Skivrecensioner, DI Weekend
Keith Richards
Crosseyed heart
Virgin
Betyg:
Gregory Isaacs var Jamaicas Marvin Gaye. Precis som Marvin Gaye sjöng han både om erotik och politik. Under tre decennier gjorde Gregory Isaacs låtar i klass med både ”Let’s get it on” och ”What’s goin on”.
När Gregory Isaacs dog i lungcancer 2010 skrev New York Times i sin dödsruna om ett av hans största fans – Keith Richards. Gregory Isaacs manager berättade att när han presenterade dem för varandra betedde sig Keith Richards som om han träffat Jesus.
De som uttryckt förvåning över att Keith Richards spelar reggae på sitt nya album har han inte gjort sin hemläxa. Reggae har funnits där i hans musik från att Rolling Stones 1972 spelade in ”Goats head soup” i Kingston, Jamaica, fram till att han tolkade Jimmy Cliffs ”The harder they come” på sin första solosingel från 1978.
Det bästa album någon Rolling Stones-medlem medverkat på sedan ”Tattoo you” från 1981 är också det album som Keith Richards spelade in 1997 tillsammans med jamaicanska musiker, Wingless Angels. Ett mästerverk som låter som en pårökt version av Gamla Testamentet.
Att Keith Richards på nya albumet tolkar Gregory Isaacs ”Love is overdue” sluter en vacker cirkel. (Även om Keith skrivit ut titeln fel på omslaget, står bara ”Love overdue”). Låten från 1974 var Gregory Isaacs första listetta och Keith Richards lägger in ett helt liv av känslor och vördnad i sin tolkning.
Nya albumet i övrigt låter som en fallfärdig djungeljeep som håller på att falla i sönder i kurvorna. Det är ett problem men också dess charm. Precis så är Keith Richards som artist.
Missa inte Keith Richards-dokumentären ”Under the influence” som i dag, 25 september, läggs ut på Netflix.
Jan Gradvall
Julia Holter
Have you in my wilderness
Domino
Betyg: 5
Begreppet Middle of the road (MOR) var ett kommersiellt radioformat som på 1970-talet också blev namnet på en genre. Musiken var extremt melodiös med påkostade fluffiga orkesterarrangemang och följsammast tänkbara röster. Nyckelorden var vackert och lättlyssnat.
Scott Walker – ej att förväxlas med en just nu omskriven republikansk presidentkandidat – var popidol i början av 1960-talet. Under hans år i Walker Brothers var hans ansikte uppnålat på många tonårsrum.
Därefter spelade Scott Walker med start 1967 in en svit med soloalbum, de fyra första döpta med siffror, som jag rankar bland den bästa musik som spelats in.
Arrangemangen och uttrycksformen var MOR, följsammast tänkbara melodiradiosmusik, men när Scott Walker var framme vid ”Scott 4” hade han dragit MOR så långt ut på vänsterkanten att en ny genre uppstod som gränsen till avantgarde.
Samtiden förstod ingenting. Albumet floppade helt, drogs in av skivbolaget, men i efterhand har det influerat David Bowie och Radiohead och är en juvel som bara ökar i värde.
Om du inte har ”Scott 4” i din musiksamling: åtgärda omgående.
Det är precis där som 30-åriga amerikanska konstnären Julia Holter tar vid på sitt nya album.
Julia Holter har tidigare gjort experimentell musik som jämförts med artister som Laurie Anderson och Grouper. Att hennes tidigare album refererat till grekiska dramer och Resnais-filmen ”I fjol i Marienbad” säger en del om hennes pretentioner.
På nya albumet ändrar hon kurs och svänger plötsligt av mot MOR. Melodierna är så söta och arrangemangen så storslaget vackra att man nästan kan föreställa sig låtarna spelas i en flygplatslounge 1971.
Nästan. Musiken är samtidigt lite för udda för det. Julia Holters resa har varit den rakt motsatta Scott Walkers: hon startade i avantgarde och närmar sig MOR från andra hållet.
Resultatet blir ett av musikårets höjdpunkter. Ett album lika vackert och kalejdoskopiskt som ”Scott 4”. En konstnärlig triumf.
Jan Gradvall
Könsförrädare
End of century
Teg
Betyg: 4
Jag beskrev en gång tidiga Refuseds musik som Sara Lidman-punk. Jag skulle vilja återkalla den formuleringen och i stället använda den om ett band den passar ännu bättre förr.
Luleå-kvartetten Könsförrädare spelar Sara Lidman-postpunk.
Genren postpunk kan bli stolpig och högdragen men Könsförrädare spelar postpunk med samma furiösa kraft och svettfläckar under armarna som Joy Division på ”Disorder” och Siouxsie & The Banshees på ”The Staircase”.
Det låter enastående bra. Inget internationellt band i genren just nu har Könsförrädarens kraft och pondus.
Jannine Sandström Oja och Alina Björkén delar på sången och sjunger på ett sätt att det låter som de inte bara samarbetar utan konkurrerar om mikrofonen.
Könsförrädare är ett bandnamn som förpliktigar. Omslaget visar ett lejon med blod runt munnen som just nedlagt sitt byte. Det är en lejonhona.
I en intervju med journalisten och DI Weekend-medarbetaren Niklas Elmér i tidningen Sonic förklarar bandet: ”I lejonflocken är det honorna som jagar. Väldigt mycket av det arbete som bygger samhället, och som får det att gå runt, är gjort och görs av kvinnor. Men det handlar också om att människor i allmänhet är kapabla, att de bär på en förmåga till förändring. Då blir det kraftfullt med en bild som rymmer associationer till våld och död, men också till styrka och kraft.”.
Lejonhonans blod runt munnen hörs i musiken.
Jan Gradvall