Krönika, DI Weekend

Weekend 11 mars

Krönika

Jan Gradvall

Fråga: Hur många kritiker behövs för att skruva i en glödlampa? Svar: ingen. 82 procent av läsarkommentarerna på nätet har redan avgjort att glödlampan inte behövs.

Recensioners betydelse – fågel, fisk eller mittemellan – är ingen ny fråga, men den har aldrig varit så aktuell som just nu.

I nedskärningar på tidningar världen över tillhör kritiker de som får gå först. Det fåtal fast anställda kritiker som finns kvar på spridda dagstidningar tillhör kanske det sista i sitt slag. Morgondagens dronter.

Parallellt med detta översvämmas Internet av recensioner i form av kommentarer och betyg från läsare.

Vad det gäller allt från böcker och filmer till dammsugare och glödlampor så kan man genom en enda googling hitta massor av initierade recensioner som vägledning.

Så vem behöver längre avlönade kritiker? Jag kan själv känna igen mig rätt träffad när jag inser att det är Netflix-rekommendationer snarare än filmrecensioner som avgör vilken film jag kommer se i kväll.

I detta läge har kritikern A.O. Scott skrivit en bok, ” Better living through criticism” (Penguin Press), där han diskuterar kritikens roll och framtid.

A.O. Scott, född 1966, är den ledande filmkritikern på New York Times. Han skriver dock inte om filmkritik i boken utan all slags kulturkritik, med exempel främst hämtade från litteratur.

Bitvis är det en ganska högtravande bok. Det är Henry James bla bla bla och Susan Sontag bla bla bla och TS Eliot bla bla bla.

New Yorkers recensent beskrev träffande bokens upplägg som en Rubiks kub som aldrig blir löst. I kapitlen vänder och vrider A.O. Scott på precis allt men kommer aldrig fram till något svar.

Samtidigt finns det en anledning till att jag köpte boken och valde just att läsa denna bok under sportlovet. Jag ser nu efteråt att det också är väldigt mycket jag strukit under.

En av A.O. Scotts största förtjänster är att han” lyfter begreppet kritik från att handla om tummen upp eller tummen ned till att betyda något större.

Han formulerar det själv med en enda rad: ”Kritik är att tänka”. Genom att utgå från ett album, en film eller en bok så kan en meningsfull kritiker få oss att se sammanhang större än själva verket.

Ett av de bästa citaten i boken, som jag både strukit under och ringat in, kommer från T.S. Eliot: ”The past is altered by the present as much as the present is directed by the past”.

A.O. Scott exemplifierar det med Chuck Berry. Polarprisvinnaren Chuck Berry har fått musikaliska efterföljare som vandrar i hans fotspår: Beach Boys, Bruce Springsteen, Chuck Berry.

Men T.S. Eliot-citatet visar att påverkan går åt både håll. För även Chuck Berrys låter annorlunda efter att vi hört Bruce Springsteen eller Sex Pistols. Det gamla och lever i en symbios, något som bara blivit ännu tydligare all kultur från alla decennium finns endast ett klick från varandra.

Om man öppnar ögon och öron för sådana sammanhang – kritik som utbildning, kritik som folkuniversitet – förstår man enklare varför kritik inte behöver vara något umbärligt utan, precis tvärtom, kan vara det mest oumbärliga i en dagstidning.

Kultur formar oss. Eller som A.O. Scott formulerar det: Kultur är det som utgör arkitekturen och inredningen till våra framväxande jag.

Att få människor att upptäcka och förstå kultur kan därför vara liktigt viktigt som nyheter och undersökande journalistik.

Samtidigt har kritiken i dag problem. Ett är att alltför många recensioner är för tråkigt skrivna. Om inte recension uppvisar samma engagemang som verket, hur ska då läsare bli motiverade?

Ett annat är balansgången mellan nytt och gammalt. Ibland höjs röster om man det nyutgivna övervärderas. Men det finns ännu fler exempel på motsatsen.

Alltför många verk får vistas i kulturell karantän i decennier innan kritiker, sist av alla, inser deras betydelse.

På 1930-talet i Storbritannien var det kritiker som F.R. Leavis som förde fram den radikala åsikten att relativt nyutgivna verk på engelska kunde vara lika viktiga i undervisningen som klassikerna på latin och grekiska.

Jazz tillhör den konstform som snabbast gjort resan från fult till fint. Musik som började spelas på bordeller i New Orleans och Kansas City spelas i dag på världens förnämsta konserthus.

Den kritiker som A.O. Scott sympatiskt nog identifierar sig mest med är Anton Ego, den skräckinjagande restaurangkritikern i Pixar-filmen ”Ratatouille”. Anton Ego ler aldrig. Han skriver sina recensioner i ett rum format som en kista.

