Skivrecensioner, DI Weekend
Laura Marling
Short movie
Caroline
Betyg: 4
Folksångerskan Sandy Denny hade en röst som påminde om att det bortom Englands sotsvarta bostadshus och trånga gator breder ut sig vidsträckta hedar. Hon dog endast 31 år gammal, bränd av alkohol och droger.
37 år efter hennes död blåser Sandy Dennys stämma återigen in från hedarna. Hon är aktuell genom en helt ny biografi, ”I’ve always kept a unicorn” av Mick Houghton. Ekon från hennes inspelningar, både med Fairport Convention och som soloartist, hörs överallt i samtida musik.
Allra tydligast märks arvet från Sandy Denny kanske hos Laura Marling, en engelsk singer-songwriter, tillika utmärkt gitarrist, fostrad i folkmusik vars röst för tankarna till fuktigt gröna hedar där lik ligger begravda och Baskervilles hund skäller när solen gått ned.
Laura Marling var lika ung som Sandy Denny när hon debuterade. Trots att hon bara är 25 har hon redan hunnit göra fem album. Mottagandet och genomslaget hon fått hemma i England kan jämföras med det som First Aid Kit fått i Sverige.
Nya albumet är hennes bästa hittills, ett av de starkaste album som släppts på den brittiska ön på länge. För första gången har Laura Marling producerat själv. Ljudbilden är mindre traditionstrogen, friare, mer elektronisk och experimentell.
Utan att albumet låter som Polarpristagarens Emmylou Harris mästerverk ”Wrecking ball” påminner ”Short movie” om det albumet i känslan och stämningen.
En högspänningsledning dragen rakt genom naturen. Samtida och uråldrigt på samma gång.
Jan Gradvall
Marina & The Diamonds
Froot
Warner
Betyg: 3
Alla debutanter vill, förstås, att det ska gå bra för deras album. Samtidigt är musikhistorien full av exempel hur det kan gå när det går lite för bra för debuten.
En del debutanter bränner sitt ljud i båda ändarna, det är omtalat men egentligen ovanligt. Betydligt vanligare är debutanter som rycks med av entusiasmen runt omkring och lyssnar för mycket på andras åsikter om hur nästa album ska låta.
Marina Diamandis, med föräldrar från Wales och Grekland, gör musik under namnet Marina & The Diamonds. Hennes debutalbum ”The Family jewels” (2010) blev så uppmärksammat hemma i Storbritannien och att det till andra albumet gjordes försök att göra henne till en av de största popartisterna i världen.
I en intervju har hon själv beskrivet andra albumet ”Elektra heart” (2012) som att det följde Bibeln över alla man skulle jobba med: Rick Nowels, Dr Luke, svenske Steve Angello, norska StarGate med flera. Albumet blev etta i Storbritannien men någonstans på vägen förlorade hon sin identitet.
”Froot” är en omstart. Tätare, enklare, inspelat tillsammans med en enda producent, David Costen, och ett litet band med The Cures trummis Jason Cooper som ankare. Mindre The Diamonds, mer Diamandis. De bästa spåren är det bästa hon gjort. Särskilt inledningsspåret ”Happy”, en ballad unik för hennes personlighet och erfarenheter.
Jan Gradvall
Kendrick Lamar
To pimp a butterly
Aftermath
Betyg: 3
2010-talets bästa album hittills? I stenhård konkurrens med Kanye Wests ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010) och Daft Punks ”’Random access memories” (2013) skulle jag ändå välja Kendrick Lamars ”Good kid m.A.A.d city” (2012).
Ett album som i stämning, intensitet och tempo fångar och sammanfattar 2010-talet på ett liknande sätt som ”Kid A” med Radiohead (2000) gjorde med decenniet innan.
Världen som Kendrick Lamar skildrar i ”Good kid m.A.A.d city” var begränsad, närmast klaustrofobisk trång. En selfie tagen i ett kvavt rum i Compton. Däri låg också albumets originalitet.
På uppföljaren ”To pimp a butterly” vidgar han ambitionsnivån. Vad han nu vill göra är att greppa är hela det svarta Amerika, med referenser till allt från Kunta Kinte i ”Rötter” till en fantastisk 12 minuter låt där han samplar Fela Kuti och klipper in utdrag från en intervju Mats Nileskär gjorde med 2Pac.
”To pimp a butterly”, en märklig titel som förklaras i ovan nämnda låt, finns fler ögonblick av bländade musikalitet, men albumet känns inte lika pregnant som föregångaren. Vad som kommer att överleva till framtida decennier är albumomslaget, en amerikansk klassiker.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.