Stora reportaget om Star Wars

Med en blyertspenna började George Lucas skriva ned en historia i ett anteckningsblock. Hans dyslexi gjorde att stavningen och grammatiken inte var den bästa. George Lucas har sagt: ”Jag kommer från bilder. Jag tänker grafiskt, inte linjärt”. Skriver om min uppväxt med Star Wars. Intervjuat tre av skådespelarna. Från DI Weekend 20/11 2015.

Text: Jan Gradvall

För länge sedan, i en galax långt, långt borta. En biograf på Ågatan i Linköping visar Stjärnornas krig. Jag är 14 år. Jag hade inte läst eller hört något om filmen i förväg, bara sett en annons i Corren. Jag antar att jag fastnade för titeln eller bilden. Förmodligen åt jag M-kulor i salongen.

På den tiden hade populärkulturen ännu inte växlat upp till lightspeed. Star Wars hade haft premiär i USA den 25 maj 1977. Sverigepremiären fick vänta i ett drygt halvår, tills den gick upp på tre biografer i Stockholm den 16 december. Vi i resten av landet fick vänta tills i början av 1978 då de tre filmkopiorna, under resan allt repigare, turnerade runt på biograferna
i resten av landet.

På skolgården 1978 var det inte en stor film som vi snackade om på samma sätt som den barnförbjudna Exorcisten, en film som storasyskon hade sett och kunde berätta historier om hur folk spytt eller svimmat i biosalongen. Vi räknade dagarna tills vi var gamla nog att uppleva sådana mästerverk.

Stjärnornas krig var i Sverige 1978 ännu bara en science fiction-film bland andra. Den snarlika tv-serien Star Trek hade också slutligen börjat visas 1977 på en av de två statliga kanaler som fanns på den tiden. Star Trek fick vi i Sverige vänta på i över 11 år, premiären i USA var 1966.
Men jag tyckte mycket om Star Wars. Filmen liknande inget annat jag hade sett, förutom möjligen Robin Hood och matinéfilmen Slaghöken med Errol Flynn.

Till skillnad från alla andra science fiction-filmer, som 2001: A space odyssey, fick Star Wars, märkligt nog framtiden att kännas gammal. Som något man längtade tillbaka till. Rulltexten -under förtexterna angav verkligen tonen: För länge sedan, i en galax långt, långt borta.

När den andra Star Wars-filmen, Rymdimperiet slår tillbaka, hade premiär i augusti 1980 – denna gång endast två månader efter USA – var vi mer beredda. Nu blev Star Wars så omtalat och coolt att filmtiteln till och med inspirerade till namnet på det nya band Thåström startade året efter.

För inte alls så länge sedan, i en galax mycket, mycket nära. Jag kliver försiktigt över tröskeln till min sovande sons rum. Jag lyser med ficklampan på min smartphone över hans hyllor – samma artificiella sken som ett lasersvärd – och där står de. Genomskinliga, utdragbara lådor, inköpta på Ikea, märkta med handskrivna vita lappar: Star Wars.

En låda är full med Star Wars-lego. Hundratals små figurer. Yoda och Darth Vader ligger på rygg och tittar upp mot taket. Rymdskeppet Millennium Falcon, som tog ett halvt jullov att bygga upp, har kraschat i ett hav av legobitar.

En annan låda innehåller actionfigurer. Naturtrogna och så dyra att åtskilliga fakturor för mina Di Weekend-krönikor gått åt till att finansiera dem. Min sons favoriter har varit stormtroopers och kloner, vilka han som liten ställde upp på golvet på exakt samma sätt som jag lekte med platsfigurer med soldater från andra världskriget.

Tillsammans med min son har jag sett om den första filmen, förvirrande nog senare döpt till del 4, många, många gånger. Jag kan vid det här laget alla sex filmerna utantill. Jag har också sett alla avsnitt av de tecknade fortsättningsserierna Clone Wars och Star Wars Rebels. Jag har köpt lexikon över alla karaktärer och låtsats att de inte är till mig själv. Jag har varit på science fiction-mässor i Älvsjö där vuxna människor utklädda till stormtroopers ätit varmkorv.

