Krönika, DI Weekend

Weekend 7 augusti

Krönika

Jan Gradvall

Hajar, hajar, överallt hajar. Hajar som anfaller båtar men inte är lika blyga som Steven Spielbergs ”Hajen” utan hoppar över relingen och äter passagerarna.

Hajar som landar bland badande i swimmingpooler och förvandlar vattnet till gazpacho. Hajar på motorvägar, hajar i tunnelbanevagnar, hajar i flygplan. Hajar som blåser ända ut i rymden och försöker bita astronauter. Hajar som beställer en latte och slår sig ned på en uteservering med DI Weekend.

Ok, det sista exemplet är lögn, det hittade jag just på själv, men resten är konkreta exempel från vad som blivit ett nytt märkligt populärkulturellt sommarfenomen.

De senaste somrarna har ett nytt filmkoncept skapats som växt och växt i vindstyrka: filmer som fusionerar de bägge koncepten skräckfilmer och naturkatastroffilmer.

Hajar sugs av en tornado och betraktar sedan oss människor där nere som smårätter på en lunchbuffé.

Det började för två somrar sedan när ”Sharknado” i juli 2013 premiärvisades i amerikansk tv på kanalen Syfy, tidigare kallade Sci-Fi Channel.

I den första filmen drabbas Los Angeles. I juli 2014 kom den ännu populärare uppföljaren ”Sharknado 2” där hajarna ger sig på New York.

Och för två veckor sedan var det dags för ”Sharknado 3”. Hajarna inleder denna gång med att demolera Vita Huset och tuggar sig därefter ned för hela östkusten. Det slutar med att Nasa kallas in för att bekämpa hajarna från rymden.

Scenerna där hjälten i ”Sharknado” – spelad av en avdankad skådis från tv-serien ”Beverly hills” – i en rymdkapsel beväpnar sig med en motorsåg av guld och slåss med en vithaj kunde varit en del av Jeff Koons-utställningen på Moderna Museet.

Time Magazines tunge tv-kritiker James Poniewozik skrev i ett blogginlägg att ingenting i tv-utbudet varit lika roligt att skriva om som ”Sharknado”.

James Poniewozik beskrev stämningen på Twitter under visningen av den första filmen som en nationell helgdag: tv-kritiker, politiker, kändisar förenades alla i att använda utropstecken över att en helt osannolik film som denna faktiskt var gjord och visades.

Att på detta sätt hemma i soffan dela upplevelsen av ”Sharknado” med andra var enligt Poniewozik ”som 3D-glasögon, fast med den skillnaden att upplevelsen faktiskt förbättrades”.

Svenska Kanal 9 har denna vecka, från måndag till onsdag, visat alla tre ”Sharknado”-filmerna. Parollen har varit passande: B-filmshajbonanza.

B-filmer började användas som begrepp på 1930-talet. De stora filmstudiorna i Hollywood hakade på trenden med double features (helkväll på bio med 2 filmer). För att tjäna mer pengar började man förutom A-filmen även göra B-filmer för en bråkdel av budgeten.

Under 1940- och 1950-talet utvecklades B-filmen till konstart i sig. Västern, science fiction och skräck – alltid med fokus på blod och naket – var de mest lönsamma genrerna.

Den amerikanska efterkrigstidens boom av drive in-biografer (utomhusbio där man ser filmen sittande i sin bil) bäddade för B-filmens storhetstid.

B-filmerna annonserades nästan aldrig i pressen. Tidningar skrev inte om dem. Allt handlade i stället om så slagkraftiga filmtitlar och så spektakulära affischer som möjligt, vilka nästan alltid utlovade mer än vad filmen gav.

När dagens filmtittande flyttar över till streaming går vi mot samma utveckling igen. Den första som berättade för mig att ”Sharknado” existerade var min son som undrade om han fick se den på sin dator.

Barn födda på 2000-talet sitter framför Netflix och klickar på de filmtitlar och bilder som verkar häftigast. De har ingen aning om skillnaden på hög och låg budget. De bryr sig inte om vilka skådespelare eller regissörer som har status.

”Sharknado” är perfekt ur det hänseendet. (Båda de två första filmerna finns sedan länge på svenska Netflix.)

Nytt i utvecklingen av B-filmer är också att specialeffekter sjunker i pris. Med en dator kan i dag även regissörer och producenter med ZTV-budget få hajar att flyga – även om hajarna ibland mest liknar irriterade grå moln. ”Sharknado” löser det genom att då och då klippa in bilder på riktiga hajar samplade från naturdokumentärer.

Hajsommaren 2015 tar heller inte slut med ”Sharknado” eller 40-årsjubileet av Steven Spielbergs ”Hajen”. I helgen inleds Discovery Channels årliga tablåevenemang Shark Week, en sensommartradition som pågått sedan 1988.

