Det bästa sättet att hitta sin egen väg kan vara att börja följa andras fotspår: Om Patti Smith
Alla pilgrimsresorna, alla samtalen med de döda, blir i det ljuset ett sätt att skapa mening i tillvaron. Att försöka komma till den punkt då man inte längre behöver släpa runt på sorg tung som en hockeytrunk. Recension av "M Train". Från Expressen Kultur 14/10 2015.
Patti Smith
M Train
Brombergs
263 sidor
Text: Jan Gradvall
Det bästa sättet att hitta sin egen väg kan vara att börja följa andras fotspår.
När vi åkte till New York kunde vi under många år hyra en liten lägenhet på 10:e gatan i East Village. Huset låg bredvid St Marks Church in-the-Bowery, en kyrka som sedan 1800-talet varit öppen för konstnärer.
Jag var i himlen varje gång vid bodde där.
Precis varje gång jag gick förbi kyrkan – trots att det kanske var tio gånger om dagen – tänkte jag att det var här som Patti Smith i november 1971 gjorde det poesiframträdande, kompad av Lenny Kaye på gitarr, som stakade ut hennes framtid.
Jag vill inte berätta hur många gånger jag har känt på staketet runt kyrkan.
Jag har också druckit kaffe på kaféstolar där Patti Smith suttit. Jag vet exakt var huset ligger där omslagsbilden till hennes debutalbum ”Horses” fotograferades men jag är osäker på vilket våningsplan.
Länge skämdes jag lite för att jag beter mig så här. Fortfarande samma 10-årig som tog Rolle Stoltz autograf.
Ända tills jag insåg att Patti Smith själv är precis likadan.
Nästa allting Patti Smith gör har sin grund i att göra pilgrimsresor till platser där hennes idoler har levt, verkat och dött. Det är genom att studera andra som hon förstår sig själv.
I ”M Train” berättar Patti Smith hur hon flera gånger reser till Sylvia Plaths viloplats i England. Tredje gången är hon så bekant med Sylvia att hon åker till gravstenen bara för att hänga med en vän.
Hon lägger blommor vid Akira Kurosawas grav i Kamakura, Japan, och tänker på hans film ”Ran”. Hon reser i flera dygn flyg, båt och jeep till en fängelsecell i Franska Guyana där Jean Genet suttit, allt med syfte att ta med sig några stenar från jordgolvet.
Hennes besatthet av Robert Bolano, författarna till ”2666”, är av den graden att hon reser till Bolanos familj i kuststaden Blanes i nordöstra Spanien och tar fyra fotografier på den stol där Bolano satt när han skrev.
Ett av dessa fotografer är med på sidan 29 i boken.
På sidan 44 är det ett fotografi av ett bord. Det är det bord på Hotel Borg i Reykjavik där Bobby Fischer och Boris Spasskij spelade sina matcher.
Ett bord som Patti Smith beskriver som det moderna schackspelets heliga graal, samtidigt som hon understryker att hennes intresse för schack ”enbart är estetiskt”.
Hon lyckades till och med ordna ett möte med den schizofrene Bobby Fischer som inledningsvis är extremt otrevlig, men allt slutar lyckligt när han frågar: ”Kan du några av Buddy Hollys melodier?”. Sen sjunger de Buddy Holly tillsammans.
När Fischers livvakt får höra fasansfulla ljud från deras rum öppnar han dörren och frågar om allt är ok. Fischer svarar: ”Det var jag som sjöng”.
”M Train” är en besynnerlig bok. Den hade knappast getts ut på svenska om den inte kommit i kölvattnet efter ”Just kids” och Polarpriset.
”Just kids” var koncis, pregnant. Den mest välskrivna bok en rockartist har skrivit. En klassiker som bibliotekarier kommer att få plocka ner till frågande i decennier framöver. Ett porträtt av konstnären som valp
”M Train” är något helt annat. Rapsodisk, nästan ytlig – till en början.
Under alla anekdoter och allt kaffedrickande upptäcker man efter ett tag en mörkare underström. En närmast didionsk bearbetning, med magiskt tänkande, av den förlamande sorgen efter att hennes man, MC5-gitarristen Fred Sonic Smith, plötsligt dog 45 år gammal.
Patti Smith skriver inte om dödsfallet, hon skriver om kampen efteråt mot meningslösheten. Den till synes obotliga apati som drabbat henne beskriver hon som: ”En skrämd tonårig hockeyspelares slitna tygpåse”.
Alla pilgrimsresorna, alla samtalen med de döda, blir i det ljuset ett sätt att skapa mening i tillvaron. Att försöka komma till den punkt då man inte längre behöver släpa runt på hockeytrunken.
Patti Smith skriver väldigt fint om sina allra trognaste följeslagare på resorna: tv-deckarna.
Hon stannar kvar flera dagar extra på hotellrum i London för att hon inte vill lämna Cracker, Morse, Lewis, Frost, Wycliffe, Whitechapel.
”Kriminalinspektörer vilkas dåliga humör och tvångsmässigt neurotiska beteende liknande mitt. När de åt kotlett beställde jag samma sak genom room service”.
Allra mest identifierar sig Patti Smith med Sarah Linden, huvudrollsinnehavaren i ”The Killing”, den amerikanska versionen av danska ”Brottet”.
Sarah Linden personifierar i den serien tunnelseende och besatthet. Hela tiden följer hon spåren efter de döda. Medvetenheten om meningslösheten finns i Lindens i hennes blick och hennes stela, trötta axlar.
Sarah Linden blir Patti Smiths vän. Hon finns med som följeslagare genom hela boken, hela sorgebearbetningen. Ett av de sista kapitlen, där hon är nära att bli av med hockeytrunken, heter ”Hur Linden dödar det hon älskar”.
Patti Smiths make Fred Sonic Smith hade som barn en cowboy i röd plast som han älskade. Fred kallade honom Reddy.
Under en städning försvann Reddy. Trots att han och hans mamma letade i veckor så hittade de honom aldrig.
Patti Smith och Fred Sonic Smith brukade tala om De förlorade föremålens dal och att Reddy hade en speciell plats i den dalen.
Långt senare, när golvplankorna i barndomshuset bryts upp, hittas Reddy. Han hade fallit igenom en springa och låg där bland mynt, spindel och stelnat tuggummi.
Patti Smith skriver:
”En del saker kan kallas tillbaka från den där dalen. Jag tror att Reddy ropade på Fred. Jag tror att Fred hörde honom. Jag tror på deras gemensamma glädje”.
(slut)