Efter att ha levt med Star Wars hela mitt liv har jag också upplevt hur den gått från att vara film till att bli en del av populärkulturen. Eller till och med ta över populärkulturen. Ingenting inom någon kulturyttring kan i dag mäta sig med Star Wars i fråga om genomslag. George Lucas är den mest inflytelserika sagoberättaren i världen.

Jag har sett Henrik Berggren på Broder Daniels allra första spelning i Stockholm stå i en källare och ropa att han är Luke Skywalker. Jag har hört hundra låtar som refererar till Star Wars, fram till att Eminem, för att förklara hur han, när han uppnår maximalt flyt som rappare, liksom spyr ut ord: ”Puke Skywalker, but sound like Chewbacca when I talk”.

Efter att jag gjorde Di Weekend-reportagen om ABBA och Zlatan har jag fått frågan vad jag nu kan skriva om som kan mäta sig med det?
Svar: Star Wars.

London, hotell Corinthia nära Trafalgar Square. Samma hotell där jag mötte Agnetha Fältskog för mitt reportage om ABBA.

För tre år sedan sålde George Lucas rättigheterna för Star Wars till -Disney för den intergalaktiska summan fyra miljarder dollar, 35 miljarder kronor. I jämförelse med att Disney 2009 köpte Marvel Entertainment (Spider-Man, Avengers, X-Men) för samma summa framstår köpet samtidigt som något av ett fynd.

Efter att i två år ha tjatat på Disney om att jag vill skriva om den nya Star Wars-filmen sitter jag nu här tillsammans med andra europeiska journalister i ett rum och väntar. Pressdagen för Star Wars är lika väldrillad som ett EU-möte. Representanter för olika länder delas in i grupper.

På angivet klockslag leds jag, Holland, England, Finland, Norge, Italien och, tror jag, Montenegro, in i en svit där vi får sätta oss vid ett bord för att tillsammans intervjua en skådespelare åt gången. Processen med grupp-intervjuer är tyvärr standard i filmbranschen, men det finns inga restriktioner på vad vi får fråga om och det finns rimlig tid att få något sagt.

Ingen av oss i EU-delegationen säger något. Vi sitter riddarlikt kring det runda bordet, flyttar runt våra papper och tittar på den tomma stol där en framtida stjärnkrigare strax ska slå sig ned.
Star Wars: The Force Awakens, totalt den sjunde filmen i serien, får världspremiär i Sverige den 16 december. Den allra första trailern för filmen släpptes för exakt ett år sedan, en trailer som i dag setts på Youtube 117 miljoner gånger.

Det var en sensationell trailer. En minut och 20 sekunder räckte för att övertyga världen om att den nya filmen är en helt annan sorts film än de tre omdiskuterade som gjordes 1999–2005, vilka dominerades av sterila digitala effekter, och i stället är en tillbakagång till de tre analoga originalfilmerna från 1977-1983. Trailern till Star Wars: The Force Awakens doftade svett och bensin. Återigen handlar det om en framtid som känns gammal och sliten.

Denna allra första trailer – kanske den allra mest omtalade trailern i filmhistorien – inleds med en bild på ett ökenlandskap. En speakerröst säger: ”There’s been an awakening. Have you felt it?” Därefter reser sig en svettig ung man från bildens underkant. Det är ingen jedikrigare utan en stormtrooper, en karaktär som i de andra filmerna skildrats som en anonym fotsoldat.
Stormtroopern har ingen hjälm på sig. Vad vi ser är en ung svart man. Han ser panikslagen ut.

Samma unge svarte man kliver nu in genom dörren på hotellrummet. John Boyega, född 1992. Han har den ena huvudrollen i den nya filmen. Det panikslagna ansiktet i trailern är utbytt mot ett självsäkert leende. Det syns att han inte har en aning om hur hans liv kommer att förändras.

”Vad jag kände när jag såg trailern första gången? Jag tyckte det var helt fantastiskt så klart! It was dope.”

