Skivrecensioner, DI Weekend
Emmylou Harris & Rodney Crowell
The traveling kind
Warner
Betyg: 4
Americana har blivit samlingsnamnet på en genre som innefattar all slags amerikansk rotmusik: country, bluegrass, folk, rhythm & blues, blues, rock & roll.
Americana är anmärkningsvärt populärt i det moderna Sverige. När jag för två sedan recenserade det album som årets Polarprisvinnare Emmylou Harris spelat in med Rodney Crowell, så försökte jag förklara varför:
”Det är inte bara musik vi köper när vi köper Americana. Det är ett stycke jord och mark. En mental kolonilott där vi kan gräva och vattna mitt inne i stan. Vi sålde vårt gamla torp för några år sedan, men jag skulle aldrig sälja mina album med Emmylou Harris. De ger mig samma sak fast att jag slipper laga saker och åka fram och tillbaka till K-rauta.”
Americanadrottningen Emmylou Harris och Rodney Crowell har varit vänner i 40 år och har nu gjort ännu ett album tillsammans. Det är ännu bättre än föregångaren.
I en intervju nyligen citerade Emmylou Harris ett uttalande från Willie Nelson, ”The life I love is making music with my friends”, och lade till: ”There is no better friend to make music with than Rodney”.
Svårare än så behöver det inte vara att göra stor konst.
Sättet att växla mellan huvudsång och att sjunga harmonier i bakgrunden är också Emmylou Harris främsta bidrag till musikhistorien. Ingen sångare i någon genre sjunger harmonier som Emmylou: världen stannar upp när hennes röst belyser melodierna snett från sidan med sent kvällsljus.
Förutom egna låtar, både nyskrivna och sånger Crowell framfört tidigare, gör de knäckande versioner av Lucinda Williams ”I just wanted to see you so bad” och Mose Allisons dotter Amy Allisons ”Her hair was red”.
Jan Gradvall
Bäddat för trubbel
Två sjundedelar av ditt liv
Eget bolag
Betyg: 4
”Det finns dom som säger att dom inte ångrar ett skit. Är dom dumma i huvudet eller är det bara brist på fantasi?”
Det är texten till Malmögruppens Bäddat för trubbels låt ”Inte ångra skit”. Alltså inte ett citat ur texten utan hela texten.
Sångaren och låtskrivare Andreas ”Hjelle” Hjelmér upprepar de två textraderna om och om igen under 2.04 minuter. Ändå är det en av de längre låtarna på albumet.
Albumets titelspår, ”Två sjundedelar av mitt liv”, klockar in på 1.03. Under den tiden hinner Bäddat för trubbel uttrycka mer hur det känns att jobba, leva och dricka lite för mycket i dagens Sverige än vad någon annan låt, film, serie eller roman lyckats med.
Bäddat för trubbel förvaltar en klassisk tjurskallig och obstinat Malmötradition som går tillbaka till när Stefan Ahlqvist i Problem snäste ”Jag vill inte ha”, Nisse Hellberg skrev bandnamnet Wilmer Pitt i sitt kollegieblock och Bosse Larsson satt och rökte Prince i halvtidspausen på MFF:s matcher.
Att ordet ”dom” är det mest frekventa använda i texterna säger en del.
Sättningen är klassisk punkrock: två gitarrer, bas, trummor. Samtidigt har gruppen på sitt nya album förfinat och raffinerat sitt sväng på ett sätt som tar tillbaka musiken till det 1950-tal som var punkens musikaliska rötter.
När jag i väntan på en beställd röd vinyl (knallröd, med 45-varvs speltid) fick en lyssningslänk mailad av någon vän till bandet så var användarnamnet Berry och lösenordet Chuck.
Chuck Berry-svänget är så tätt, med helt perfekt torrt gitarrljud, att jag i anteckningsblocket skrivit Johnnie Allan, en swamp pop-artist från södra Lousiana vars 2.08 minuter korta version av Chuck Berrys ”Promised land” jag håller för en av de sju bästa inspelningar som gjorts.
Tack, jag har fått ett nytt svenskt favoritband.
Jan Gradvall
Tallest Man On Earth
Dark bird is home
Dead Oceans
Betyg: 4
Årets största kulturupplevelse för mig är Alexander Ekmans och Kungliga Balettens uppsättning av en ”Midsommarnattsdröm”. I operans lobby under föreställningen var midsommarstång rest, ståtlig och gulnande, på samma gång euforisk och uppgiven.
Leksandsartisten Kristian Matsson, som gör musik under namnet Tallest Man On Earth, är som den midsommarstången fast rest i en amerikansk musiktradition.
Även om hans sätt att skriva låtar och spela gitarr kan spåras tillbaka till Pete Seeger, Woody Guthrie, den unge Robert Zimmerman och Paul Simon så är sångerna alltid inlindande i björkris. Österdalälven passerar under refrängerna.
Under åtta år har Tallest Man On Earth till synes gjort allt för att inte slå igenom i Sverige: väldigt få spelningar, tackat nej till intervju, tackat nej till prestigefyllda uppträdanden i tv.
Att för mig som journalist för fyra år sedan få biljett till hans utsålda spelningar på Södra Teatern var mycket svårare än att få biljett till Bob Dylan på Berns. (Omdöme? Mycket bättre än Dylan.)
I stället har Matsson i USA spelat sig fram till en plats som en av samtidens respekterade artister.
På nya albumet provar han nya musikaliska vägar. Piano får lika stor plats som gitarr. Sångerna är mer komplext orkestrerade och arrangerade på ett sätt som kan förbrylla hans gamla publik.
Om hans tre första album var varianter på ”Greetings from Asbury Park, NJ” har detta album drag av både ”The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle”, ”Born in the USA” och ”Tunnel of love”.
Midsommarstången har samtidigt en gulare färg än tidigare. Kristian Matson låter stundtals som den sorgsnaste mannen i världen.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.