Skivrecensioner, DI Weekend

Silvana Imam
Naturkraft
Refune
Betyg: 5

I svenskundervisningen på mitt gymnasium användes läroboken Dikt & Data när det var dags för litteraturhistoria. En inbunden bok med ett urval verk som det var bestämt på högre ort att vi svenska skolelever skulle känna till.

Påfallande många av dikterna i boken var skrivna av författare som var unga när de skrev sina mest kända verk. Jag minns att jag snodde några rader av Erik Johan Stagnelius (död 29 år gammal) till en text jag skrev om Nick Caves först band, Birthday Party.

Vilka verk vår från tid, det pågående turbulenta 2010-talet, skulle inkluderas i en nyutgåva av Dikt & Data? Vilka textförfattare berättar just nu något väsentligt om Sverige och kommer att vara en del av framtidens kulturhistoria?

Det finns inga unga svenska poeter eller författare i dag som har den ställning i samhällsdebatten och folkhemmen som poeterna i Dikt & Data hade.

Om jag vore lärare skulle jag i stället introducera mina elever för de två unga berättare som i dag är de främsta Sverigeskildrarna, rapparna Erik Lundin och Silvana Imam.

Erik Lundin, belönad med Grammis som årets textförfattare, och Silvana Imam, nominerad som textförfattare och Grammisbelönad som årets artist, beskriver skarpare än några andra hur det är att just nu leva och dö i Sverige.

Silvana Imans nya album följer Bo Widerbergs konstnärliga credo ”liv till varje pris”. Varje minut är fylld till bristningsgränsen med hat och kärlek, hopp och förtvivlan, fult och vackert; allt ska in. Producenten Nisj, Grammisbelönad som årets producent, och hans medproducenter klär sångerna i ljudbild av krossat glas och glänsande metall.

Precis som Stry Terrarie eller Thåström är Silvana Iman inte intresserad av att rada upp presumtiva radiolåtar. Albumet är verkligen ett album, med en början och ett slut, utformat som berättelse om hennes liv. En skildring om att komma till Sverige som fyraåring med en mamma från Litauen och en pappa från Syrien.

Silvana Imams energi och språkkänsla slår undan fötterna på en som lyssnare.

Med balladen ”Simone”, en fullständigt oemotståndlig hyllning till hennes systerdotter, har Silvana Imam också gjort en låt som kan bredda hennes publik på samma sätt som ”Mental istid” gjorde för Ebba Grön.

Jan Gradvall

Iggy Pop
Post Pop Depression
Caroline
Betyg: 4

Om man får tro Iggy Pop själv, kan det här vara hans allra sista album. I så fall är det ett värdigt avsked.

Iggy Pop har alltid varit av dubbel natur. När jag intervjuade honom vid ett par tillfälle för ett kvarts sekel sen, talade han passionerat om litteratur och räknade upp Kenzaburo Oe och VS Naipaul bland sina favoritförfattare. Det var flera år innan de fick Nobelpriset.

Parallellt med detta spelar han på scen rollen som någon som lämnat in sin hjärna i ett skåp på T-Centralen och supit bort nyckeln.

De gångerna i hans karriär som dessa två personligheter tydligast samexisterat – geniet och primaten – var med The Stooges och på de två album han 1977 spelade in i Berlin tillsammans med David Bowie, ”The Idiot” och ”Lust for life”.

Det är också till Berlin han valt att återvända på sitt farvälalbum, påhejad uppmuntrad av Josh Homme. Tillsammans med Arctic Monkeys trummis Matt Helders och Queens of The Stone Age-medlemmen Dean Fertita har Josh Homme återskapat Berlinalbumens torra, avskalade, betonggrå ljudbild.

68-årige Iggy Pop, som i dag lever pensionärsliv i Florida, släpper ifrån sig några plattityder – fraser som ”Like a wreck, I’m sinking fast” hade inte passerat Bowies rödpenna – men han låter mer engagerad på många år. Framförallt ”Chocolate drops” tillhör hans stora ögonblick.

Och Iggy besitter fortfarande det där hypnotiska sättet att frasera så att det känns som man möter hans blick när han sjunger.

Jan Gradvall

Tonbruket
Forevergreens
Act
Betyg: 4

Bara ett exempel på vilken exceptionell konstellation musiker som ryms i Tonbruket: ”Sinkadus”, en 6.24 minuter lång instrumental komposition som innehåller referenser till allt från Paco de Lucia till Serge Gainsbourg och avslutas med att Ane Brun kommer in och nynnar lite på slutet. Musik som visar att precis allt är möjligt.

Jan Gradvall