Skivrecensioner, DI Weekend

Rickie Lee Jones
The other side of Desire
Border
Betyg: 4

Den svenska filmtitelöversättningen ”Linje lusta” var begåvad. När Ingmar Bergman satte upp Tennesse Williams pjäsen på teater var titeln det betydligt tamare ”Spårvagn till lustgården”.

Men båda översättningarna missar samtidigt dubbelmeningen i originaltiteln ”A streetcar named Desire”. Det finns nämligen ett bostadsområde i New Orleans som heter Desire.

Rickie Lee Jones använder samma ordlek som Tennessee Williams när hon kallar sitt nya New Orleans-inspelade album för ”The other side of Desire”.

Chicago-födda Rickie Lee Jones bodde tillfälligt i New Orleans när hon 1981 gav ut sitt klassiska album ”Pirates”, om uppbrottet från Tom Waits. Omslaget pryds av ett svartvitt fotografi av Brassaï. (Tom Waits var förmodligen inte omedveten om det när han fyra år senare använde ett svartvitt Anders Petersen-fotografi till omslaget av ”Rain dogs”.)

Rickie Lee Jones har nu flyttat tillbaka till New Orleans, till synes för gott. Efter att ha hållit låg profil under 2000-talet har hon nu gjort ett album som bubblar av inspiration, uttrycksiver och intryck från staden.

Den franskt-kreolskt klingande ”J’ai connais pas”, med glittrande pianospel, låter som en hyllning till Fats Domino. Musiker från Lost Bayou Ramblers gästar. Rickie Lee Jones låter sin oemotståndliga röst – oförändrat nasal – marineras i stadens kultur och historia. Att det inte finns några gränser mellan soul, jazz och rock har alltid varit hennes övertygelse.

Det är sex månader till jul men ”Christmas in New Orleans” är från och med nu given på alla julspellistor.

Jan Gradvall

Adam Tensta
The Empty
RHM
Betyg: 4

Jag var en av fyra författare bakom boken ”Tusen svenska klassiker” som gavs ut 2009. En genomgång av de böcker, filmer, tv-program och skivor som präglat och format Sverige från 1956 (året då Sverige Television startade) och fram till bokens utgivningsår.

Ett av en de sista bidragen i den kronologiska genomgången var ”My cool” med Adam Tensta. Låten hade sin självklara plats bland det mest tongivande som gjordes 2007 i Sverige, bredvid filmen ”Darling”, tv-programmen ”I en annan del av köping” och ”Mia och Klara” och Åsa Lindeborgs bok ”Mig äger ingen”.

Efter genombrottet 2007, då han fick en Grammis, har det varit tystare om Adam Tensta som soloartist.

2011 släppte han sitt andra album, det inte helt lyckade ”Scared of the dark”, men som ljudmässigt var långt före sin tid och i dag låter som en prequel till Kanye Wests album ”Yeezus”.

Adam Tensta har i stället satsa på att lyfta fram andra artister. Som en del av dt det kreativa kollektivet och managementbolaget RHM (Respect My Hustle) har han varit med att föra fram några av dagens bästa svenska artister som Silvana Imam och Leslie Tay.

När Adam Tensta nu slutligen släpper sitt tredje album förstummar han med sin musikaliska vision och originalet. Albumet inleds med en ouvertyr med blås och stråkar. Därefter navigerar Adam Tensta mot djupare och mer okända vatten än någon annan inom svensk hiphop.

Ena stunden låter musiken som smält metall från ”Terminator”. Nästan som soulguld från 1970-talet. Kanye West känns återigen som en av få relevanta referenser.

Albumet är på engelska men Michel Didas inledande rap på svenska på ”Stockholm Paris” känns som en framtida klassiker.

Jan Gradvall

+

Årets bästa album
Första halvåret

1. Refused, Freedom
2. Amason, Sky city
3. A$AP Rocky, At.Long.Last.A$AP
4. Jamie xx, In colour
5. Mark Ronson, Uptown special
6. Blur, The magic whip
7. Sleater-Kinney, No cities to love
8. Andreya Triana, Giants
9. Björk, Vulnicura
10. Kendrick Lamar, To pimp a butterfly
11. Bassekou Kouyate, Ba power
12. Tove Styrke, Kiddo
13. Florence + The Machine, How big, how blue, how beautiful
14. Kacey Musgraves, Pageant material
15. Mbongwana Star, From Kinshasa
16. Natalie Prass, Natalie Prass
17. Ibeyi, Ibeyi
18. Say Lou Lou, Lucid dreaming
19. Songhoy Blues, Music in exile
20. Bob Dylan, Shadows in the night

PS: Fuck, jag glömde Algiers!