Förstår du hur ditt liv kommer att förändras?
”Det är klart jag förstår det. Men skulle jag gå tillbaka och säga nej till rollen på grund av det? Haha, nej.”

John Boyega kommer från Peckham i sydöstra London, ett av de mest -etniskt diversifierade områdena i hela Storbritannien. Andelen vita britter är 25 procent, andelen svarta närmare 60 procent, resten med rötter i främst Kina, Pakistan och Indien.

Med sig i rummet har John Boyega en kompis som kunde vara hans tvillingbror. Kompisen är bara med på pressdagen och hänger. Båda är klädda i tajta jackor, skarpa byxor och har pilotbrillor som hänger i bröstfickan. Utseendemässigt skulle de kunna vara en soulduo eller grimerappare, den engelska förgrening av hiphop som just nu sätter Peckham på kartan.

Skillnaden är att denne ynglig från Peckham just blivit en egen actionfigur och till jul kommer att finnas i miljoner hem världen över.

”När jag fick min första actionfigur av mig själv så gav jag den till familjen. Varje gång jag ska åka får jag höra, ’John, ska du ut och resa nu igen?´ Nu kan jag svara: ’Ja, mamma och pappa, men ta den här (låtsas räcka fram actionfiguren) så kan ni träffa mig hela tiden”, säger John Boyega.
I en rasistisk värld är det inte okontroversiellt att en av huvudrollsinnehavarna i den största filmen i världen är svart.

Star Wars-filmerna har haft svarta skådespelare tidigare. James Earl -Jones gjorde rösten till Darth Vader, Billy Dee Williams spelade Lando Clarissian i Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst, Samuel J Jackson var Mace Windu i del 1–3, och det finns fler i biroller. Men ingen svart skådespelare har haft en så stor roll i Star Wars som Boyega.

När den första trailern dök upp, med John Boyega i fokus, startades en hashtag i sociala medier där troll uppmanade till bojkott. Samma människor lyfte även fram att regissören JJ Abrams är judisk.

John Boyega svarade själv på kritiken på Instagram: ”Get used to it”.

Vad betyder det att en svart kille från Peckham får den här rollen?
”Egentligen ville jag inte bry mig om det. Jag ville bara ha ett coolt skjutvapen och säga saker som, ’Chewie, vi är hemma’. Men, samtidigt, representation är allt. Att icke-vita människor och kvinnor i allt högre grad får -huvudroller i filmer är viktigt, självklart och oundvikligt. Att alla får se sig representerade där upp i rymden. Det finns även gröna människor i den här filmen.”

Vad betydde Star Wars för dig när du växte upp i Peckham?
”Vi lekte Star Wars hela tiden. Jag växte upp med actionfigurerna, spelen, leksakerna, filmerna. Den som fick nitlotten när vi delade upp oss fick vara Darth Vader. Darth Maul var cool att vara. Men min favorit var Han Solo. Jag ville vara Han Solo. Jag älskade honom. Det största för mig med inspelningen var att få hänga med Harrison Ford.”

Hur var Harrison Ford?
”Han tyckte nog att jag var skitjobbig. Jag var på honom hela tiden, haha, följde i hans fotspår. Men Harrison var toppen. Han, Mark (Hamill) och -Carrie (Fischer) hade så många bra stories.”

Det märks att skådespelarna är noga instruerade att inte avslöja något i handlingen. Men när John Boyega säger att hans karaktär, Finn, har en komisk sida är det lätt att se kopplingen. Han har något av samma nonchalanta karisma och ”jag bryr mig inte”-leende som Harrison Ford hade som Han Solo. Det fanns en lätthet i de tidiga filmerna som regissören JJ Abrams verkar vilja gå tillbaka till.

Hur var det att svinga ett lasersvärd?
”Det är tungt, mycket tyngre än du tror. Jag fick pumpa vikter under förberedelserna. Och, ja att hålla i det och svinga det känns fantastiskt, lasersvärdet blir som en förlängning av dig själv. Det där skinande ljuset… (markerar gåshud på armen).”