En restauranggäst ser hans dystra uppsyn och frågar: ”Tycker du inte om mat?” Anton Ego svarar: ”Nej, jag älskar mat”, med kraftig betoning på älskar.

För om man älskar mat eller kultur så mycket, gör det ont att ta del av allt som inte är bra.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”Horace and Pete”. Helt utan förvarning har komikern Louis CK lagt ut en ny väldigt fin dramaserie på nätet: Louis CK och Steve Buscemi spelar barägare. Episoderna säljs på hans hemsida för 2-5 dollar styck. Lika osannolikt: en ny specialskriven temasång av Paul Simon.

SERIER
Mare Kandre, ”Punkserier” (Kartago). Mare Kandre (1962-2005) var en av Sveriges viktigaste moderna författare, men jag lärde mig hennes namn innan bokdebuten när jag såg henne sjunga med banden Ruhr och Global Infantililists. Hennes nyupptäckta serier överbryggar de världarna.

DVD
”Tjuvheder”. Sorgligt få biobesökare såg 2015 års bästa svenska film. En ospännande affisch och en vag titel hjälpte inte till, men framförallt är det ett distributionsproblem. Ny chans på onsdag när ”Tjuvheder” släpps som hyr- och köpfilm.
Weekend 11 mars

+

BONUS NR 1:

Drömmen om Billboard. Det finns många listor men amerikanska Billboardlistan fortsätter att vara popmusikens motsvarighet till Nasdaq.

Att svenska låtskrivare och producenter tagit över den internationella popvärlden är vida dokumenterat, men det har gått trögare för svenska artister.

Avicii, för att ta ett exempel, hade en fantastisk period 2011-2013. Därefter har kurvan pekat neråt. Den senaste Avicii-låt som gått upp på Billboard, ”The days” från 2014, stannade på plats 78. Ingen av de fyra singlar han släppt sedan dess har tagit sig upp på Topp 200.

Zara Larssons framgångar de senaste veckorna är därefter anmärkningsvärda.

Låten ”Never forget you”, gjord tillsammans med brittiska artisten MNEK, har varit femma i England och trea i Australien.

För två veckor sedan gick ”Never forget you” in på plats 83 på Billboard. Veckan därefter klättrade den till plats 58, för att när denna tidning ges ut mycket sannolikt ha nått Topp 40.

Zara Larsson är på väg att bli Sveriges internationellt mest framgångsrika artist efter Tove Lo och Ghost.

Zara Larsson klättrar just nu på listorna i över 40 länder med låtarna ”Lush life” och ”Never forget you”.

I England är samtidigt en annan låt, ”Girls like”, där hon gästar rapparen Tinie Tempah, på väg upp mot Topp 5.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Den ultimata mardrömmen. En man – för det är alltid en man – kidnappar en ung kvinna, spärrar in henne i en ljudisolerad källare och behåller henne som souvenir.

Varje år läser vi om sådana historier, senast i Sverige med historien om Bunkerläkaren.

Filmen ”Room”, med svensk biopremiär nästa vecka, handlar om livet i en sådan källare.

Den kanadensisk-irländska ”Room” är den otäckaste filmen i årets Oscarsrace. Filmen var nominerad i fyra klasser. Brie Larson fick välförtjänt statyetten för bästa kvinnliga huvudroll.

”Room” tar sin början när kvinnan varit fången i källaren i sju år. Efter alla upprepade våldtäkter har hon fött en son i källaren, en femåring som aldrig upplevt livet utanför bunkern.

Filmen är drabbande och oförglömlig på så många plan. Det är inte bara en isande thriller utan en studie av meningen med livet. Gärningsmannen lämnas nästan helt utanför handlingen. Filmen handlar i första han om en mammas försök att skapa en meningsfull tillvaro för sitt barn.

Jan Gradvall

+

GRADVALLS VAL

TV
”Horace and Pete”. Helt utan förvarning har komikern Louis CK lagt ut en ny väldigt fin dramaserie på nätet: Louis CK och Steve Buscemi spelar barägare. Episoderna säljs på hans hemsida för 2-5 dollar styck. Lika osannolikt: en ny specialskriven temasång av Paul Simon.

SERIER
Mare Kandre, ”Punkserier” (Kartago). Mare Kandre (1962-2005) var en av Sveriges viktigaste moderna författare, men jag lärde mig hennes namn innan bokdebuten när jag såg henne sjunga med banden Ruhr och Global Infantililists. Hennes nyupptäckta serier överbryggar de världarna.

DVD
”Tjuvheder”. Sorgligt få biobesökare såg 2015 års bästa svenska film. En ospännande affisch och en vag titel hjälpte inte till, men framförallt är det ett distributionsproblem. Ny chans på onsdag när ”Tjuvheder” släpps som hyr- och köpfilm.