Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 10 april
Skivrecensioner
The Lilac Time
No sad songs
Tapete/Border
Betyg: 4
Caitlin Moran skrev nyligen på Twitter att The Lilac Time är Storbritanniens finaste band. Det är att ta i en smula. Eller, rättare sagt, det är att ta i en hel limpa.
Men det finns något hos detta popband som skapar en ovanlig lojalitet hos de som en gång invigts i The Lilac Times värld.
The Lilac Time debuterade 1987. Gruppen tog sitt namn från en textrad i en av Storbritanniens vackraste sånger genom alla tider, ”River man” av Nick Drake. ”Going to see the river man, going to tell him all I can, about the plan, for lilac time”.
Lilac time kan översättas som tid för syrener. Ett passande för känslan av försommar i gruppens melodier.
I ett minimalt häfte som följer med cd-utgåvan, döpt till ”Bohemia Forever!”, skriver bandledaren Stephen Duffy om hur The Lilac Time under 1980-talet verkade i ett gammalt 1700-talshus i Herefordshire, ett grevskap känt för cider och nötkreatur.
Det fanns ingen telefon i huset. Varje gång de skulle ringa skivbolaget fick de gå tvärs över fältet och ringa från en röd telefonkiosk utanför puben. Så låter deras popmusik på denna comeback, som ett samtal från en svunnen tid.
Stephen Duffy, en gång Duran Durans allra första sångare, tryggade sin försörjning när han på 2000-talet skrev låtarna till ett Robbie Williams-album som sålde åtta miljoner exemplar. Nu har han dragit sig tillbaka till en stilla tillvaro i Cornwall.
The Lilac Time består i dag av Stephen Duffy, hans bror Nick Duffy, Stephens fru fru Claire Duffy plus en medlem till. Det låter intimt, familjärt, hemlagat.
Jan Gradvall
Beth Hart
Better than home
Mascot
Betyg: 4
Dokumentären ”Twenty feet from stardom”, härom veckan visad i svensk tv, ger en inblick om konkurrensen i den amerikanska musikbranschen. Det finns så många fantastiska sångare som sjunger lika bra som stjärnorna – ibland bättre – men ändå aldrig når fram till rampljuset.
I fallet Beth Hart är det livet som ställt hinder i vägen. Under uppväxten hamnade hennes pappa i fängelse, hennes syster dog i aids. Beth Hart blev reglerad från skolan, rymde hemifrån.
1993 ställde hon upp i talangtävlingen ”Star Search” och vann 100 000 dollar. Vilken röst hon besitter understryks av att bland de medtävlade hon besegrade fanns en 12-åring Beyoncé, då medlem i sextetten Star Time. (Allt finns på YouTube)
Beth Hart kunde inte ta tillvara på möjligheterna. Hon stångades mot demoner, blev beroende av alkohol och droger. År 2000 fick hon slutligen diagnosen bipolär.
I blueskretsar känner man till hennes kapacitet. Beth Hart har blivit Grammynominerad för ett album tillsammans med bluesgitarristen Joe Bonamassa. På Kennedy Center Honors hyllade hon Buddy Guy tillsammans med Jeff Beck och fick stående ovation av presidentparet Obama.
43 år gammal har hon slutligen lyckats göra ett eget album som förtjänar ta henne till rampljuset.
Beth Hart sorteras in i bluesfacket men musiken kan lika gärna kallas soul eller rotmusik. Någon har kallat en amerikansk Amy Winehouse: en delvis missvisande liknelse, Hart har ingenting av Winehouses stjärnkarisma, och men en liknande röst, genrelös och tidlös, mörk och ärrad.
Det finns absolut ingenting trendigt över albumet. Beth Hart sitter bara vid sitt piano och sjunger om sitt liv. ”I am not chasing the ghost of the past”.
Jan Gradvall
Waxahatchee
Ivy Tripp
Wichita/PIAS
Betyg: 4
Waxahatchee Creek är namn på en bäck i Alabama som en ansluter till floden Coosa River. Kate Crutchfield är uppväxt i trakten och tyckte Waxahatchee var ett passande artistnamn för sin musik. Hennes musik låter också som en bäck som meandrar sig fram genom amerikansk undervegetation, både i själslig och musikalisk mening. I den hypnotiska ”Blue”, med komp av enbart en elgitarr, mässar hon ”running water, running, running water, running” samtidigt som förklarar att hon är allergisk mot solen. Stundtals låter som Lucinda Williams lillasyster.
Efter två album på ett litet bolag i New Jersey, känt för att lyfta fram kvinnliga och HTBQ-engagerade artister, så får Kate Crutchfield på sitt tredje album nu draghjälp av Wichita, det mer etablerade bolag är Bright Eyes och First Aid Kit fick sina genombrott. Katie Crutchfield visar att hon är hemma i det sällskapet.
Jan Gradvall
Andreas Hourdakis Trio
In a barn
Brus & Knaster
Betyg: 4
På innerkonvolutet till Televisions klassiska album ”Marquee Moon” finns ett svartvit fotografi från gruppens replokal i Chinatown. Gitarristerna Tom Verlaine och Richard Lloyd sitter ned på stolar, ovanligt för rockmusiker. Som fotografiet låter även musiken: djupt koncentrerad, helt ointresserad av rockklichéer, med Broadway larmande i närheten.
På innerkonvolutet till jazzgitarristen Andreas Hourdakis album finns ett liknande fotografi. Platsen är en lada i norra Stockholm. Trumslagaren Ola Hultgren och ståbasisten Martin Höper döljs nästan av ladans mörker. Framme vid dörrarna – där bländande vit augustisol tränger in – sitter gitarristen Andreas Hourdakis på en stol och spelar.
Ekvilibristisk gitarrjazz har låg status i samtiden. Andreas Hourdakis, som även spelar i forne EST-medlemmen Magnus Öströms nya band, låter helt ointresserad av samtiden. Precis som José Gonzalez har han en bakgrund i hardcoreband innan han gick över till lågmäld musik. Han sitter bara där, nästan ferdinanskt på sin stol, loj av sommarhettan, och spelar jazz på ett sätt som i titelspåret ”In a barn” (i en lada) faktiskt för tankarna Verlaine & Lloyd.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.