Ett nytt sorts lasersvärd som dyker upp i nya filmen är inspirerat av ett möte som regissören JJ Abrams hade med Apple-designern Jonathan Ive, mannen bakom Ipod och Iphone. Att Apple och Star Wars, de två största planeterna i dagens medieuniversum, börjar samarbeta var kanske oundvikligt. Termen iTroopers har dykt upp i tidningar.

Hur var det att ha på sig stormtrooperdräkten?
”Att dra på sig den när vi spelade in i öknen i Abu Dhabi var intressant. Jag var dränkt i mina egna juicer under inspelningen. Jag svettades så mycket att jag fick fylla på med salt och C-vitamin. När det var som varmast tänkte jag tillbaka på Anthony Daniels. Han har gått runt som C-3PO (guldglänsande robot) sedan 1977 och varit med i sju filmer. Den stora utmaningen med stormtrooper-outiften var annars att få den att se lätt ut. Det är den inte, men man ska få den att upplevas lika rörlig som om man bär shorts och t-shirt.”

Lekte ni med prylarna mellan tagningarna?
”Hela tiden är jag rädd. Jag var helt hopplös. Vi satt och åt hamburgare på vingen till Millennium Falcon under lunchen. Jag åkte runt i Harrison Fords golfbil. När det var scener som jag inte medverkade i sade teamet åt mig, ’du är klar, du kan åka hem nu’, men jag såg till att hänga kvar ändå. Jag ville stanna kvar och suga åt mig allt.”

Om det går att sammanfatta Star Wars i tre ord blir det: mot all odds. De tre orden präglar både filmseriens budskap, handling och tillkomst.

George Lucas, som i dag hunnit fylla 71, började sin bana som filmare
i motvind. Extrem sandblästrande motvind, likt den som blåser upp i det frekvent förekommande ökenlandskapen i Star Wars.

George Lucas tidiga erfarenheter av filmindustrin var så smärtsamma att det finns skäl för teorierna om att det onda imperiet i Star Wars i själva verket är en allegori för Hollywood.

Hans långfilmsdebut THX 1138 från 1971, en vidareutveckling av en kortfilm han gjort som filmstudent, var en genuint originell science fiction-film, producerad av Francis Ford Coppola, men i Hollywoods ögon bedömde man den inte som något annat än vad de skrala biljettintäkterna visade: en flopp.

Andra filmen, American Graffiti från 1973, nekades av alla de stora filmbolagen i Hollywood: United Artists, 20th Century Fox, Columbia Pictures, Metro-Goldwyn-Mayer, Warner Bros, Paramount. Alla de logotyper som Lucas växt upp med förkunnade att han saknade talang. Universal Pictures satsade till slut på den men när den var klar tyckte bolaget att filmen var så dålig att de endast ville visa den på tv.

Först efter att Francis Ford Coppola, som då precis gjort Gudfadern, -erbjöd sig att köpa tillbaka filmen, lät Universal American Graffiti gå upp på bio, men Universal tvingade Lucas att först klippa bort 4,5 minuter av filmen; något han aldrig glömde.

Sista natten med gänget, som filmen döptes till i Sverige, gjordes för en budget på 775 000 dollar. Den spelade in över 120 miljoner dollar. Filmen blev startskottet för en våg av nostalgi, med musik och kläder från sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, och blev mycket stor även i Sverige.
George Lucas hade lärt sig en läxa: att lyssna på sin egen inre Yoda-röst, och att aldrig mer lita på det onda imperiet.

George Lucas började läsa mytologi, i synnerhet mytologiprofessorn Joseph Campbells bok Mannen med tusen ansikten. I en intervju i New Yorker i slutet av 1990-talet sade han: ”När jag gick i college så studerade jag antropologi, det var i princip det enda jag gjorde i två år”.

Han samlade på sig antika myter, historier från andra kulturer, ”den sortens historier som vi berättar för varandra och våra barn för att föra vårt arv vidare”. Han kollade på västernfilmer, vars tema ofta är Amerikas outforskade vidder, men vad finns kvar att utforska på 1970-talet? Han vände blicken uppåt och insåg svaret: rymden.

