012) låg bakom några av de mest älskade romantiska filmkomedierna i modern tid, från ”När Harry mötte Sally” till ”Sömnlös i Seattle”. Framförallt var hon briljant som essäist.

Dokumentären ”Everything is copy”, som nu har premiär på HBO Nordic, är gjord av hennes son, Jacob Bernstein, journalist. Sonens syfte har varit att bättre förstå sin mamma

Listan på närstående till Nora Ephron som intervjuas i filmen slår det mesta man sett i dokumentärer: Meryl Streep, Carl Bernstein, Marie Brenner, Mike Nichols, Lena Dunham, Gay Talese, Meg Ryan, New Yorkers chefredaktör David Remnick och många andra.

Deras sammanlagda vittnesmål ger en fördjupad bild av fenomenet Nora Ephron.

Samtidigt som hon skrev om och gjorde humor av det mest privata i sitt liv – skilsmässor, förödmjukelsen i att åldras, fåfänga, känslan av otillräcklighet – så höll hon sin död fullständigt privat. När hon plötsligt gick bort i en blodsjukdom 2012 var det nästan ingen som ens kände till att hon varit sjuk.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Startup. Begreppet har blivit så vanligt att ingen längre ens försöker översätta det. Startups innebär nytänkande företag i enkla lokaler som drivs av hoppfulla entreprenörer och innovatörer.

Det bästa sättet att förstå Rough Trade varför haft mycket större inflytande än andra skivaffärer och skivbolag genom historien, är att kalla det just en startup.

En startup från 1976 som förändrade kulturlivet och även distributionsformer och affärsstrukturer i musikbranschen.

I samband med att Rough Trade fyller 40 år har man sammanställt ett slags jubileumsfanzine. 200 sidor i A4-format där musiker och kunder vittnar om Rough Trades betydelse. Brian Eno bidrar till exempel med en dikt (!) om legendariska butiksbiträdet Nigel.

Skriften heter ”Rough Trade: 40th Anniversary Journal” och kan beställas från företagets hemsida som levererar sedvanligt snabbt, på 3-4 dagar.

Inspirationskällan när Geoff Travis öppnade den första Rough Trade-butiken i Notting Hill, London, var beatnikbokhandeln City Lights i San Fransisco. På samma sätt som City Lights från 1950-talet och framåt inte bara var en affär utan en mötesplats för eldsjälar och nytänkare, har Rough Trade haft samma roll de senaste 40 åren.

Thurston Moore skriver ett fint förord. Alla texter och fotografier andas passion och påminner om vikten av kravlösa miljöer som blir samlingsplatser för unga innovatörer som vågar tänka stort.

Jan Gradvall