Nypontaggar, nypontaggar, hela vägen nypontaggar: Intervju med Ghost

"Det är första gången jag fått sms från en gast." Intervju med Ghost från Linköping. Reportage från DI Weekend 31 augusti 2015.

Text: Jan Gradvall

Fotografen Lars Tunbjörks plötsliga död i våras var en tung förlust för svensk kultur. Ingen har skildrat det moderna Sverige med mer humor och svärta.

Ett av Lars Tunbjörks bästa fotografier visar ett villakvarter i Linköping. En gata med identiska hus och trädgårdar som verkar anlagda med linjal. Alla med samma typ av noggrant söndagsansade buskar och lagom dyra bilar – alltid nytvättade – sovande på garageinfarterna.

Ett förortsområde så typiskt för Linköping, uppfört på gammal åkermark någon gång på 1960- och 1970-talet i samband med att Saab tillverkade en ny flygplansmodell. För varje ny flygplansmodell, ett nytt villaområde.

Strax utanför bilden: ändlösa cykelvägar kantade av nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar.

Allt ser så tyst ut i villaområdet på fotografiet. Men alla som växt upp i sådana områden vet hur det låter inuti husen. Ju mer välskötta bilar och ansade trädgårdar, desto högljuddare och våldsammare musik nere i hobbyrum och gillestugor.

Extrem punk och extrem hårdrock är Linköpings verkliga folkmusik.

Staden Linköping försöker lösa alla eventuella konflikter och sammandrabbningar genom att bygga ännu en rondell. Kollisionerna finns i stället i musiken.

För fem år sedan dök det upp ett anonymt svenskt band som kallade sig för Ghost och skapade sensation inom den hårda musiken, både i Sverige och internationellt. Bandet framträdde bakom groteska masker och sade sig ackompanjera jordens undergång. Frontfiguren var en satanistisk påve som kompades av fem namnlösa gastar.

Självaste James Hetfield i Metallica – motsvarigheten till att en IT-entreprenör uppmärksammats av Mark Zuckerberg – hyllade Ghosts debutalbum och introducerade till och med bandet på en konsert i USA.

Dave Grohl var en annan tidig supporter, något som resulterade i att Ghost denna sommar fick vara förband på Foo Fighters legendariska benbrottskonsert på Ullevi.

Ghost lät så bra och var musikaliskt så tajta att det under de första åren spekulerades om olika kända svenska musiker som måste dölja sig bakom maskerna. Inga av dessa spekulationer visade sig stämma.

Allt som har offentliggjorts om bandmedlemmarnas verkliga identiteter är något som kanske borde varit uppenbart från början. Att Ghost kommer från Linköping.

Det är första gången jag får sms från en gast.

Vi har bestämt att träffas i en hotellobby i Stockholm en torsdag klockan 10.30. Kvällen innan kommer det ett mycket artigt formulerat sms: ”Ledsen att jag börjar strula det första jag gör, men finns det någon möjlighet att vi kan synas 11.00 i stället? Jag befinner mig på Väddö och kommer att färdas kommunalt, vilket innebär att jag får svårt att vara där 10.30”.

Prick 11.00 kliver gasten in i lobbyn med en rullväska och kommer fram och hälsar. Vi kan kalla honom förA. Östgötskan är omisskännlig.

A är klädd i vad som blivit den hårda musikens folkdräkt: skinnjacka, smala svarta byxor, urtvättad svart T-shirt med bandnamn. Hans korta hår för mer tankarna till punk än hårdrock.

Ghost är ett band bestående av fem personer men det visar sig snabbt att det är A som är låtskrivaren och bandledaren.

Linköping har en tradition där man låter stadens kändisar från förr och nu pryda pryda stadens bussar. Det går att åka bussar med namn som Lars Winnerbäck, Louise Hoffsten, Tage Danielsson, Cecilia Frode, Elsa Brändström och, inte minst, Bonn på Druvan, smeknamn för en källarmästare få under 150 år kommer ihåg.

Lars Winnerbäck har berättat att när han vid ett återbersök i Linköping från tågstationen skulle ta en buss till Vidingsjö så fick han panik när han insåg att den buss han väntade kanske skulle visa sig vara bussen med hans eget namn. Och, ännu värre, att folk sedan skulle se Lars Winnerbäck kliva ombord på Lars Winnerbäck-bussen. Han kunde pusta ut när det var Biskop Brask-bussen.

