Skivrecensioner, DI Weekend
Refused
Freedom
Epitaph
Betyg: 5
Reaktion. Motreaktion. Reaktion. Motreaktion. Pophistorien kan utläsas som en serie reaktioner mot det som varit innan.
Allting går i vågor. När vi tror oss uppleva kulmen på en epok väntar ofta något helt annat vid horisonten.
Punk som en reaktion mot stadiumrock. Synthesizers som en reaktion mot gitarrer.
Efter en lång period på 1980-talet dominerad av dansmusik och synthesizers släpptes 1991 tre hårda gitarralbum som helt ritade om musikkartan.
Metal, och alla dess systergenrer inom tung rock, har varit stort i ett halvt sekel. Metal överlever den ena generationsväxlingen efter den andra.
Med ojämna mellanrum kommer även metalalbum som når långt utanför genren och anammades även av den breda publiken.
Hösten 1991 började det mullra i den amerikanska undervegetationen. I augusti släpptes Metallicas album ”Metallica”, allmänt kallat det svarta albumet, som tiodubblade bandets publik.
I september släpptes sedan Nirvanas ”Nevermind”, ett album vars enorma genomslag på alla fronter är väl dokumenterat.
Både ”Metallica” och ”Nevermind” sålde i över 30 miljoner exemplar och tog över mainstreamfåran.
I december 1991 började Los Angeles-bandet Rage Against The Machine under konserter sälja en demokassett med vad som var embryot till debutalbumet som gavs ut året efter. Med rötter i hiphop och metal skapade Rage Against The Machine en helt ny genre och influerade kanske fler unga att bilda band än något annat band på 1990-talet.
Dessa tre band tillhörde helt olika subkulturer och sågs på den tiden som varandras motpoler.
Samtidigt gjorde alla tre sin crossover till den breda publiken av precis samma anledning: exceptionellt bra låtar och en energi som korsade alla genregränser.
”Enter Sandman”, ”Smells like teen spirit” och ”Killing the name” strömmande ut från både tonårsrum och från nedvevade bilfönster med blottade kostymarmbågar.
Musikklimatet just nu påminner om det i slutet av 1980-talet. Vad som dominerar är datoriserad musik med radiofokus. Står vi inför samma trendskifte bakom knuten även denna gång?
Det här albumet i så fall ett första tecken på det.
Precis som ovan nämnda exempel är ”Elektra” (släpps 26 juni) ett album som kommer att nå långt, långt utanför den subkultur som bandet är sprunget ur.
Refused har spelat in ett sagolikt tajt, modernt rockalbum utan en millimeter utfyllnad. Samtliga 10 låtar skulle kunna släppas som singlar och fungera i actionsekvenser i Hollywoodfilmer och dataspel.
Eller kan läggas in i spellistor för den som vill ha tempo i joggingspåret.
Riffen är så tydliga att Beavis & Butt-head kan spela luftgitarr till dem. Visserligen kommer Refused från den politiska hardcorescenen, men även fans av AC/DC och Black Sabbath som helt struntar i budskap kommer att älska det här.
Inget album i någon genre under 2015 har heller varit mer välgjort in i minsta detalj. Arrangemangen tycks ha synats med lupp och finjusteras med pincett.
Årets hittills bästa album.
Jan Gradvall
Florence + The Machine
How big, how blue, how beautiful
Island
Betyg: 4
I samband med en ambitiös sammanställning över 1985 års bästa album blev jag tillfrågad om vilket album från det året jag rankar högst. Sådana frågor kan ta tid – jag offrade två dyrbara arbetsdagar på att göra en fem timmar lång ”Best of 1985” på Spotify – men just svaret om bästa album kom på fem sekunder: ”Hounds of love” med Kate Bush.
Ett album som framstår som ännu mer visionärt i dag än när det gavs ut för 30 år sedan.
Brittiska Florence Welch, 28, som har dyslexi och dyspraxi, får mig att tänka på Kate Bush. Samma poetiska anslag kombinerat med muskelkraft och benstyrka i melodier. Samma engelska landskap med stora lövhögar och gråtande pilar. Samma vilja att nå lika svindlade höjder som systrarna Brontë.
Och låtskrivande av yppersta klass. Det finns refränger här lika pampiga som ”Running up that hill”.
Jan Gradvall
Mbongwana Star
From Kinshasa
World Circuit
Betyg: 4
Demokratiska republiken Kongo, även refererad till som Kongo-Kinshasa, är till ytan är det Afrikas nästa största land. Det myller av olika kulturer och språk som ryms i landet, samt kollisionen mellan historia och otålig samtid, speglas av ett Kongo-band med det passande namnet Mbongwana Star. Mbongwana betyder förändring på språket lingala.
Mbongwana Star tonsätter Kinshasa på ett sätt som påminner om hur artisterna på Ze Records (James Chance, Kid Creole & The Coconuts, Suicide) tonsatte New York i skiftet mellan 1970-tal och 1980-tal. Blixtrande storstadsmusik, både hård och vacker, uppbyggd kring motstridiga influenser.
Musikernas rötter i soukous, en slags afrikansk variant av rumba, märks tydligt i gitarrspelet, samtidigt som de tagit intryck av dub, hiphop och psykedelisk musik. Sångaren Coco Yakala Ngambali adderar patina med sin repiga röst. Ett av musikårets utropstecken.
Jan Gradvall