Med en blyertspenna började George Lucas skriva ned en historia i ett linjerat, blått och grönt anteckningsblock. Hans dyslexi gjorde att stavningen och grammatiken inte var den bästa.
Grunden i Sista natten med gänget hade varit montage av musik och röster från radion. Vad han nu skrev var ett montage av narrativa fragment. George Lucas har sagt: ”Jag kommer från bilder. Jag tänker grafiskt, inte linjärt”.

När George Lucas försökte förklara vad han höll på med – han satt på golvet och visade jakter med leksaksflygplan, beskrev animerat figurer som Wookies – så trodde till och med hans närmaste vänner att han tappat det.

George Lucas visade sitt synopsis för Universal som refuserade det. Samma visa igen: Hollywood förstod honom inte. Till slut fick han 15 000 dollar från Alan Ladd på Fox och kunde fortsätta att skriva på sin mytologiska historia i ett år till. När han var klar insåg han att historien var alldeles för lång. Han rev av blocket på hälften.

Den andra halvan av det blocket blev originaltrilogin av Star Wars, del 4–6 av historien, som filmades 1977–1983.

Huvudpersonerna i den ursprungliga versionen av historien var droiderna C-3PO och R2-D2. De första 30 sidorna i manuset fokuserade nästan helt på dem, något den kompromissovillige George Lucas insåg att han måste justera innan filminspelningen började. Även originaltiteln fick han göra lite smidigare, Adventures of Luke Starkiller, as Taken From The Journal of the Whills, Saga 1: The Star Wars.

Tidigt 1977 anordnade George Lucas en provvisning av en grovklippning av Star Wars för några av sina vänner i filmbranschen: Alan Ladd, några fler Fox-chefer, några manusförfattare, regissörerna Brian De Palma och Steven Spielberg. Martin Scorsese skulle också varit där men hans plan blev försenat på grund av dåligt väder.

Eftersom specialeffekterna inte var klara hade George Lucas i stället för actionscener med rymdskepp klippt in flygplanscener från filmer om andra världskriget.

Stämningen efteråt var dämpad. Alla undvek att säga vad de tyckte. Flera av de närvarande har i filmböcker efteråt bekänt att de fruktade fiasko. Brian De Palma drev öppet med filmen och undrade varför prinsessan Leia hade kanelbullar i håret.

Den enda som sade något positivt om filmen när de gick därifrån var Steven Spielberg: ”Nej, det blir inget fiasko. Den filmen kommer spela in över 100 miljoner dollar”.

George Lucas hade så dåligt självförtroende att han inte orkade vara kvar i Los Angeles vid premiären. George Lucas och hans dåvarande fru åkte till Hawaii.

Två dagar senare ringde Alan Ladd. ”Slå på kvällsnyheterna”. Varför då? ”Fråga inte, slå på tv:n bara”. Lucas fick sedan se nyhetsankaret Walter Cronkite visa gatubilder från New York där enorma köer ringlade flera kvarter utanför biograferna. ”Något extraordinärt håller på att hända där ute, allt är ett resultat av en ny film som heter Star Wars”.

En av de bästa texter om Star Wars som skrivits är författaren Jonathan Lethems 13.12.1977 där han beskriver hur han som barn hösten 1977 gick och såg Star Wars på bio 21 gånger. Hans föräldrar höll på att skilja sig.

I biomörkret fanns ljuset. Luke Skywalker höll honom i handen.

När George Lucas berättade historien om Luke Skywalker berättade han också om sig själv. Även George Lucas var en pojke från en liten håla som drömde om att bli racerförare – med en svår bilkrasch som följd – men hans pappa ville att han skulle stanna hemma och ta över familjeföretaget. (Pappan förödmjukade honom varje sommar genom att tvinga honom att klippa av sig håret.)

Francis Ford Coppola blev hans Obi-Wan Kenobi som visade att han hade inre krafter ingen annan hade anat.

När George Lucas skrev på avtalet med Fox avstod han att få en option på 500 000 dollar extra för sin regi. I gengäld fick han rättigheterna till eventuella uppföljare och samtliga rättigheter till merchandise. Vem vill göra leksaker till en film?