Om A i Ghost inte beslutat sig för att vara anonym skulle han i dag definitivt vara kandidat för en buss.

Med sina två första album ”Opus Eponymous” (2010) och ”Infestissumam” (2013) så har Ghost – trots att de flesta nöjer sig med streaming – sålt över 100 000 fysiska album. Den enda svenska artist som på 2010-talet kan konkurrera med det är Mando Diao.

Med nya albumet ”Meliora”, en internationell storsatsning, kommer Ghost bli ännu större. Musiken är lika hård rock som tidigare men ännu mer tillgänglig och melodiös.

Albumet är producerat av Klas Åhlund från Teddybears, en musiker med en bakgrund i punk- och hårdrockvärlden, men mest känd för att ha producerat och skrivit fyra album med Robyn samt varit låtskrivare till amerikanska stjärnor som Katy Perry och Kesha.

Allra bäst har det gått för Ghost i USA. ”James Hefields uttalande gjorde mer än alla annonskampanjer”, säger A.

Ghost vet också vad som krävs för att slå igenom i USA: turnéer, turnéer, långa utmattande turnéer. På fem år har bandet gjort 300 spelningar – samtliga bakom masker – varav hela 150 i USA. I samband med att nya albumet nu släpps har bandet just åkt till USA för akustiska spelningar på utvalda skivaffärer. Därefter väntar en ny stor USA-turné i mitten av september.

Så varför allt detta hemlighetsmakeri? Varför gömma sig bakom masker och satanistisk rekvisita?

Det korta svaret: Kiss.

A var 3 år när han av sin storebror fick New York-gruppens album ”Love gun”. Med sina sminkade ansikten och seriefigursliknande framtoning har Kiss influerat lika många att ställa sig framför spegeln och leka rockstjärnor – förvandla sig till rockstjärnor – som Beatles.

Inom den hårda musiken har det, i motsats till många andra genrer, också alltid varit accepterat att leka med och förstora/överdriva sin identitet.

Ghost säger sig bestå av sex medlemmar. Fem gastar och en frontfigur, den djävulsliknande påven Papa Emeritus, som med A:s ord ”mirakulöst nog dyker upp precis när vi ska in på scenen”.

Precis som riktiga påvar byts Ghost-påven ut då och då. 2013 ersattes den första Papa Emeritus med Papa Emeritus II. Just nu styr Papa Emeritus III.



Ghost har gjort få intervjuer. När de tackar ja så ber journalister alltid att få tala med Papa Emeritus eftersom han är frontfiguren. Av samma anledning som att man vill prata med Bono när man intervjuar U2.

Det är dock ett problem: Papa Emeritus finns inte.

”Papa Emeritus är en tänkt att vara en Eddie”, säger A.

Eddie är Iron Maidens maskot. En skräckinjagande figur som syns på bandets samtliga albumomslag, alla konserter och, inte minst, på alla T-shirts och affischer. Eddie ändrar skepnad beroende på albumens tema. Han har varit allt från lobotomerad mentalpatient till mumie och cyborg.

Och publiken älskar Eddie lika mycket som låtarna.

Kiss och Eddie har varit en del av Ghost-medlemmarnas uppväxt.

”Besattheten av äkthet inom hårdrock är bisarr eftersom de flesta banden är helt fejk”, säger A. ”Inte artistiskt fejk, utan del av en påhittad värld. Det genomsyrar allt från de mest uppenbara, som Maiden och Manowar, ner till black metal-världen som målar upp en bild av sig själva som inte överensstämmer med vilka de egentligen är”.

A avslutar en tallrik med scrambled eggs, prinskorvar och köttbullar. Han torkar sig om munnen med en servett.

”Det är mycket roligare att leka rockstjärna i ett sammanhang där precis allt är helt påhittat. Jag vet att Darth Vader egentligen är en snubbe från Wales, men jag kan skita i det. För mig är Kiss och Star Wars samma sak. Ju längre jag simma upp i det här, desto mindre avundas jag också dem som dessutom måste dras med sin egen personlighet. Det är jobbigt nog som det är”.

