Skivrecensioner, DI Weekend
Adele
25
XL/Playground
Betyg: 5
Rösten förstås. Den rösten. Men det handlar inte bara om rösten
Vad som förenar de främsta artisterna genom alla tider är att de också varit personligheter. Ungefär som skådespelare som låter en del av sitt eget privatliv sippra fram genom sina roller – Jack Nicholson är alltid Jack Nicholson, Bette Davis var alltid Bette Davis – så tänker man på deras privatliv när de största sjunger.
När vi i dag hör sånger framföras av Frank Sinatra, Billie Holiday, Whitney Houston, Edith Piaf eller Maria Callas så drabbas vi allt på en gång. Vi häpnas över deras virtuositet som sångare, vi känner den råa nerven, vi ser tidningsklippen om deras livsöden. Vi känner med dem, förstår dem och inbillar oss att vi nästan känner dem.
Jag skulle vilja placera Adele i det sällskapet. Hon är vår tids främsta torch singer, ett begrepp för artister som sjunger sånger om smärtsam kärlek. Klassiska exempel på torch songs är ”One for my baby”, ”Ne me quitte pas” och ”I will always love you”.
Adeles sånger är på den nivån. Hennes tre album – ”19, ”21 och nu ”25” – innehåller sånger som kommer att överleva vår tid.
Efter att i flera år skrivit med världens främsta låtskrivare har Adele kastat det mesta och behållit endast elva svarta pärlor. En av dem, Ryan Tedder, har sagt att hon rensat bort vad som egentligen är givna hitlåtar, för att endast behålla de som passar den historia om sitt eget liv som hon vill berätta.
Som sångare får Adele resten av startfältet att framstå som konkurrenterna när Usain Bolt springer 100 meter. Whoooooosh. Ingen annan har en chans. Ändå håller hon alltid igen i målgången. Hon liksom joggar över målspåret med en cigg i ena handen.
Samtidigt är det hennes personlighet man dras med av som lyssnare. Adeles urengelska röst förmedlar slitna heltäckningsmattor, dragiga fönster, trottoarer utan slut. Hennes stämband doftar stekta ägg, hårspray och salt vind från havet.
Jan Gradvall
Melissa Horn
Jag får nu
Sony
Betyg: 5
20 miljoner-strecket. Det är en bra indikator för at skilja stora svenska artister från de riktigt stora.
De flesta artister i dag är mer än glada för att nå upp till ett par miljoner spelningar per låt. Tittar man i Spotify-statistiken vilka svenska artister som inte bara har en låt utan flera låtar med över 20 miljoner spelningar, så blir det inte många kvar.
Det är Håkan Hellström, Veronica Maggio, några få till, och det är Melissa Horn.
Trots att hon håller en så låg medial profil har Melissa Horn blivit en av Sveriges största artister. Endast 28 år gammal har hon nu hunnit släppa fem album – fem lågmälda, privata album – med texter många lärt sig utantill.
Den turné som Melissa Horn ger sig ut på i februari är en av de längsta som en svensk artist har gjort. På hemmaplan i Stockholm spelar hon 10(!) kvällar på Södra Teatern.
Nya albumet kan vara hennes främsta. Nio sånger om uppbrott. Texterna är knausgårdskt privata och utlämnade, men samtidigt återhållsamma, där orden aldrig är i överflöd, utan väl utvalda för att aldrig stå i vägen för stommen i allt, melodierna, vilka låter dubbelt så gamla som henne själv. Den svenska vistraditionen finns där hela tiden i botten.
Producenten och basisten Jerker Odelholm låter fokus vara på Melissa Horns röst, inspelad tätt intill mikrofonen, samt Jesper Nordenströms magnifikt vackra piano och orgel. Alla medverkande håller igen. Inte en ton för mycket.
Jan Gradvall
Dolores Haze
The haze is forever
Woah Dad!
Betyg: 4
Håkan Hellström lämnade nyligen Universal, Sveriges och världens största skivbolag, för att i stället skriva på för Woah Dad!, ett litet bolag baserat i Göteborg. Samma bolag har skrivit kontrakt med Dolores Haze, fyra unga kvinnor med traditionell rockbandsättning, gitarr, bas, trummor som kallar sig själva för ”en äcklig version av Spice Girls”. Av åtta låtar är endast två över tre minuter.
Att Dolores Haze har sin replokal i Solna hörs nästan i attityden: inte sen Solnas stolthet Nomads har någon frigjort så mycket otyglad elektricitet. Dolores Hazes sånger låter som nedfallna elkablar vilka spastiskt krumbuktar över regnvåt asfalt, det slår gnistor överallt.
”Crazy about you”, som Dolores Haze skrivit tillsammans med Little Jinder och Rebecca & Fiona, inleds med programförklaringen ”Fuck you!” och måste bli en hitlåt. Allra bäst är den novembermörka ”On purpose”, gnistrande postpunk så bra att USA och England kommer att vakna.
Jan Gradvall