Toxe från framtiden

Toxe Agelii, 18, gör musik under namnet Toxe. Trots att hon fortfarande går på gymnasiet har hon blivit omtalad internationellt för sin egensinniga, kompromisslösa techno utgiven på bolaget Staycore. Jag träffade Toxe under en workshop i Pars. Från DI Weekend 4 mars 2016.

Text: Jan Gradvall

Paris, en fredagkväll vid Seine. På broarna över floden lyser glest placerade gatlyktor så där dunkelt gult som de bara gör i Paris. Allting liksom skimrar. Floden där nere flyter stilla in i natten. Årtalet skulle lika gärna kunna vara 1916. Kan gestalten där borta vara Proust på väg hem efter ännu en natt på krogen?

Men illusionen bryts av ett dovt men distinkt dunkande från en pråm ankrad vid flodbanken. Untz, untz, untz, untz. Den moderna dansmusikens hjärtslag. Välkommen till en flytande technoklubb på Seine.

Det är på klockslaget exakt en vecka innan den fredagkväll då IS-anhängare med Kalashnikov går runt och massakrerar unga människor som roar sig i Paris, men tanken på att något sådant skulle kunna hända denna kväll är omöjlig, lika omöjlig som den alltid kommer att vara och alltid måste vara.

En av de största förtjänsterna med musik är också att musik förstärker vårt fokus på nuet, livet som det är precis just nu. Techno regrette rien.

På pråmens däck står unga och röker och skrattar. En ström av människor rör sig upp och ned för trappan som leder ned till kajutan. Där nere, visar det sig, ligger dansgolvet.

Rött ljus, hög volym. I kajutans bortre ände syns en discjockey. Djupt koncentrerad, med nedböjt huvud, hörlurar runt halsen, fingrarna på mixerbordet. När en discjockey lyckas så förvandlas dansgolvet till en enda kropp som rör sig unisont.

Bortsett från att det rör sig om en flytande technoklubb är synen mycket välbekant. En typisk klubbkväll. Ungefär så här har det sett ut på klubbar över hela världen ända sedan discjockeykulturen slog igenom på 1970-talet.

Men det är några detaljer som bryter av mot hur det brukar vara. Discjockeyn är till att börja med en kvinna.

Popvärlden blir långsamt men stadigt mer jämställd, men just discjockeyvärlden är fortfarande ökänt mansdominerad. Kvinnan som spelar i kväll är också ung, yngre är publiken. Det är Tove Agelii, 18 år, känd som Toxe. Ett artistnamn som uttalas utan hörbart e på slutet. Eller?

”Uttalet är fortfarande lite osäkert, haha”, säger Toxe. ”Jag brukar säga det som Tåxi, men de flesta säger Tåx, ja.”

Många svenska discjockeyer har de senaste tio åren slagit igenom internationellt och flyger runt mellan spelningar i storstäder i hela världen. Vad som skiljer Toxe från svenska affischnamn som Avicii, Alesso, Galantis och medlemmarna från Swedish House Mafia är inte bara hennes kön också den musik hon spelar.

Detta är inte housemusik som blandats med popmusik. Det finns inga stora refränger, få återkommande melodislingor. Toxe gör techno i sin råaste och mest experimentella form. Musik som tar tillbaka genren till den förort i Detroit där den skapades på 1980-talet av pionjärer som hade som ambition att få det att låta som ett UFO landat på skivtallriken. Musik från framtiden.

”Anledningen till att jag gör musik förändras hela tiden”, säger Toxe. ”Jag hittar alltid nya anledningar till varför jag gör det jag gör. Jag har alltid varit väldigt musikintresserad, alltid haft fullt med idéer i mitt huvud. Jag kunde liksom inte få fram de idéerna på en gitarr. Jag hade så mycket konstiga idéer om ljud jag inte kunde få ihop”.

Vad var det för konstiga idéer och ljud? Kan du beskriva?

”Det är svårt att förklara. Den musik jag gör nu, den hade inte jag inte kunnat göra själv utan en dator. Min bror laddade ned ett musikprogram, Ableton. Han lärde mig bara grunderna, sen lämnade han mig helt själv. Jag fick experimentera helt på egen hand. Fick hitta min helt egna musik och min egen kreativa process, hur jag ska gå på till väga med allting.”

Du måste ha varit så ung då att du knappast kom in på klubbar?

