Skivrecensioner, DI Weekend
The Triffids
Titel: Born Sandy Devotional
(Domino/Playground)
Betyg: 4
Rockmusiken har mer gemensamt med fotografi än filmskapande. Det handlar om att frysa ögonblick. Att fånga en exakt känsla, hålla fast vid den, och få lyssnaren att se, känna och kanske till och med lukta samma sak.
Få har fångat bilden av längtan som australiska The Triffids i mästerverket ”Wide Open Road” från 1986. Bandet kom från avlägsna Perth i Australien. Sångaren David McComb (död 1999) fångar exakt melankolin i en avlägsen stad och den vidöppna vägen därifrån. Det är en av tidernas vackraste rocklåtar.
”Born Sandy Devotional” var The Triffids genombrott och bästa album, men även resten av gruppens skivor ska nu återutges. Brittiska bolaget Domino använder de miljoner de tjänat på Arctic Monkeys och Franz Ferdinand till att återutge borglömda album de tycker förtjänar klassikerstatus. Tala om kulturåtervinning.
Jan Gradvall
Dräp En Hund
Titel: Be Yourself
(Slottet/Dotshop.se)
Betyg: 3
Popkulturens ständigt pågående idealisering och romantisering av det alternativa och så kallat oförstörda tar sig allt mer sökta uttryck. Ju längre ifrån det kommersiellt gångbara, desto större uppmärksamhet i media. Vem blir först med att skriva kontrakt med en eskimå som spelar hiphop med enbart fiskben som instrument? En 80-åring som gör White Stripers-covers på dragspel? Eller två 13-åriga flickor som spelar långsam punk utan gitarr?
Det sista har redan blivit verklighet i form av duon Dräp En Hund. Gabbi Evrén, sång och trummor, och Alva Melin, elbas och sång, är två 13-åriga idealister som är en dröm för varje tidningsredaktör. Men även om deras skiva aldrig hade blivit utgiven om den gjorts av etablerade musiker så har Dräp En Hund en talang som är värd att tas på allvar. Gabbi och Alva har inte bara charm och entusiasm utan en helt egen stil. Primitiv, effektiv, suggestiv.
Jan Gradvall
Hugh Scott Band II
Titel: Bryndwr Road, Vol 1
(Rim & Reson)
Betyg: 3
Förutom sångrösten är det texterna som avslöjar honom. ”Övertrasserad checkkredit/ Hur ska jag klara livhanken? Hur ska jag undgå att trilla dit?” Jo, visst är det Bo Åkerström från Torsson. Det är symptomatiskt att samme man som på 1980-talet hävdade att det spelade boll på Gunnar Nordahls nu gör comeback med en låt om checkkredit. Finns det checkar fortfarande? Det gör det i Åkerströms raketostvärld. Även om nya bandet heter Hugh Scott Band II är Torsson-soundet intakt. Naivistisk pop i klara akvarellfärger, med låttitlar som ”Frisören från Svalbard” och ”Sten och Rut”. Som ett Sven-Ingvars efter punken men före rattfyllan.
Jan Gradvall
Keane
Titel: Under The Iron Sea
(Interscope/Universal)
Betyg: 3
En stor del av miljardjätten Universals resurser ägnas denna sommar åt Keane. Med fem miljoner sålda album av debuten satsar Universal på att Keane ska bli nästa Coldplay eller U2. Keane-medlemmarna själva hoppas uppenbarligen även bli U2 i musikaliskt bemärkelse. Det luftiga och pianodominerade soundet från debuten är – tyvärr – ersatt av en hårdare, mer komplex ljudbild. Kursändringen är typisk. Pophistorien är full av artister som känner att de måste revoltera mot stämpeln som gulligt tjejband.
Samtidigt är det befriande med ett band som helt bryter mot regelboken för hur rockband ska bete sig. När den bestående trenden är minimalism – avskalat och sparsmakat är rockens finaste adjektiv – lever Keane ut en slags ”more is more”-estektik som för tankarna till förbjudna band som Simple Minds. Och de kan fortfarande skriva de vackraste melodier.
Jan Gradvall