Skivrecensioner, DI Weekend
Savages
Adore life
Matador/Playground
Betyg: 4
Omslaget: En knuten kvinnonäve. Titeln: Älska livet.
Savages hade bestämt titel och omslag på ”Adore life” långt innan 13 november, men i dag är det omöjligt att inte betrakta albumet som en kommentar till IS-massakern under rockkonserten på Le Bataclan i Paris.
Savages representerar allt som IS hatar och är rädda för. Fyra kvinnor som tänker självständigt. Fyra kvinnor som lever fritt och spelar subversiv rockmusik som attackerar patriarkatet, har noll respekt för auktoriteter och uttrycker 100 procent kärlek till livet.
Med sitt andra album har Savages också gjort ett album som placerar bandet bland planetens just nu viktigaste rockband.
Det finns inget rockband jag hellre skulle vilja se live denna vinter än Savages. Inget band som känns lika elektriskt, otåligt, hungrigt.
Bandet kommer från London men sångerskan Jenny Beth (riktigt namn Camille Berthomier) är född i Frankrike.
Savages har ett sätt att suggestivt bygga upp sina låtar som påminner om band i skiftet mellan 1970-tal som Magazine och Brända Barn.
Ljudet är samtidigt helt och hållet samtida. Albumet är mixat av danske elektronmusikern Trentemøller som får det att väsa och glöda som ett överbelastat värmeelement.
Jan Gradvall
Fat White Family
Songs for our mothers
Without Consent/PIAS
Betyg: 4
England drömmer alltid samma dröm. En dröm om det sista rockbandet som betyder något. Ett farligt, vingligt, smutsigt gitarrockband som kan återupprätta landet storhetstid som rocknation.
För rockpressen fungerar denna sorts band som en projiceringsyta. Allt det som saknas i annan samtida musik, kan man påstå ryms i detta rockband.
Fat White Family – genialt bandnamn – har under ett par år varit den perfekta projiceringsytan. Ett band vars medlemmar tar så mycket droger att de sällan har samlas i ett och samma rum. De ser ut som de inte ätit kolhydrater sen David Cameron blev premiärminister. Med andra ord: oslagbart imagemässigt.
Men med sitt andra album avslöjar Fat White Family något betydligt mer överraskande: att det bortom imagen ligger det hundratals arbetstimmar bakom de nya låtarna.
Musikaliskt är Fat White Family en del av en ny våg med artister som hämtar influenser från hård psykedelisk rock som Hawkwind (det band som nyligen bortgångne Lemmys spelade i innan Motorhead), tyska 1970-talsband som Neu! och elektronisk disco. Omtalade nya Stockholmsbandet Viagra Boys är ett annat exempel från samma våg.
Sångaren och textförfattare Lias Saoudi refererar i sina texter till hedonism och Goebbels men även till TS Eliot och Primo Levi.
”Tinfoil deathstar” är en oförglömlig skildring av ett England där rökheroin blivit den billigaste drogen. I låten nämns David Clapson, en 59 årig man som blivit en symbol för landets brutala nedskärningar för de svagaste.
David Clapson var soldat och hade jobbat i hela sitt liv innan han tvingades söka bidrag. Efter att han sedan blev av med sitt socialbidrag på 71.70 pund i veckan så hittades han död i sin lägenhet. Hans samlade tillgångar mättes till 3.44 pund. Han var en diabetiker som dog utan mat i sin mage.
I sången låter Fat White Family spöket av David Clapson hemsöka samtiden. Han tittar in genom ett fönster och undrar om han får vara med på festen.
Jan Gradvall
Bunny ’Striker’ Lee & Friends
Next Cut!
Pressure Sounds
Betyg: 4
Musikvärlden och matvärlden har mycket gemensamt. Fokus just nu hos de som förädlar och utvecklar är att hitta så bra råvaror som möjligt.
Reggaehistorien, med sitt aldrig sinande skafferi av ekologiskt och närodlat, har därför högre status än någonsin.
När inspelningsstudior i USA och Europa på 1970-talet hade gått över till att spela in med 16 eller 24 kanaler, så använde man på Jamaica fortfarande endast fyra kanaler. Att bas och trummor av dessa fyra ändå fick varsin helt egen kanal säger en del om prioriteringen.
Detta inspelningssätt, less is more, bidrar till att denna musik fortfarande låter så unik som den gör. Så kraftfull, så tydlig, så distinkt, så varm.
Mastertejper på Jamaica förvaras inte i kassaskåp, många har förstörts under åren. Men producentens Bunny Lee tejper har överlevt katastrofer av bibliska proportioner: en översvämning, attack från termiter, två bränder.
Från denna skatt har nu vaskats fram gudabenådad musik. Mixar som aldrig tidigare varit utgivna annat än som så kallade dubplates, skivor som pressades upp i ett enda exemplar och gavs till lokala discjockeyer.
Jan Gradvall
OBS! Vad som läggs ut här är mina icke-korrläste originaldokument. Skrivfel som finns här rättades till i den tryckta versionen. Maila gärna om du ser något fel.