Skivrecensioner, DI Weekend

Andreya Triana
Giants
Counter/Playground
Betyg: 5

En pappa som sticker efter födseln. En 18-åring jamaicansk mamma som blir ensam kvar med sin dotter i London-stadsdelen Brixton

Den dottern har nu gjort ett av 2000-talets finaste soulalbum.

Andreya Triana berättar i en intervju i Evening Standard att hon under uppväxten överlevde genom en lång rad brödjobb, från att klistra igen kuvert till att vara servitris. När mot alla odds beslutade sig för att satsa på heltid på musik så hade hon en Plan A och en Plan B. ”Plan A var musik. Plan B var från den dagen att jobba hårdare på Plan A”.

Hon lyssnade oavbrutet på albumet ”The Miseducation of Lauryn Hill”. I takt med att kvinnor tagit över dagens populärmusik framstår Lauryn Hills solodebut från augusti 1998 som det kanske viktigaste albumet från de senaste 20 åren.

”The Miseducation of Lauryn Hill” är för dagens unga artister vad Beatles ”Rubber Soul” var för unga popband på 1960-ttalet.

Med Lauryn Hill som språngbräda dyker nu Andreya Triana rakt ned i soulhistorien och kommer upp på andra sidan med guld och pärlor hon hittat på botten.

Albumet inleds med en slinga som, medvetet eller inte, påminner om temat till tv-serien ”Brideshead revisited”. Även om hennes influenser kommer från andra sidan Atlanten, så är den förlorade värld som Andreya Triana målar upp utpräglat engelsk. Hennes Brideshead är hyreshus i Brixton.

”Lullaby” är en slags vaggsång till henne själv i vuxen ålder. Sättet att komponera och arrangera med handklapp påminner om Laura Mvula, en annan eklektisk engelsk soulartist som fått högsta betyg i DI Weekend.

Den låt som jag oftast återkommer till, en låt som slår undan fötterna på mig varje gång jag hör den, är ”That’s alright with me”, den bästa Aretha Franklin-låt som Aretha Franklin inte gjort.

Jan Gradvall


Ciara
Jackie
Epic/Sony
Betyg: 4

Mason-Dixon-linjen delar upp USA:s delstater i nordstaterna och sydstaterna. Linjen drogs i slutet av 1700-talet upp av astronomen Charles Mason och lantmätaren Jeremiah Dixon.

I dag representerar Mason-Dixon-linjen den kulturella gränsen mellan södra och norra USA.

Lyssnar man på samtida svart musik kan man sedan en tydlig förskjutning. Efter några decennier då det norra USA dominerade utvecklingen via städer som New York och Chicago så har den mest innovativa musiken från 1990-talet och framåt kommit från Söder om Mason-Dixon-linjen.

I dag dominerar städer som New Orleans, Memphis, Houston och i synnerhet Atlanta.

Det uppstår hela tiden nya undergenrer i södern. På 1980-talet skapades Miami Bass vars influenser kan spåras till crunk (en term som delvis syftar på ”crank it up”, höj volymen) och dagens trap music , en genre som influerat hitlåtar med Beyonce (”7/11”) och Katy Perry (”Dark horse”).

Typiskt för alla dessa genrer är en betoning på trummaskin, ettrig och envis, lågfrekvent bas och rappare och sångare som ropar ut frågor och svar.

Trummaskinen som används är nästan alltid Roland TR-808 som slog igenom i svart musik när Marvin Gaye använde den på ”Sexual Healing” (1982) och Afrika Bambaataa på ”Planet rock” (1982).

Något av den samtida sydstatsmusikens galjonsfigur och omslagsansikte är 29-åriga artisten och fotomodellen Ciara, 29 år gammal, men redan veteran.

Ciara föddes i Texas (även Beyoncé är från Texas) och växte upp i Atlanta. När hon slog igenom för drygt tio år sedan kallades hon för ”First Lady of Crunk&B”, en sammanskrivning av crunk och R&B.

Hennes nya album låter som en brustablett med C-vitamin. Öppningsspåret ”Jackie (BMF)”, där BMF står för Bad Motherfucker , är typisk trap music. Därefter svingar sig Ciara från tunga sydstatsrytmer till diamantblänkande souldivaballader och hyperkommersiell pop producerad av Dr Luke. Få har sammanfattat 2015 lika bra.

Jan Gradvall

Bill Fay
Who is the sender?
Dead Oceans
Betyg: 4

Spelat det här albumet på en middag och alla vid bordet kommer att försöka ta livet av sig med efterrättsbesticken. Melankoli tas till en ny nivå: en ny bottenvåning.

Livet enligt Bill Fay är ”a page incomplete”. Du kommer aldrig att fylla i allt du hade tänkt dig. Alla liv förblir ofullständiga.

Samtidigt finns det lugn i albumets massiva vemod. Bill Fay tar tid på sig. Mellan sitt andra och tredje album hade han ett 32 år långt uppehåll. Han skriver sånger som man för tusen år sedan målade altartavlor.

Den bästa beskrivning av Bill Fay jag läst av är att han är post-anger, bortom ilska. Det innebär inte att han är uppgiven, tvärtom. Det betyder att han varit där vi alla har varit och gått vidare.

Jan Gradvall

Nisse Sandström Quintet
Live at Crescendo
Moserobie
Betyg: 4

Jonas Kullhammar är den bästa kulturminister Sverige haft. Han ägnar all sin vakna tid åt att brinna för kultur, i hans fall jazz, och åt att bygga broar mellan generationer. Här lyfter han fram Nisse Sandström, född 1942, från historiens skuggor in i samtiden. Sandström beskrivs Kullhammar som ”soulman nummer 1 på tenorsax”. Albumet de spelat in tillsammans, sida vid sida med varsin sax, med egna låtar av Sandström, är ett stort leende.

Jan Gradvall

OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.