Hajen är som färgen svart i mode. Never goes out of style.

(slut)

GRADVALLS VAL

DOKUMENTÄR
”Tig”, Netflix. Akut sjukdom. Dödsfall i familjen. Cancer. Kreativ kris. Barnlöshet. Ståuppkomikern Tig Notaro får käftsmäll efter käftsmäll, men allt integreras i hennes humor. En av årets bästa filmer.

RADIO
”Allvarligt talat”, P1. En oas av allvar och eftertanke. Det skarpaste programmet i svensk radio med programvärdarna Lena Andersson och Horace Engdahl.

INTERVJU
Paris Review, nr 213, summer 2015. Underbart intressant intervju med ryska Larissa Volokhonsky och amerikanen Richard Pevear, äkta paret som nyöversatt de fetaste ryssarna till engelska: Dostojevskij, Tolstoj, Gogol, Bulgakov.

+

BONUS NR 1:

Nästa fredag är det svensk biopremiär för ”Love & Mercy”, filmen om Brian Wilson i Beach Boys och hur han, parallellt med att han skapar gruppens mästerverk, förlorar greppet om verkligheten.

En filmklippares avgörande insats för en film blir sällan uppmärksammat i recensioner, men i hyllningarna av ”Love & Mercy” har svenske klipparen Dino Jonsäter lyfts fram i flera amerikanska tidningar, nu senast av tunge filmkritiker Peter Travers på Rolling Stone (även om ä-prickarna i Jonsäter försvann).

För DI Weekend har Dino Jonsäter valt ut fem filmfavoriter med fantastisk klippning.

Grand Budapest Hotel
”Som ett utsökt schweiziskt urverk, mycket tack vare Barney Pillings klippning.”

The Right Stuff
”Lugnt, metodiskt och oerhört medryckande klippt av svenskfödde Tom Rolf. son till Ernst och Tutta Rolf. Tom Rolf växte upp i mina kvarter i Vasastan och har även klippt Taxi Driver och Heat”.

The Reader,
”Rappt och vackert och lyhört klippt av Claire Simpson”.

There will be blood
”Stramt, återhållet och hänförande vackert klippt av Dylan Tichenor. Ett bra exempel på när bildkomposition och klippning accentuerar varandra.”

Apocalypse Now
”Banbrytande i sin montagestil, expressionistiskt utan att någonsin tappa koncentrationen. Signerad bland andra klipparnestorn Walter Murch. Jag brukar rekommendera studenter att titta på den parallellt med den hopplösa Redux-versionen, som inte alls har originalets skärpa i berättandet.”

+

BONUS NR 2:

Sommaren 2015 års största låt

En av tidernas mest oväntade (och bästa) sommarlåtar var ”Grazing in the grass”, en instrumental låt med sydafrikanske trumpetaren Hugh Masekela. Mot alla odds toppade den Billboard-listan sommaren 1968.

Lika otippad och osannolik som hitlåt – samt snarlik i stämningen – är vad vi nu kan kora till sommaren 2015 års allra största låt.

”Cheerleader” med jamaicanska artisten OMI låter inte som något annat på dagens listor. En gammaldags sommarlåt med trumpet som bärande instrument, inklusive ett 29 sekunder långt trumpetsolo.

Ändå är det denna låt som slagit ut allt annat sommaren 2015. ”Cheerleadeer” har toppat listorna i princip hela världen och ligger sedan en månad tillbaka etta på Billboard.

Ännu mer osannolikt är att låten skrevs för sju år sedan och ursprungligen gavs ut för tre år sedan. ”Cheerleader” var en hit 2012 på Jamaica, Hawaii och Dubai.

Skivbolagsägaren Patrick Moxley, på plats nummer 16 i Rolling Stones ranking i dagens viktigaste inom EDM (elektronisk dansmusik), hörde den på en resa och beställde 2014 två remixer

Den ena gjordes av en 20-årig tysk deep house-producent, Felix Jaehn. Han höjde tempot i låten en aning (något man i dag enkelt kan göra via datorn) och adderade ett studsande, elektronisk beat som låter ungefär som en iPhone tappad på en studsmatta.

Det är den versionen som ägt sommaren 2015. Felix Jaehn-remixen slog allra först i trendledande Sverige, där låten var som allra störst för ett halvår sen.

Varje sommar ägnar skivbolagen miljoner i marknadsföring för att skapa årets sommarlåt. Att ”Cheerleader” slog ut alla andra storsatsningar bekräftar en gammal sanning i underhållningsbranschen: ingen vet egentligen nånting.


Jan Gradvall