”Jag har inte varit på så många klubbar. När jag var yngre var jag på en del undergroundklubbar i Göteborg. Det började jag med när jag var typ 14. Men riktiga klubbar, det är något ganska nytt för mig. Jag hade en del spelningar som discjockey på klubbar innan jag fyllde 18, men då har det varit någon kontrollant med mig som kollar att jag inte dricker. På en klubb i Stockholm blev jag utkastad. De kortade ned med mitt set. De tyckte det var läskigt att ha en minderårig där”.

I oktober släpptes Toxes första ep, ”Muscle memory” på nya omsusade skivbolaget Staycore, en skiva som hyllats internationellt och lyfter fram henne som en av de mest originella och lovande artisterna i Sverige just nu. Toxes musik påminner ibland om ljudet av stora maskiner, rostiga och knakande, liksom stretchande, ett slags maskinellt muskelminne.

Att höra och se henne stå och spela i underredet på en oljig båt känns därför på något sett logiskt.

En annan sak som skiljer denna natt i Paris från en vanlig klubbkväll är att Toxes spelning ombord på denna technobåt kan sägas vara en del av hennes utbildning.

Anledningen till att Toxe befinner sig i Paris är att hon är en av deltagarna i 2015 års Red Bull Music Academy.

Akademien startades 1998 och hålls i olika städer varje år. Efter de två inledande åren i Berlin har arrangemanget genomförts i städer som Melbourne, Sao Paulo, New York, London och nu Paris.

Unga musiktalanger från hela världen skickar in ansökningar. Varje år antas 60 stycken – musiker, discjockeyer, sångare, ljudkonstnärer, ljudtekniker – som delas in i två grupper och under två veckor vardera får genomgå en slags vidareutbildning i musik med workshops och seminarier med obligatorisk närvaroplikt.

Värdstaden 2016 är ännu inte officiellt presenterade men ansökningsomgången började 18 januari och pågår till 7 mars.

Kultursponsring har förekommit länge och blir allt vanligare. I en ny ständigt föränderlig medievärld, där traditionell reklam inte längre fungerar lika bra som förr, letar företag nya vägar att marknadsföra sina produkter. Sponsring av museum och operor är vanligt, även turnéer med popartister görs i samarbete med produkter, men Red Bull Music Academy har få motsvarigheter.

Varför väljer Red Bull – en österrikisk energidryck skapad av en thailändare – att lägga åtskilliga miljoner på en avancerad musikakademi med fokus på dansmusik? Borde det inte finnas effektivare sätt att marknadsföra en energidryck? Red Bull sponsrar i övrigt motorsport, mycket Formula 1, fotboll och hockey. Red Bull äger till och med flera lag.

En förklaring till företagets sponsring av musikakademin är kanske trovärdighet. Det som egentligen inte går att köpas blir också det som i slutänden blir mest värt.

Torsten Schmidt är en av akademiens två grundare och eldsjälar. En medelålders man med kal hjässa, prunkande hipsterskägg, hornbågade glasögon och årgångssneakers. Tillsammans med sin kollega Many Ameri blev han av i fjol av magasinet Rolling Stone utsedd till en av den internationella dansmusikens 50 viktigaste personer.

Torsten Schmidt kommer från Köln, en stad som blivit en av de världsledande inom techno, känd för genren minimal techno och skivbolaget Kompakt. ”Det är kompisar till mig”, säger Torsten när jag frågar om Kompakt.

Torsten började som journalist på musiktidningen Groove. Hans fokus var på dansmusik, han är själv discjockey i grunden. Runt 1995-96 började tidningen be läsare skicka in prov på vad de höll på med. Detta växte till en festival med gästspel, workshops, lektioner och musikersamarbeten. 1998 hörde Red Bull av sig och ville vara sponsor.

”Red Bull hade varit väldigt involverade i olika sporter”, säger Torsten. ”Snowboardscenen är inte långt från klubbscenen. Fester och sammanhang där människor vill ha ett bra lagligt alternativ till att vara vakna längre. Red Bull ville bli en del av klubbscenen men hade ingen aning om hur de skulle göra. Vad de var smarta nog att göra, var att leta efter folk som var djupt misstänksamma mot utomstående inblandning. De kontaktade oss för att förstå hur den här världen funkar. Och sen dess samarbetar vi.”