I dag har filmerna om Star Wars, med alla spel och leksaker inräknade, omsatt 250 miljarder kronor.

Hotellsviten i London. Vid vårt runda bord sätter sig nu den nya -filmens huvudrollsinnehavare, Daisy Ridley, 23, även hon med omisskännligt engelsk dialekt. Hon har ett konstant bländvitt leende, från kind till kind, som får oss andra i rummet att le lika mycket.

Daisy Ridley ser märkligt bekant ut. Hon påminner om någon. Innan jag hinner tänka namnet har någon annan i EU-delegationen frågat om det.

”Ja, ja, jag får hela tiden höra att jag är lik folk. Keira Knightley, just det får jag höra hela tiden. Men jag får även höra att jag är lik andra. Folk säger att jag påminner om deras vän Anne eller Lisa eller någon annan. Jag har tydligen ett ’väldigt lik många andra’-utseende.”

Med detta förklarar hon också, utan att säga det, varför hon fått rollen.

Daisy Ridley har ingen historia med sig, inga associationer. Många ögonbryn höjdes när nya regissören JJ Abrams – som med George Lucas välsignelse helt tagit över rodret – valde att inte satsa på en etablerad filmstjärna, utan en helt okänd brittiska som gjort några småroller i tv-serier.

”Det är klart att jag var nervös under inspelningen. Jag hade aldrig tidigare gjort en film med kända skådespelare. Jag hade aldrig tidigare gjort en film överhuvud taget. Att det var skrämmande att -jobba med Harrison Ford berodde inte på att han är känd utan för att han är en så bra skådespelare.”

Den nya filmen The Force Awakens utspelas 30 år efter handlingen i den sjätte delen, Jedins återkomst (inspelad 1983). En intelligent lösning på många sätt: huvudrollsinnehavarna från originalfilmerna – Harrison Ford, Carrie Fischer, Mark Hamill, Chewbacca – kan dyka upp i biroller och naturligt vara 30 år äldre.

Vad har de tre kunnat lära dig om vad som nu väntar? Star Wars-fans är ökänt fanatiska.
”Carrie har varit så snäll. När min mamma besökte filminspelningen tog Carrie även hand om henne. När människor vill att man ska ta foton tillsammans med en, så kan man känna hur deras hjärtan bultar. Carrie har lärt mig att det är någonting man inte ska vara rädd för. Att folk älskar något så mycket är någonting bra. Star Wars är en väldigt personlig upplevelse.”

Att Daisy Ridley är den kvinnliga fixpunkten på affischen gör att det är lätt att associera henne till originalfilmernas Carrie Fischer i rollen som prinsessan Leia, men hennes roll i The Force Awakens påminner snarare om Luke Skywalker.

Daisy Ridley spelar Rey, en fattig flicka på en ökenplanet. ”Inte Tatooine, utan Jakku, det är en helt ny planet”, tillägger hon och pekar mot våra -anteckningsblock, redan van vid att ingen på Wookieepedia, Star Wars-fansens helt egna variant av Wikipedia, gillar felaktigheter.

En kvinna från holländska Elle frågar: ”Vad har Rey som gör att andra flickor kommer att se upp till henne?”
”Jag tror inte det bara är flickor som kommer att se upp till Rey. Leia var en prinsessa, född med privilegier. Rey är inte det. Hon är så fattig att hon letar efter mat. I början av filmen har hon ingenting. Sedan genomgår hon en resa, även en känslomässig resa. Vad jag tycker är finast är att Rey åstadkommer något som alla kan identifiera sig med. En person som överträffar sina förväntningar på sig själv.”

Star Wars ses ibland som en pojkboksfantasi, men det har varit starka kvinnliga karaktärer i filmerna.

”Jag är själv inte uppvuxen med Star Wars. Jag är inte fan. Inte ett fan av någon film eller serie. Att läsa böcker är mer min grej. Men vad som är -uppenbart är att många underskattar hur stor den kvinnliga delen av publiken är.”

Många kommer de närmaste åren att betrakta och bedöma dig som förebild för unga kvinnor, hur ser du på det?