Att intervjua ett band som insisterar på att förbli hemliga är bisarrt i sig. I min mobiltelefon har jag bara skrivit Ghost. Det enda jag kan jämföra med är när jag intervjuade The Hives.

Under de dagar jag spenderade med The Hives insisterade bandmedlemmarna på att de inte skrev sina låtar själva utan fick dem tilldelade av sin grundare och manager, Randy Fitzsimmons. En person som inget träffat men som uppges styra bandet med marionettrådar. The Hives beskriver sig som ett pojkband i hans händer. På alla skivor står det enbart Randy Fitzsimmons som låtskrivare.

””Jag känner starkt för The Hives”, säger A. ”Vi har spelat tillsammans och vi har mycket gemensamt. I min värld är det fullständigt naturligt att man gör så.”.

I sin image och sin musik använder Ghost inslag från death metal och black metal. Två subgenrer till heavy metal som rent musikaliskt de senaste 20 åren varit populärmusikens mest kreativa, nyskapande och inflytelserika musikformer vid sidan av hiphop och techno. Det är där idéerna föds.

Kontroversiellt med black metal är att genren befolkas av en del musiker som är satanister på riktigt.

Ghost är inte ett satanistiskt black metal-band – tvärtom föraktas Ghost nog av de mest hängivna – men A är samtidigt ingen turist i genren. Han har levt med extrem metal genom tonåren, köpt alla skivorna och kan analysera den i detalj.

”Uttrycket i sig är något som tillhör ungdomen. Den riktigt bra döds- och blackmetallen är gjord av 19-åringar. Nästan alla band som skapade genren gjorde ett eller två album som är bra. Kanske, kanske tre. Det tog slut ganska fort”.

Den stora ironin med Ghost är att samtidigt som bandet klär ut sig till djävulsdyrkare, så för deras musik ibland tankarna till vacker kyrkomusik.

Ingen tar tonsatt känslan av att i skymningen gå längs med den magnifika Domkyrkan i Linköping bättre än Ghost. I Ghosts musik går det att höra hammarslagen från när Domkyrkan byggdes på 1100-talet.

Den musik ni gör låter närmast sakral.

”Verkligen. Vi använder ju oss av kyrklig estetik, precis som de flesta black metal-band gör. Hela idén med det moderna kultursatanistiska uttrycket är ju att det är baserat på en biblisk grund. Och, om man ska prata teologi på allvar, så faller ju redan där argumentet om att vara emot kyrkan. Det bibliska finns där hela tiden, det går inte att separera bort. Nästan alla våra texter handlar, väldigt tudelat, om att vi vill frammana en religiös andakt. Det ska vara något som nästan känns gudomligt”.

A rättar till sin skinnjacka och lutar sig framåt för att komma närmare min mobiltelefon som jag använder som mikrofon.

”Troende är oerhört intressant. När människor kommer i grupp och fokuserar på samma sak tillsammans, så sker något som inte kan intellektualiseras. Ett exempel är när vi spelade med Foo Fighters på Ullevi. Jag har aldrig varit på en avgörande viktig fotbollsmatch. Det är närmast var när jag i somras stod framför tv:n och skrev framför U21-finalen. Men när vi människor kommer ihop, och får känslan av att vi rör oss i samma riktning, då händer något. När Dave bröt benet på Ullevi men fortsatte spela ändå bestämde sig alla som var kvar att detta är det bästa som skett. Rent objektivt konsertmässigt var det inte det, men när 50 000 bestämmer sig för samma sak så uppstår känslan av en religiös upplevelse, simulerad eller äkta. Det är min uppfattning av vad religiositet är”.

A är född 1981. Han föddes i Tallboda, ett av de områden runt Linköping där Lars Tunbjörks fotografi kunde ha varit taget. När orten byggdes låg den vid gamla Riskettan (uttalas Wiksettan på östgötska) och rymde två bensinmackar, två motell och ett gatukök.

Hans föräldrar skiljdes kort efter att han föddes. Hans pappa flyttade till en annan stad. Tillsammans sin mamma och sin betydligt äldre bror, född i slutet på 1960-talet, flyttade de in till Repslagargatan mitt i stan i Linköping. Därefter flyttade de tre till Tannefors, på den motsatta sidan av Stångån, där de bodde bara några hus från den lägenhet där Lars Winnerbäck skrev många av av sina mest berömda sånger.

