Skivrecensioner, DI Weekend
Kate Tempest
Everybody down
Big Dada
Betyg: 4
Michiko Kakutani på New York Times kan vara världens mest kända och mäktigaste litteraturkritiker. Hon är omnämnd i ett avsnitt av ”Sex and the city” där Carrie blir exalterad över att just Kakutani recenserat hennes bok. Carrie får sedan skäll av Miranda för att hon uttalar Kakutanis namn på fel sätt. Även i avsnitt av HBO-serierna ”Girls” och ”The Affair” refereras till samma mytomspunna litteraturkritiker med det svåruttalade namnet.
Att just Michiko Kakutani, som hunnit fylla 60, häromveckan i New York Times hyllade 29-åriga engelska Kate Tempests är därför ingen liten sak. Kakutani gick så långt som att jämföra henne med Englands nationalpoet Philip Larkin.
Kate Tempest är en unik talang som ger ut både poesisamlingar och skivor. I fjol vann hon The Hughes Award för poeter samtidigt som hon nominerades till Mercury Music Prize.
Precis som Kakutani lyfter fram i sin recension har Kate Tempest en förbluffande förmåga att med några få ord nagla fast hur det kändes att vara till exempel 7, 13 eller 16 år. Om just att vara 16 har hon skrivit: ”Nothing but fury and bass, and dead friends that keep us close to each other”.
Albumet ”Everybody down” gavs ut i England i fjol och i USA och resten av Europa denna vår. Det hörs att Kate Tempests egna favoritpoeter är William Blake och GZA från Wu-Tang Clan. Hon ömsom talar, ömsom rappar med en distinkt South London-dialekt.
Förnyandet av engelsk poesitradition som doftar pub och asfalt för tankarna till vad Linton Kwesi Johnson gjorde med reggaen och John Cooper Clarke med punken. En stor ny engelsk berättare är född.
Tisdag 14 april framträder Kate Tempest på Debaser Medis i Stockholm. Vi syns där.
Jan Gradvall
Sufjan Stevens
Carrie & Lowell
Kitty Records
Betyg: 4
Efter att i 15 år levererat kvalitetsalbum efter kvalitetsalbum, utan att någonsin nå en större publik, har 39-årige amerikanske singer-songwritern Sufjan Stevens plötsligt hamnat i rampljuset denna vår.
Orsaken är att han samplats på årets mest uppmärksammade album, Kendrick Lamars ”To pimp a butterfly”. På ”Hood politics” återanvänder Kendrick Lamar oväntat kompet från ”All by myself” från Sufjan Stevens album ”The age of adz” från 2010.
Förhoppningsvis kan Sufjan Stevens minuter i rampljuset leda till att fler upptäcker hans nya album, kanske det bästa han gjort hittills.
Medan han på ”The age of adz” provade ett mer experimentellt elektroniskt sound återgår han på ”Carrie & Lowell” tillbaka till akustisk gitarr, banjo och piano som huvudinstrument.
Carrie och Lowell är namnen på hans mamma och hans styvfar. Hans mamma Carrie, död i cancer för tre år sedan, led av depression, schizofreni och alkoholism. När Sufjan var tre-fyra år övergav mamman honom och hans syskon i en videoaffär, en händelse som aldrig lämnat honom.
Stabiliteten i Sufjan Stevens liv har i stället kommit från styvfadern Lowell som han både bildat skivbolag med och samarbetet med musikaliskt.
Med ett gulnat fotografi av Carrie & Lowell som utgångspunkt har Sufjan Stevens skrivit elva sånger som tillhör både det mest melankoliska och vackraste du kan lyssna på denna vår.
Jan Gradvall
Ida Sand
Young at heart
ACT
Betyg: 4
En jazzsångerska, tillika pianist, som tolkar Neil Young? Alla knappar i mitt huvud som indikerar skepticism, cynism och misstänksamhet tänds och börjar frenetiskt varningsblinka.
Första låten ut är ”Cinnamon girl”. Jag blir sittande tyst. Hmm, mycket besynnerligt, det här låter ju faktiuskt inte illa alls.
Ivrig att få min misstänksamhet bekräftad – nej, nej, Neil Young kan omöjligt göras rättvisa av en sittande jazzpianist – hoppar jag i stället fram till nästa spår, den ikoniska och chockelektriska ”Hey hey, my my”, fullständigt omöjlig att tolka på det här sättet. Nu kommer jag att få min känsla bekräftat.
Redan 15 sekunder in på ”Hey hey, my my” släcks alla varningslampor. Jag bara gapar och läxar upp mig själv.
Riffet spelas inte på gitarr utan av Dan Berglund (Esbjörn Svensson Trio, Tonbruket) på ståbas. Ida Sand visar sedan att hon förstår vad texten handlar om. Inget jazzkattwailande, inga tricks, bara ett knäckande framförande av en låt som Kurt Cobain citerade i sitt självmordsbrev.
”Young at heart” är utgiven på ACT, ett tyskt kvalitetsbolag för samtida jazz. Albumet är inspelat av Jannes Hansson i Atlantis-studion och finkänsligt producerat av Nils Landgren. I kompet återfinns några av de främsta musiker som andas i Sverige: Jesper Nordenström på keyboards, Ola Gustafsson på gitarr, Christer Jansson på trummor, Bo Sundström på bakgrundsång.
Ida Sand har valt ut 13 sånger, 12 av Neil Young plus en av Joni Mitchell; temat kan kallas kanadensiskt. Samtliga framförs med värdighet, respekt, klass. I ”Helpless” byts könsrollerna: Ida Sand tar rollen som Neil Young medan Bo Sundström blir Joni Mitchell. Du kommer ha svårt att sluta lyssna på den versionen.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.