Brandtal för änglarnas stad: Intervju med Ryan Gattis

Los Angeles är världens mest missförstådda stad. Det menar Ryan Gattis, författaren bakom den unisont hyllade boken om upploppen i Los Angeles i början av 1990-talet. Om väggmålningars betydelse för berättelsen. Från DI Weekend 8 februari 2016.

Ryan Gattis

Text: Jan Gradvall

Låt stå. Alla som gått i skolan minns vikten av det som skrivs på tavlan. Vad som skrivs på en vägg fäster på ett helt annat sätt än det man läser på papper.

Att använda väggar för att förmedla budskap och skapa minnen är både en uråldrig och modern tradition.

Människans första försök till romaner var grottmålningar. När jag var i aboriginernas nationalpark Kakadu i norra Australien gick det att på grottornas väggar följa med i berättelser som var 20 000 år gamla.

I dag har vi street art, gatukonst. En kontroversiell form av ”Låt stå”-kommunikation på offentliga väggar som i många fall når ut till fler människor än konst inne på gallerier eller berättelser i bokform.

Ryan Gattis är en amerikansk författare som skrivit ”Sex dagar” (Albert Bonniers Förlag), med undertiteln ”En roman om upploppen i Los Angeles 1992”.

Romanen följer människor i staden under de sex dagar då staden brann och laglöshet tog över. Brandmän, sjuksköterskor, gängmedlemmar, poliser, graffitikonstnärer. Boende i de värst drabbade områden dit tv-kamerorna aldrig kom.

”Sex dagar” har hyllats unisont. New York Times kallade den ”högoktanig läsning, smutsig och nervig”. New Yorker skrev ”På en och samma gång medkännande och skoningslös”. Financial Times jämförde den med tv-serien ”The Wire”.

Tv-kanalen bakom ”The Wire”, HBO, har också köpt filmrättigheterna till Ryan Gattis roman. Skaparen av ”Six feet under” och ”True blood”, Alan Ball, ska producera den som tv-serie.

Den 11 februari kommer Ryan Gattis till Stockholm och intervjuas inför publik på Kulturhusets internationella författarscen.

Men hans naturliga plats för berättelser är inte litterära salonger utan gatan och väggmålningar. ”Sex dagar” är präglad av Ryan Gattis arbete med en street art-grupp i Los Angeles.

Med prydligt knuten slips, underarmar täckta av tatueringar och sina intensiva ögon – två kolbitar inramade av stora glasögonbågar – talar Ryan Gattis om att street art och romanskrivande är för honom olika uttryck för samma sak.

En vilja att berätta. En passion för stadskultur. Ett pockande behov att visa ingenting är så enkelt som det ser ut att vara vid första anblicken.

--

Hur blev en universitetslärare som du medlem i en street art-grupp?

”En vän från universitetet råkade känna dem, UGLAR, Unified Group of Los Angeles Residents. Vi träffades och klickade direkt. Vi hade sett liknande filmer, läst samma böcker, kände samma patos för Los Angeles-kultur och japansk kultur. När jag träffade dem höll de på med en massiv muralmålning. De hade alla läst min tidigare bok (”Kung Fu High School”, 2005). Efter att vi träffats sade de, ’Vi gillar dig, vi inte vad det kommer att innebära, men vi vill att du ska vara en del av vårt crew’.”

Så vad innebär det att du är medlem?

”Jag är ju ingen visuell konstnär. De sade, ’Vi får se vad du ska göra under resans gång, du får bli vår praktikant’. Mina första uppdrag blev att gå runt och prata med folk i de områden där väggmålningar skulle göras, förankra projektet. Först gillade jag det inte, men ju mer jag höll, desto mer fick jag en känsla av Los Angeles, hur folk pratar och tänker. Jag bar färg, letade platser, var ett par extra ögon till målarna. Det blev min utbildning.”

Kan man inte kalla street art för en form av litteratur? Det handlar ju om historieberättande.

”Absolut. Och det var så jag och UGLAR hittade varandra. När vi började samarbeta sade de, ’Låt oss berätta historier tillsammans’. För mig var det inget stort steg. Jag har alltid älskat konst, pluggat konst. Mitt sätt att resa utgörs av att jag till varje ny stad jag kommer, går på så många konstmuseum som möjligt.”

Är det sant att bokstaven U i UGLAR ursprungligen stod för Ulysses som i James Joyces roman?

