Krönika, DI Weekend

Weekend 29 januari

Krönika

Jan Gradvall

Ingen boxare har rest sig på nio lika många gånger som Rocky Balboa.

Jag är gammal nog att ha sett alla Rocky-filmerna på bio. Det var den sortens bioupplevelser som blev mycket större än filmvärlden och blev en del av populärkulturen i stort. På skolgården förväntades man ha en åsikt om huruvida ”Rocky III” var sämre än ”Rocky II”.

I dag hittar jag statistik över genomsnittslängden på klippen i filmerna, siffror som också visar hur Rocky bokstavligen speglade tidens tempo.

I den första filmen från 1976 var snittlängden på klippen 8.25 sekunder. Därefter gick det snabbare och snabbare: Rocky (8.25), Rocky II (5.6), Rocky III (3.7), Rocky IV (2.16).

Den fjärde filmen från 1985 var inspirerad av nystartade MTV och liknande en rockvideo i klippningen. En kalla kriget-klassiker med Dolph Lundgren i en ikonisk roll som den sovjetiske boxningsmaskinen Ivan Drago.

Jag tror jag skippade den femte filmen från 1990 – jag har heller inga minnen av den sjätte comebackfilmen från 2006 – men jag har fortfarande starka känslor för de fyra första filmerna.

Mottagandet av den första filmen speglade också mot alla odds-temat i handlingen. Filmen spelades in på 28 dagar med en budget på en (1) miljon dollar. Den spelade in 225 miljoner dollar och vann till och med en Oscar för bästa film.

Nu reser sig Rocky Balboa ännu en gång. Nästa fredag är det svensk premiär för ”Creed”, den sjunde Rocky-filmen.

Anmärkningsvärt nog är filmen utmärkt. Den bästa i hela Rocky-serien sedan debuten.

”Creed” hade premiär i slutet av november i USA och har varit en av vinterns största biosuccéer.

I stället för att tvinga upp den 69-årige Sylvester Stallone i ringen dyker Rocky Balboa smart nog enbart upp i en biroll som tränare.

Huvudrollen i den nya filmen är i stället en ung svart boxare som visar sig vara son till Apollo Creed

Apollo Creed var från början Rocky Balboas rival i de två första filmerna, därefter blev de vänner. Figuren Apollo Creed var inspirerad av Mohammad Ali och spelades med bravur av Carl Weathers.

Men i den fjärde filmen slogs Apollo Creed ihjäl i ringen av Ivan Drago. Han dör i Rocky Balboas armar.

Alla känslor som finns i detta öde, alla outtalade ord, är naturligtvis en perfekt grogrund för en Rocky-historia.

”Creed” är en boxningsfilm men den känns som en hiphopfilm. Vad man slås av när man i dag ser ”Creed” är också att alla Rocky-filmer egentligen varit hiphopfilmer.

Ingen utanför Bronx hade hört talas om hiphop när de två första filmerna gjordes, men ”mot alla odds”-temat är inbyggt i hiphopkulturen. Eminem-filmen ”8 mile” är till exempel mycket lik ”Rocky” i uppbyggnaden.

I den fjärde Rocky-filmen från 1985 snuddade man vid hiphop när James Brown gjorde temalåten ”Living in America”. När James Brown i samma veva skulle spela på Skeppsholmen i Stockholm gjorde jag en telefonintervju med honom från Casablanca, Marocko, där James Brown bisarrt nog befann sig, oklart varför.

Samtidigt som jag alltmer genomsvettig försökte höra vad han sade – usel telefonledning, tjock sydstatsdialekt, totalt ointresse för mina frågor – hojtade James Brown fram genom sina svar, kryddade med ständiga ”Uh huh!”, och passade på att sjunga rader ur ”Living in America”.

En Linköpingsbo som inte satt på samma biografer som jag och såg de fyra första Rockyfilmerna var Ludwig Göransson. Framförallt för att han är yngre än jag, men också för att hans mamma förbjöd honom att se våldsamma filmer på bio

Ludwig Göransson från Linköping, numera bosatt i Los Angeles, har gjort soundtracket till ”Creed”.

Efter att ha gjort musiken till tv-serier som ”Community” och ”New girl”, samt producerat Haim, har nu växlat upp över till soundtrack och fångar perfekt stämningen i ”Creed”, inklusive nyskrivna soullåtar.

”Creed” är en del i revival av 1980-talsfilmer. Quentin Tarantinos nya ”The Hateful Eight” är inspirerad av Kurt Russell-filmen ”The Thing” från 1982, en del av Ennio Morricones soundtrack till ”The Hateful Eight” är också återanvänt från den ”The Thing”.