De unga musiker som blir antagna till Red Bull Music Acadmey får skicka in prov på sin musik och fylla i en omfattande ansökan. Det är runt 20 A4-sidor med i huvudsak musikfrågor, men även allt från bisarra triviafrågor, ”Vilken är din favoritkaraktär i Asterix?”, till allvarliga frågor som ”När grät du senast och varför?”.

Varför är det så många personliga frågor i formuläret?

”För att vi tror starkt på att du för att du ska bli en intressant artist så måste du till att börja med vara en intressant person”, säger Torsten. ”Som Sheila E sade på seminariet nyss. Det måste finnas något inom dig som du vill dela med världen”.

Dagen efter spelningen på technobåten vid Seine följer jag Toxe och de andra deltagarna under en seminariedag. Akademin har under en månad tagit över en gammal teaterlokal mitt i Paris, La Gaîte Lyrique, med en ståtlig 1800-talsfasad som påminner om Le Bataclan (platsen för IS-massakern), och byggt om den inuti med många små inspelningsstudior, seminarielokaler och en stor gemensam matsal. Deltagarna inkvarteras på ett hotell mitt emot. Studiorna är öppna dygnet runt.

Man häpnar över den totala kostnaden för allt detta men Torsten säger: ”För Red Bull kostar det totalt nog ändå inte mer än att driva ett fotbollslag i andra divisionen”.

Vad Red Bull får i gengäld är publicitet. I varje stad där Red Bull Music Academy arrangeras fylls staden i en månad av affischer för arrangemanget med sammankopplade konserter och klubbspelningar. Red Bull tar över staden.

Att Toxe från Göteborg blev enda svenska deltagarna som antogs 2015 ledde till en ”Grattis till utmärkelsen”-artikel i Göteborgs-Posten och omskrevs i till exempel Nöjesguiden och Dagens Nyheter. Och nu även Dagens Industri.

Gränsen mellan kultursponsring och marknadsföring och passion för musik börjar blir väldigt svår att dra.

Stämningen inne i La Gaîte Lyrique för tankarna till den gamla tv-serien och filmen ”Fame”. Musik strömmar ut från olika rum. Unga musiker från hela världen sitter på golvet med kaffemuggar i händerna och lyssnar på musik.

Några av dem kommer sannolikt att bli kända i framtiden. Bland tidigare deltagare i musikakademin finns i dag etablerade artister som Flying Lotus, Aloe Blacc, Hudson Mohawke, Katy B, Evian Christ och Andreya Triana.

Bland svenskar som blivit antagna finns en av grundarna till Teenage Engineering, David Eriksson (årgång 2003 i Kapstaden), samt två av Sveriges främsta namn inom innovativ dansmusik, Studio Barnhus-profilerna Kornél Kovács (årgång 2008 i Barcelona) och Axel Boman (årgång 2010 i London).

Ambitionsnivån på föreläsare för eleverna kunde inte ha varit högre, med namn som Brian Eno och Giorgio Moroder.

Dagens två föreläsare är den amerikanske ljudteknikern Andrew Scheps, som mastrat album med artister som Metallica och Red Hot Chili Peppers, samt mexikansk-amerikanska slagverkaren Sheila E, känd för sina samarbeten med framförallt Prince.

Exklusivt för eleverna intervjuas Sheila E av Torsten Schmidt i 2,5 timmar och talar utförligt om slagverksteknik, sina turnéer med Marvin Gaye och George Duke , inspelningar med Michael Jackson och Lionel Richie, och förmedlar erfarenheter från ett halvt sekel i musikbranschen.

Efteråt är man så full i huvudet av musikhistoria att man får nästan yrsel. Jag och Toxe sjunker ned i loungestolar som är så designade att det slutar med att man blir liggande i dem med blicken upp mot taket.

”Det där var nog den mest inspirerande föreläsningen av alla”, säger Toxe och försöker hitta en bekväm ställning.

”Hennes energi. Hennes styrka. Hur hon tog över rummet. Att det handlade så mycket om henne själv och inte var fokus på andra som Prince. Jag gillade också Kindness föreläsning förra veckan. Han pratade om sexismen och rasismen i branschen, vågade tag upp saker som gjorde att alla i rummet blev obekväma. Annars har det varit ganska mycket män som namedroppat kända namn de jobbat med.”

Det verkar vara främst just män som föreläser?