”Ja, de gjorde en bok heter ’Ulysses guide to the LA River”. Det var det som förde dem samman. Sen fick U i stället stå för Unified. De har alltid varit före sin tid. De tillhörde de första som målade vid LA River (vars bankar utgörs av höga grå betongfundament, kända från jakter i actionfilmer). Nu kan man få bidrag till att göra sådana målningar. Folk som Frank Gehry delar ut betydande pengar för konstprojekt vid LA River”.

Skulle du ha skrivit romanen ’Sex dagar’ om du inte hade blivit involverad i street art-gruppen?

”Nej. Gruppens arbete och kollektiva intelligens har varit förutsättning för att jag skulle kunna skriva boken. Det är tack vare att jag hängt med dem som jag fått prata med människor som växt upp i LA, människor som känner staden bättre än någon annan. ’Låter det där rätt i dina öron?, Nej, så säger vi inte här’. Alla möten och samtal har utmanat mig att strecha, att bli bättre. De populärkulturella inslagen i min bok är inte bara starka, de är sanna för sin tid”.

En av de sakerna som gör boken så bra att den bokstavligen känns skriven från gatunivå. Den förmedlar en råhet.

”För mig hade det inte varit någon mening med att skriva boken om jag inte kunnat förmedla precis just det.”

Hur är det egentligen med street art i Los Angeles i dag, är det lagligt?

”Oj, det där är så komplicerat. Våra hjärnor har exploderat när vi försökt förstå vad som egentligen är lagligt eller inte. Vi gjorde många av våra målningar när det tekniskt sätt var olagligt. Det var en gråzon. För två år sedan blev det lagligt, till viss del, men det handlar egentligen om folk som vill maskera reklam som street art. Företag kontaktade lokala street art-konstnärer att göra målningar på beställning. Mural Consverancy of Los Angeles, MCLA; gör väldigt bra saker. Vi ska visa tillsammans med dem nu slutet i januari på LA Art Show, en väldigt bra mässa. MCLA håller på och restaurerar muralmålningar som gjordes vid motorvägar under OS i Los Angeles. 1984. Det finns fantastiska verk av konstnärer som Diego Rivera och David Alfaro Siqueiros som varit övermålade”.

Så dessa verk på murar och viadukter restaureras alltså nu på samma sätt som gamla målningar av Rembrandt? Att man tvättar fram vad som finns dolt under?

”Precis så. I dag har man också hittat en metod att göra det med miljövänliga kemikalier. Vår grupp har legat lågt ett tag för att läget varit så förvirrat, men vi kommer börja måla igen nu under 2016.”

På din hemsida skriver du att Los Angeles är den mest missförstådda staden i världen. Kan du utveckla det?

”Jag tycker att staden är missförstådd inte bara av världen i övrigt utan av folk som själva bor i staden. Los Angeles är en av de mest mångkulturella och diversifierade städerna i världen. Det talas 90 olika språk i Los Angeles. Men det är inte den bilden man projicerar utåt. Genom alla tv-serier och filmer skapar man bilden av Los Angeles som en monolitisk kultur, primärt vit, men det är inte så staden ser ut. Delvis beror den snedvridna bilden på ett geografiskt missförstånd. Själv staden Los Angeles är egentligen väldigt liten. När vi talar om LA menar vi egentligen LA county, hela det stora området. Malibu, Pasadena, Santa Monica räknas in men är egentligen egna städer. Även Compton, South Gate och Lynwood är egna städer. Hur många vet att latinos numera är den största etniska gruppen i Los Angeles? (Siffror från 2014: det finns i Kalifornien i dag 14.99 miljoner latinos jämfört med 14.92 miljoner vita.) Maten, musiken, gatukulturen, allt i Los Angeles är mångfacetterad. Så varför förmedlas inte detta i större utsträckning? För att det komplicerar bilden. Folk vill att bilden ska vara enkel. Det är därför jag valt romanen och dess möjlighet att skildra mer komplext som form för att berätta. Jag vill ta läsaren på en åktur genom staden, lära känna Los Angeles inifrån karaktärernas huvuden”.

Jag förstår varför svenska förlaget valde titeln ”Sex dagar”, det gör tydligt att boken handlar om upploppen 1992. Men originaltiteln ”All involved” speglar hur många lager det finns i historien, alla är verkligen involverade.

”Vad jag gillar med ’All involved’ är att det också finns en sådan musikalitet i slanguttrycket. När jag hörde det första gången, tänkte jag direkt, ’Det är titeln’. Det var en brandman som sade det. Anledningen till att så många som var med under upploppet gick med på att prata öppet med mig, var att jag inte pratade med dem som journalist utan som författare. Jag ville få en helhetsbild, skapa en sorts andlig bekräftelse. Jag läste alla faktaböcker, såg alla dokumentärer, men jag kunde inte föreställa mig hur 11 000 bränder i staden kändes. Det fick jag tala med människor om. ’Kan du berätta för mig hur det luktade?’ Saker som triggar minnen. Vilka kläder hade du på dig, vilken musik lyssnade på, vad åt du den dagen. På så sätt, genom alla dessa intryck, skapade jag ett slags moln som jag kunde rycka regn från”.