”Om jag var en sådan som festade mycket, skulle jag vara mer orolig för det. Men allt jag gör är att sitta hemma och kolla på program som Hela England bakar, haha. Jag försöker säga åt mig själv, ’Du måste bete dig mer som en normal tjugoåring, men jag är old before my time.”

Därefter ägnar hon två minuter av värdefull intervjutid åt att diskutera förloppet i senaste avsnittet Hela England bakar, allt medan en förtvivlad utsänd från en filmtidning sliter sitt hår och får stryka alla frågor om rymdskepp.

”Men vad det gäller ansvar, om jag kan ta ansvar för något, så är det att vara en vanlig tjej. Om jag hade en lillasyster – jag har bara äldre systrar – så skulle jag tycka det var toppen att presentera Rey för henne. En karaktär som inte är översexualiserad, som inte visar sig i bikini, utan gör väldigt coola saker.”

Hur tränade du för rollen?
”Det var tre månaders stenhård träning. En timme styrketräning om -dagen, fyra timmars träning med vapen, svärd och klättring.”

Hur fick du rollen?
”Genom auditions. Processen pågick i sju månader. Det var totalt fem auditions under den tiden, med lång och utdragen väntetid emellan. Till den första var jag så nervös att jag kom en timme för tidigt och låste in mig på toaletten. Efter audition nummer två hade jag byggt upp mina förväntningar så mycket att jag var övertygad om att jag skulle fucka upp det. Men sedan kände jag mig mer och mer bekväm. I den allra sista audition var det scener som skulle användas i filmen. Jag kände att det gick bra och åkte hem och åt ett helt paket kex.”

Fick du berätta för någon att du fått rollen?
”Jag berättade det för mamma, pappa och min ena syster. Min andra syster var i Australien. Länge visste hon ingenting. Det var så hemligt att jag inte vågade skicka sms eller berätta det på telefon.”

Även John Boyega vittnar om en lika lång process innan han fick rollen.

”Det började med ett telefonsamtal från min agent, som det alltid gör. Sedan var det ett första möte i ett litet rum precis här i centrala London. Sen började en sju månader lång X Factor-liknande utslagningsprocess”, säger John Boyega.

Hur många andra tävlade du mot?
”Jag säger alltid så här: när jag gör en audition så är det bara jag i väntrummet. Det finns inga andra.”

Den tredje skådespelaren som vi får intervjua denna pressdag behöver ingen närmare presentation. Dörren till sviten öppnas – och in skrider Brienne of Tarth, den stenhårda riddarkvinnan med det tunga svärdet från tv-serien Game of Thrones.

Det blir lite förvirrande att ta in. Game of Thrones är den andra stora fantasyskildringen i vår tid, med fans precis lika fanatiska som Star Wars-fansen.

Det finns inget större i populärkulturen just nu än Game of Thrones och Star Wars. Att då plötsligt konfronteras med båda i samma rum leder till, som Yoda skulle säga, en störning i kraften.
Den 37-åriga skådespelerskan Gwendoline Christie är lika rakryggat reslig som Brienne of Tarth – hon är 1,91 centimeter lång – men har som privatperson en mycket mer elegant utstrålning, med vit blues och feminina handrörelser. Hennes utstrålning är omisskännligt engelskt. Det går attföreställa sig henne dricka te ur porslin från Fortum & Mason.

Att en amerikansk filmsvit som Star Wars har så många engelska skådespelare är en utveckling som pågått ända sedan Sir Alec Guinness spelade Obi-Wan Kenobi i första filmen.

Gwendonline Christie avfyrar ett ”Oh dear”, lutar sig tillbaka och berättar att hon just flugit in från Los Angeles, där hon var med på scenen på Emmygalan och tog emot priset för årets bästa dramaserie för Game of thrones.

”Ingen av oss förväntade oss det. Vi tyckte att vi förtjänade att vinna. Vi har jobbat så oerhört hårt så länge, är så dedikerade, men hade blivit överhoppade så länge att vi hade gett upp hoppet. Därav chocken.”