”Jag har pratat med alla här om det problemet. Det blir en väldigt konstig miljö att vara i när man som unga tjej är här för att bli inspirerad, men hela tiden få lyssna på gamla gubbar. De säger att de jobbat på att få fler kvinnor som föreläsare, men det borde jobbat ännu mer på det, det är aldrig en ursäkt. Även teknikerna i alla studior är män. Det som tjejer behöver är att vara omgiven av kvinnliga förebilder. Jag vill ha tjejer runt omkring mig när jag jobbar”.

Hemma i Sverige har Toxe startat en Facebookgrupp, Sister, ett kollektiv av kvinnliga elektroniska musikproducenter. Medlemmar i Sister-kollektivet har också lagt upp mixar på Soundcloud där varje låt som är med ”måste innehålla en tjej på något sätt”.

”Jag startade Sister för att förstöra myten om att inte finns tjejer som gör DJ-musik. Jag älskar att stötta tjejer. Efter att par veckor hade vi över 400 medlemmar. Flera av mina idoler från USA gick med, Juliana Huxtable och Asma Maroof från duon Nguzunguzu. Det kändes helt overkligt att det så snabbt blev stort”.

Toxe ligger och tittar i taket en stund innan hon fortsätter.

”Men detta med Sister är samtidigt något jag gjort medan jag gått i skolan. Det är inte så seriöst kollektiv, mer än plattform där alla kan få vara med”.

När vi mailar en månad efter Paris skriver Toxe att plattformen har blivit lite för stort för henne att ta hand om.

Toxe skriver: ”Jag känner att jag som jag vit, svensk 18-åring inte riktigt är kapabel att vara någon slags admin i en sån här grupp eller bli känd som grundaren. Jag har så mycket att lära mig fortfarande. Jag vill utvecklas och växa mer och kommer säkert starta fler liknande projekt när jag har mer kött på benen.”.

När vi mailar en månad efter Paris skriver Toxe att hon inte vill prata mer om Sister och ta upp det i intervjuer. Projektet har blivit för stort för henne att ta hand om. Det har uppstått bråk i diskussionstrådarna, med inslag av rasism.

Toxe skriver: ”Jag känner att jag som jag vit, svensk 18-åring inte är kapabel att vara någon slags admin i en sån här grupp eller bli känd som grundaren. Att det varit en helt öppen plattform gör att tyvärr även del korkade personer gått med”.

När jag de senaste åren har frågat unga musiker hur de i dag upptäcker ny musik börjar jag känna igen svaret: Soundcloud.

En nätplattforum för distribution av ljud och musik, baserad i Berlin men startad och driven av svenskar, där musiker och discjockeyer själva kan ladda upp till exempel egna mixar.

Även Toxe svarar Soundcloud på frågan om hur hon hittar musik.

”Jag kan sitta i timmar på nätet och leta. Jag har kontakter överallt, diskuterar musik hela tiden. Världen är så global. Jag kan följa en producent i Brasilien. Så jag hänger mycket på Soundcloud men även YouTube. Jag gillar också att bara leta efter ljud, alla slags ljud.”

Du verkar gilla främsta hårda ljud?

”Ja, men inte bara. Jag kan också lyssna på jättemjuk reggaeton. Jag hittar nya genrer hela tiden”.

På lunchen tidigare satt du i ett hörn själv och lyssnade med hörlurar. Vad lyssnade du på då?

”Det var faktiskt min egen musik. Jag gästspelade här (i Paris) på en radiokanal för ett par dagar sedan. De hade lagt upp den mixen och jag vill höra hur det lät”.

Du lyssnar mest i lurar? Det är där din musikvärld i första hand finns?

”Ja, jag tar på min lurar och går in i min egen värld.”

Toxe är uppvuxen i konstnärsfamilj. Hon går just nu sista året på humanistisk linje på gymnasiet och tar studenten i juni.

Vad händer nu?

”Tillbaka till skolan. Jag har några gig i Stockholm, Berlin, London, men det är skolan som är det viktigast fram till sommaren. Det var lite frustrerande när jag släppte min EP, fick många reaktioner, skulle kunna ha satsat på riktigt, men fick tacka nej till att resa. Men samtidigt behöver jag heller inte stressa. Jag vill inte bli upphajpad och glömmas bort. Jag är ung och jag har tid”.

(slut)

FAKTARUTA

NAMN: Tove Agelii.
ÅLDER: 18.
BOR: Göteborg.
YRKE: Musiker och discjockey. Går sista året på gymnasiet.
AKTUELL MED: Ep:n ”Muscle memory” på bolaget Staycore.