Skivrecensioner, DI Weekend
Alesso
FOREVER
Def Jam
Betyg: 4
Hur mycket betyder egentligen längre album när lyssnandet mer och mer gått över till enskilda låtar och spellistor?
Svar: väldigt olika beroende på genre. Inom housemusik har album aldrig haft någon stor betydelse. Det är också därför de som aldrig varit på spelningar har så svårt att förstå genren.
En spelning med en discjockey är en helhetsupplevelse som har fler likheter med en utekväll på stan än en regelrätt konsert.
Swedish House Mafia tog steget in bland världens största artister trots att trion aldrig släppte något riktigt studioalbum. De två album som Swedish House Mafia gav ut var samlingsalbum.
Att ingen av de tre i Swedish House Mafia efter upplösningen fortfarande har släppt något album på eget hand – releasedatum har flera gånger flyttats fram – säger en del om ambivalensen över att göra ett album.
Först ut att släppa ett riktigt album i den kretsen blir i stället Swedish House Mafias tronarvinge, 23-årige Alesso.
Ett annat problem för genren är att vad som på spelningar är en stenhård och fysisk upplevelse – faktiskt inte olikt en konsert med Metallica – inte alls avspeglas på de låtar som görs för radion.
Radiolåtarna med DJ-artister framstår ofta bara som anonym trallvänlig pop, ibland plågsamt sackarinsötad.
Men Alesso klarar den balansgången bättre än nästan alla i genren som hittills försökt. Hans album är lika salt som sött, lika hårt som polerat. Det finns en omsorg kring dynamik och dramatik här som för tankarna till Michael Jackson-produktioner som ”Smooth Criminal”. Varje ljud finns där av en anledning.
Även Alessos album har förvisso drag av samlingsalbum – här finns några låtar från 2013 och 2014 – men helheten känns ny, genomtänkt och representativ för den lasersvärdsviftande Luke Skywalker-magi han förmedlar från discjockeybåset.
Jan Gradvall
Paul Weller
Saturns pattern
Warner
Betyg: 3
Att recensionslyssna på Paul Weller borde betinga högrisktillägg. För att hitta pärlorna som alltid finns inbäddade på hans album så måste man utsätta sig för direkt hälsovådliga gitarrexcesser.
Det krävs också att halar fram sin mods-GPS för att inte helt gå vilse i den massiva marijuanadimman. Albumtitlar som refererar till mönster på andra planeter bör förses med varningsklistermärken.
Samtidigt finns det något älskvärt med att Paul Weller med åren blivit alltmer excentrisk. Med sitt allt yvigare gråa hår och sin allt stirrigare blick liknar han snart trollkarlen från 1970-talsserien ”Catweazle”.
Jan Gradvall
Ola Salo
Wilderness
Polydor
Betyg: 2
Popkulturen är ett expresståg. Gamla meriter fladdrar förbi utanför fönstret som stationer där tåget inte stannar.
Att den 70-årige regissören George Miller med sin nyversion av ”Mad Max” lyckas utklassa alla yngre kollegor beror på att han inte gjort samma sorts film han gjorde förr, utan på att han hängt med i utvecklingen och uppdaterat hantverk.
Hans gamla film ”Mad Max 2” hade 1 2000 klipp. Den nya har 2 700. Som Miller sagt i en intervju: ”We’re all speed reading now”.
Ola Salos soloalbum är dessvärre ett exempel på motsatsen. Ambitionen tycks vara att göra samtida popmusik som har chans att nå radioapparater, men jag tror inte någon låt från ”Wilderness” kommer att lyckas med det. Musiken låter tillbakablickande på fel sätt: föråldrad, frånåkt, utan den charm som fanns hos The Ark. Albumet saknar framförallt riktning. Hälften av dessa låtar borde tyvärr lämnats kvar i hårddisken.
Jan Gradvall
Faith No More
Sol Invictus
Reclamation Records
Betyg: 3
Ärligt talat, jag hade inte ens lyssnat på det här albumet om jag inte fått reda på att Refused och Faith No More ska turnera tillsammans i USA och bland annat spela på Madison Square Garden.
Ingen musikgenre genom historien är lika kulturellt belastad som hård rock med hiphopinfluenser i kortbyxor och bakvända kepsar.
Faith No More är i dag så visuellt förknippat med denna era från tidigt 1990-talet att det är lätt att glömma hur originellt bandet faktiskt kunde låta. Ett excentriskt band i bästa bemärkelse, influerat av engelsk postpunk som Siouxise & The Banshees och Pil, och hade fans i både Nirvana och Metallica.
Det finns också beröringspunkter mellan Refused och Faith No More. När Dennis Lyxzén lärde känna David Sandström så hade David Sandström i hemlighet Faith No Mores tidiga album under sängen. Båda banden spelar också hård musik som vägrar ta den enklaste vägen..
Comebackalbumet ”Sol Invictus”, bandets första på arton år, är överraskande bra, typiskt Faith No More-eklektiskt. ”Superhero” kunde nästan varit en Refused-låt: supertajt, stenhård, full av taktbyten och pauser.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.