Vad har Game of Thrones betytt för dig?
”Det är Game of Thrones som gjort mig igenkänd. Ingen kunde förutse den succén. När jag läste böckerna slogs jag över hur speciella de är. Narrativen är väldigt icke-konventionella. Karaktärerna så finkänsligt utmejsalde. Jag blev också överraskad över hur briljant kvinnorna var porträtterade, tredimensionella, skrivna på djupet. Jag förväntade mig dock inte att detta skulle bevaras i tv-serien och blev väldigt överraskad när det blev så. Vi har en tradition inom tv där kvinnor spelar fruar och flickvänner och är icke-essentiella för handlingen. Fem år med Game of Thrones har lärt mig mycket.”

Vad är det bästa du lärt dig?
”Hur man knäcker en mans näsa med armbågen.”

I Star Wars: The Force Awakens spelar Gwendoline Christie den onda karaktären, Captain Phasma.

”En av anledningarna till att jag älskar Captain Phasma är att hon inte bara är den första kvinnliga onda karaktären i Star Wars. Det är också en person som vi inte bedömer efter hur hon ser ut – vi har ingen kontroll över hur vi föds – utan efter hennes karaktär, val och handlingar.”

Hur känns det att vara med i Star Wars?
”Fullständigt surrealistiskt. Jag kommer aldrig att komma över det faktum att jag är med i en Star Wars-film. Jag tjatade på min agent i över ett år om att fixa en audition. ’Jag måste få vara med’. Den första filmen dök upp på tv häromdagen. Jag stod ensam i hotellrummet, hoppade framför tv:n och pekade: ’Jag är med i en Star Wars-film! Jag är med i en Star Wars-film!”

Gwendoline Christie är i år inte bara med i Star Wars och Game of Thrones. Hon är också med i den sista och nu bioaktuella Hunger Games-filmen. På årets upplaga av mässan Comic Con satt hon med i de tre största panelerna.

”Jag vet, det här året är extraordinärt, jag kommer aldrig mer att få uppleva något liknande. Presentationen av Star Wars på Comic Con var sanslös. Det gensvaret. John Williams Orchestra spelade live. Folk bara skrek när -temamusiken hördes. Jag stod med JJ (Abrams) efteråt vid podiet som sade: ’Kolla, det är inte bara eufori de visar, det är hopp’. Och det var sant. Att få vara en del av något som betyder så mycket för människor, att få uppleva -sådan gemensam glädje… Det låter som värsta marknadsföringsklichén, men det var en av de mest genuina upplevelser jag haft i hela mitt liv.”

När jag för första gången såg Star Wars den där mörka vinterkvällen i Linköping 1978 var rymdforskningen ännu i sin linda. Det hade bara gått nio år sedan jag hemma hos farmor på en svartvit tv såg Neil Armstrongs första långsamma steg på månen.

I dag har både forskningen och rymdfilmerna blivit mycket mer vetenskapligt avancerade. I fjolårets stora rymdfilm Interstellar har maskhål en central del i handlingen.

Albert Einstein visade att universum är krökt. Stora galaxer böjer rumtiden. Om två punkter av rumtiden befinner sig nära varandra så kan maskhål uppstå rent teoretiskt. Ungefär som en mask kan borra sig rakt genom ett äpple i stället för att ta hela vägen runt.
Maskhål skulle på så sätt kunna fungera som tidsmaskiner både framåt och bakåt.

Om jag hittade ett maskhål i dag skulle jag resa tillbaka till mig själv på Ågatan och visa mitt 14-åriga jag vad som sedan dess hänt med Star Wars. Jag skulle visa min sons Star Wars-leksaker. Jag skulle visa det nya Star Wars-spelet som utvecklats i Stockholm. Jag skulle berätta om det designerhotell med Darth Vader-sänglampor som jag förra veckan bodde på i Paris.

Eftersom även den nya Star Wars-filmen kommer att visas på en biograf på Ågatan i Linköping – nu simultant med resten av världen – skulle jag även sätta mig bredvid mitt 14-åriga jag i biosalongen på premiären den 16 december.

I smyg ta några av 14-åringens M-kulor. Och uppleva hela resan från början igen.

(slut)