”Det är nästan skrattretande när jag lyssnar på Winnerbäcks fyra-fem första album. Jag känner igen precis allt”.

Både hans mamma och storebror spelade mycket musik i hemmt. Det första instrumentet han ägde var en gitarr.

”Men jag kommer också ihåg att det fanns ett piano på vårt dagis. Jag satt där och höll på med ’Imagine’ och såna låtar. Typiska pianolåtar”.

Hur gammal var du då?

”Sex. Jag började spela på riktigt när jag var åtta. Jag gick aldrig i någon musikskolan, utan lärde mig att spela själv genom att lyssna på musik och ta ut ackorden. Det var en kombination av ”Kiss Alive” och ”Piper At The Dates of Dawn” (Pink Floyds debutalbum från 1967). Min brorsa hade råkoll. Det var mycket The Doors, mycket progressiv musik.”

Hans storebror blev mer än en storebror.

”När jag växte upp så var det jag och mamma och han. Det fanns ingen syskonrivalitet mellan oss. Det var snarare så att han tog hand om mig ganska mycket”.

En av hans storebrors bästa kompisar spelade i Raped Teenagers, ett råpunkband som influerade många i Linköping, bland dem Lars Winnerbäck. Som liten fick A gå med sin brorsa på ställen som Arbis och se konserter med punkband arrangerade av Rock d’Amour, en ideell rockförening jag själv var med och startade 1979, två år innan A föddes.

När han växte upp bildade A egna band. När han var 16 år flyttade han med sin mamma till Stockholm där han gick gymnasiet. Efter tio år i Stockholm flyttade han tillbaka till Linköping igen.

”Jag saknade Linköping väldigt mycket. Jag har aldrig tillfreds med min situation i Stockholm”

Att man inte är med i ett band utan flera olika är typiskt för musikscenen i Sverige. Från det kluster av band som A spelade i, både metalband och vanliga rockband, uppstod så småningom Ghost.

”Jag giggade väldigt mycket, men vi hade ingen styrsel på vad vill höll på med. Precis som alla som spelar så levde vi med föreställningen om att det stora breaket hela tiden fanns runt hörnet, men vi har hela tiden ur fas. Och tiden rann iväg. När jag inte längre kunde ta skydd bakom studiebidrag eller morsans beskydd, började jag fråga mig, vad håller jag egentligen på med? ”

Under en period av vad A kallar för ”familjära expanderingar” (en gasts sätt att säga att han blev pappa) utvärderade han sin livssituation.

”Jag synade alla band och projekt jag var involverad i och tvingade mig själv att välja. Vilket av alla dessa värt att investera all tid i?”

Svaret blev det som blev Ghost. A hade skrivit en låt som var inspirerad av Demon och Angel Witch, två band inom New Wave of British Heavy Metal, en undergroundgenre som i slutet av 1970-talet och början av 1980-taletlöpte parallellt med punken.

”Jag spelade upp låten för min vänkrets, varva nästan alla är musiker, alla gillade den och idén dök upp. Tänk om vi kunde göra fler såna här låtar? Tänk om vi kunde spela dem live och sätta upp en slags skräckshow, nästan som en musikal? Det var också då vi bestämde oss för att göra det som karaktärer. Det är mycket roligare om man inte vet vilka vi är”.

(slut)

FAKTARUTA/GHOST

Från: Linköping.
Medlemmar: Fem musiker i 30-årsåldern som aldrig avslöjat sina identiteter.
Album: ”Opus Eponymous” (2000), nominerad till en Grammis. ”Infestissuman” (2013), vinnare av en Grammis. Nya albumet ”Meliora” som gavs ut 21 augusti och fått lysande recensioner.
Kuriosa: Spelade 2013 in en EP med covers, ”If you have Ghost”, producerad av Dave Grohl i Sound City Studios i Van Nuys, Los Angeles. På EP:n tolkar Ghost bland annat ABBA-låten ”I’m a marionette”. Var förband till Foo Fighters på Ullevi i juni.
Övrigt: Har i USA kontrakt med Loma Vista Recordings, ett bolag startat 2012 av branschtungviktaren och mångmiljonären Tom Whalley, känd för att han 1991 tog Tupac ”2Pac” Shakur till Interscope. Ghost var det första band som Tom Whalley valde att kontraktera till sin nya etikett.