Vänta, vad sade du nu? Att skapa ett moln som du kunde rycka regn från? Vackert uttryckt.

”Jag försöker! Det fanns en underbar spänning när jag skrev mellan å ena sidan total poetisk frihet och å andra sidan att få detaljerna 100 procent rätt”.

Du skriver mycket om vad som hände i just Lynwood (med övervägande latinobefolkning). Är det sant att inga av nyhetskanalerna under upploppen åkte dit med tv-kameror?

”Ja, vad jag har kommit fram till så var det inte en enda tv-kamera på plats där. Inte i Koreatown heller. Jo, förresten, dag två under upploppen, så visade nyhetsprogrammen bilder av koreansk-amerikanska affärsinnehavare som stod på taken med gevär för att försöka försvara sina butiker från att plundras och förstöras. Dessa affärsinnehavare arresterades sedan av polisen för olaga vapeninnehav, vilket är helt bisarrt. Det var en av många historier som inte fick det utrymme de borde ha fått”.

Din bok har hyllats som det bästa som skrivits om omloppen i Los Angeles. Samtidigt är du från Colorado och var inte på plats när det hände. Det säger en del om romanens styrka som berättarform.

”Historierna finns där, det gäller bara att lyssna. Det var så många som var tacksamma att äntligen få prata med någon. Särskilt brandmännen. Underbetalda, jobbar stenhårt i samhällets tjänst, sällan uppmärksammade. Brandmännen är utbildade att släcka bränder men utför egentligen tre olika jobb: de släcker bränder, assisterar rättsmedicin och hämtar upp lik. De fick ta oerhört svåra beslut. ’Det brinner just nu på sex ställen men vi hinner bara släcka en av dessa bränder. Vilken väljer du?’ Folk sköt på dem när de försökte utföra sitt jobb. Under upploppen fick de dessutom hjälpa och guida poliserna. Extra poliser kallades in från andra områden som inte kunde något om kvarteren”.

Efter upploppen i Los Angeles har det varit upplopp på andra ställen i världen. På andra ställen i USA, även i Husby, Sverige, men det du beskriver i boken påminner framförallt om upploppen i London 2011. Följde du händelserna där?

”Inte specifikt, nej, men jag kände igen flera saker i medierapporteringen. Media är väldigt snabba med att demonisera människor. Under ytan är det så många i samhällen som känner sig exkluderade, bortknuffade. Det gäller Los Angeles, London, Baltimore, Ferguson. Om du inte satsar tillräckligt på utbildning. Om du inte har genomtänkta lösningar på vad barn kan göra efter skolan. Om du har dålig hälsovård. Om det inte finns några jobb. Vad du gör om du inte tar tag i saker som dessa – det är att stapla pinnar på en brasa. En gnista och allting kommer att börja brinna.”

Orsaker till händelser är alltid mer komplexa än vad som kommer fram i media?

”Media sade att upploppen i Los Angeles startade med Rodney King. (Våren 1991 misshandlades Rodney King, en svart man, av fyra poliser. Trots att misshandeln fångades med filmkamera friades alla poliserna i en rättegång våren 1992, med följd att människor visade sin ilska). Bullshit. Vad som hände hade precis lika mycket att göra med Latasha Harlins, en 15-årig svart flicka som kort efter att Rodney King-misshandeln filmades sköts i ryggen av en man (en 51-årig koreansk affärsinnehavare) som inte åkte i fängelse utan endast dömdes till 500 dollar i böter och samhällstjänst. Flera av de jag pratade med nämnde Latasha Harlins snarare än Rodney King. När jag var i Compton, South Gate och Lynwood så kunde alla också nämna många fler exempel på liknande fall som inte uppmärksammats. Det var så mycket som hänt under många, många år. Rodney King och Latasha Harlins var stråna som knäckte kamelens rygg. Har du förresten sett ’Narcos’?”

Netflix-serien om Pablo Escobar? Ja, jag har sett den.

”I den serien lyfts det ju fram att Pablo Escobar under fyra år var skyldig till morden på 3 000 människor. En siffra som folk som chockas över. Men lika många, 3 000 människor, dödas i Los Angeles varje år utan att någon talar om det.”