Även två andra Kurt Russell-filmer från 1980-talet är på gång i nyversioner, ”Big trouble in Little China” och ”Flykten från New York”.

Och i sommar kommer ”Ghostbusters”, en nyinspelning av originalfilmen från 1984, på biograferna, denna gång med kvinnor i alla rollerna.

1980-talet tycks vara decenniet som alltid reser sig på nio.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

PODCAST
”Serial”. Andra säsongen har inte samma buzz omkring sig som den första, men borrar lika djupt. Styrkan i ”Serial” är också helt och hållet Sarah Koenigs hypnotiska berättande. Hennes sätt att måla med sin röst.

DOKUMENTÄR
”Amy”. Oscarnominerad till bästa dokumentär, aktuell som köpfilm. Mycket mer än en rockdokumentär. Byggd kring aldrig tidigare visade privata filmer och outgivna låtar får filmen oss att se en röntgenbild av Amy Winehouse.

BOK
Peter Guralnick, ”Sam Phillips: The man who invented rock’n’roll” (W&N). Författaren Peter Guralnick skrev de definitiva böckerna om Elvis. Här fokus på svart musik. Han är en av de främsta Amerika-skildrarna, oavsett konstart.

+

BONUS NR 1:

Idrottsstjärnors insatser som skådespelare kan sammanfattas med två ord: rött kort.

Om man googlar hittar man till och med massor av listor med rubriker som ”The 10 worst athletes turned actors”. I den svenska filmhistorien finns Bo Widerbergs ”Fimpen”, där Ralf Edström och Ronnie Hellström, för att uttrycka det milt, inte var aktuella för en Guldbagge.

Men det stora undantaget är ”Trainweck”, en komedi som denna vecka släpps som hyr- och köpfilm.

En av rollerna görs av LeBron James, världens i särklass bäste basketspelare de senaste tio åren.

Och mot alla odds visar sig LeBron James vara alldeles lysande som skådespelare. Rapp, självironisk, dialogsäker, med en osviklig komisk tajming.

”Trainwreck” är värd att se av flera anledningar. Filmen är skriven för Amy Schumer, en av planetens just nu mest lysande komiker. Hennes motspelare är Bill Hader från ”Saturday night live” som aldrig varit bättre.

I rollen som hennes syster finns nya dramastjärnan Brie Larson som med ”Room” (svensk biopremiär 18 mars) klivit fram som favorit till årets Oscar för bästa kvinnliga skådespelare.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

”The Danish Girl”, svensk biopremiär, nästa fredag inleds naturbilder, ett montage som varar någon minut. Därefter plötsligt en tät närbild på en kvinnas ansikte. Ett ansikte som fyller hela bioduken och vars ögon från det ögonblicket tar över hela filmen: svenska Alica Vikander.

Sverige har haft några skådespelare i modern som blivit stora i Hollywood, från Lena Olin till Noomi Rapace. Men den största svenska filmstjärnan sedan Ingrid Bergman och Greta Garbo är 27-åriga Alicia Vikander, Oscarnominerad i år för ”The Danish Girl”.

Att Alicia Vikander håller på att ta över världen märks redan i tidningskioskerna. Hon är just nu på omslaget till Vogue och Harper’s Bazaar. Hon ser dessutom helt olika ut på omslagen, ett tecken på en stor skådespelares förmåga till förvandling.

Vid Golden Globe nyligen lade prisutdelaren Katy Perry – Amerikas största popstjärna jämte Taylor Swift – på Twitter ut en röda mattan-bild på en förstummande Alicia Vikander där Katy Perry skrev ”Ok, fine, I’ll date you Alicia Vikander”.

På Golden Globe-galan var Alicia Vikander nominerad för bästa biroll i ”Ex Machina”, utnämnd till 2015 års bästa film i DI Weekend.

På Oscargalan 28 februari är det i stället ”The Danish Girl” som gett henne nomineringen. En väldigt fin om två danska målare regisserad av Tom Hooper som gjorde ”The King’s Speech”.

Att Alicia Vikander har en chans en att vinna en Oscar underströks vid prestigefylld Critics’ Choice Awards där hon i samma klass besegrade Kate Winslet, Jennifer Jason Leigh, Helen Mirren, Rooney Mara och Rachel McAdams.

Alicia Vikander gör även berättarrösten som den unga Ingrid Bergman i ”Jag är Ingrid”, en dokumentär som förtjänade flera Guldbaggar.

Jan Gradvall