Vad tycker du om filmen ”Straight Outta Compton” om hiphopgruppen NWA? Det är delvis samma miljöer och samma tidsperiod som i din bok.

”Jag har komplicerade känslor inför den filmen. På ett sätt var den bättre än jag trodde. Samtidigt finns det något väldigt tveksamt med historier som styrs av huvudpersonerna själva vilka har något att tjäna på att försköna och fila bort de vassa kanterna. Som till exempel hur kvinnor behandlades. Sekvenserna om upploppen, när Dr Dre kör runt i en bil, var otroligt fåniga, så långt från verkligheten. Men jag tyckte att den första scenen med Ice Cube var väldigt bra, när han sitter på skolbussen. Att man visar hur utbildad, beläst och konstnärligt driven Ice Cube var. Han var sannerligen ingen gängmedlem. Ice Cube är en viktig förebild för många jag träffat. Det görs stora insatser för att rädda unga i dessa områden genom att få dem att stanna kvar i skolan. Jag störde mig också på att graffitin i filmen så uppenbart inte är från 1992 utan från senare tid”.

En kompis till mig, journalisten Ametist Azordegan, noterade samma sak om kläderna.

”Det hade varit så enkelt att få de detaljerna rätt, jag fattar inte att inte filmmakarna brydde sig om det. Jag är för övrigt väldigt stolt över bokomslaget på den svenska utgåvan av min bok. Att Albert Bonniers förlaga var modiga nog att sätta en bild med graffiti på omslaget. Jag försökte i USA, men de sade nej. Jag försökte i Storbritannien, men de sade nej. Bokomslagets målning på bussen, ett verk av Evan Skrederstu, är också exakt tidstypisk. Den är från 1993, året efter upploppen, för att understryka att han alltid var lite före sin tid!”

Det tog tio år mellan din andra roman och den nya ”Sex dagar”. Däremellan jobbade i fem-sex år på en roman med japanskt tema som du lade ner. Kommer du någonsin att ge ut den?

”Nej, jag tror inte det. Jag lade ned enormt mycket arbete på den outgivna romanen. Jag skrev om den helt två gånger. Men för mig har den romanen blivit en symbol för hur jag blev sjuk. Att jag blev sjuk var ett resultat av den författarutbildning jag fått där man säger att allt en författare behöver göra är att läsa, läsa, läsa och sen låsa in sig i ett rum och skriva. Den metoden gjorde mig sjuk.”

På vilket sätt menar du att den gjorde dig sjuk?

”Jag blev deprimerad, känslomässigt sjuk. Jag blev ännu mer asocial än jag är i normala fall. Jag blev djupt osäker. Vad jag insåg är att jag behöver vara bland andra människor för att må bra och även för att kunna skriva. Jag behöver vara i kontakt med andra få min hjärna att gå i gång, hitta rätt språk, rätt rytm, för att kunna visualisera. Jag kan inte sitta isolerad och skriva.”

Författarmyten handlar verkligen om det ensamma geniet isolerat i ett rum. Men du visar, vilket du också lyfter fram i ditt TED Talk, att man kan hjälpa människor att berätta på andra sätt..

”Jag var lärare på universitet i tio år. Usel lön. Ingen sjukförsäkring. Men jag kvar så länge enbart för mina studenters skull. Jag blev ledsen över bristen på en professionell bro över till yrkeslivet. Att så många som pluggar kreativt skrivande sen aldrig får jobb och kan leva på det. Vad jag kokade ner till den historia jag berättar i mitt TED Talk är att alla kan lyckas, bara man gör det på sitt sätt, tillräckligt passionerat. Jag har alltid varit en outsider, alltid varit trasig, men att vara med människor som drabbats av fysiskt våld värre än mig själv har hjälpt mig”.

Den historia du berättar om det våld du själv utsattes som 17-åring (berättas i hans TED Talk samt återges skriven form på hemsidan RyanGattis.com under rubriken My Nose) är nästan outhärdligt vidrig att ta del av.

”Det är viktigt att föra fram: när jag skriver om våld så skriver jag alltid om det utifrån en överlevares perspektiv. Inte som någonting som är coolt eller bra för spänningen i boken. Du måste veta vad som är bullshit för att kunna skriva bra prosa. Du kan inte fly från vad som hänt, du måste springa rakt mot det. Vad jag försöker säga till läsaren är att, ’Möt mig, försök aktivt föreställa dig vad som hänt’. Det här är din historia lika mycket som min, vår historia lika mycket som deras. Det krävs att vi samarbetar för att vi försöka förstå vad som hänt och kunna känna empati med andra”.

(slut)