Skivrecensioner, DI Weekend

Matthew E White
Fresh blood
Domino
Betyg: 2

I svallvågorna efter kritikerframgången med debutalbumet ”Big inner” har även uppföljaren ”Fresh blood” överösts med lovord och höga betygsiffror. Jag skulle vilja påstå albumet är ett typexempel på fenomenet HASIKALPNÅ (Hyllade album som ingen kommer att lyssna på nästa år).

Virginia-artisten Matthew E White sammanfattar själv problemet, bristen på självinsikt, med låttiteln ”Feeling good is good enough”. Nej, Matthew, det räcker inte. Musiken påminner moodboards, stämmningsskapande collage med utrivna inslag av kallade rätta influenser: Stevie Wonder, Beach Boys, Glen Campbell, gospel, lite Velvet Underground

Vad som saknas är en kärna, en egen artistisk vision, låtskrivande som vill något. När Matthew E White sitter vid piano och liksom härmar låtar påminner om han ”Saturday Night Live”-sketchen där Dana Carvey sjunger om brocolli. När man väl fått den bilden i huvudet går det inte att lyssna på albumet igen.

Jan Gradvall

Europe
War of kings
Hellback Recordings
Betyg: 4

Inom filmbranschen talar man om prequels. Filmer som i motsats till sequels inte är uppföljare utan i stället tvärtom vrider tillbaka klockan till tiden innan den första filmen.

Med sina två senaste album har Europe gjort något liknande. ”Bag of bones” från 2012 och nya albumet ”War of kings” låter inte alls som det band Europe blivit kända som efter genombrottet med ”The Final countdown”.

Snarare som det band man kan föreställa sig att Europe var i replokalen i Upplands Väsby, från bildandet 1979 fram till albumdebutanten 1982. Här finns inga stadiumrefränger, inga popinfluenser överhuvudtaget.

Vad det handlar om är i stället hård rock – precis innan hård rock skrevs samman och blev hårdrock – som för tankarna till band från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal som UFO, Mountain och Budgie. Musik i vida Wranglerjeans med hår på knäna. När orgeln börjar andas går det heller inte att undvika att tänka på Deep Purple.

På ”War of kings”, utgivet av ett tyskt bolag, producerad av ett proffs från Nashville, finns det inga låtar som kan spelas på radion, det är heller inte avsikten. 35 år in i karriären låter Europe som ett pånyttfött band, mer spelsuget än någonsin.

Jan Gradvall

Bob Marley & The Wailers
Easy skanking in Boston 78
Universal
Betyg: 4

Musikhistoriens två bästa Bob – Bob Dylan och Bob Marley – är varandras motsatser när det gäller förvaltande av katalogen. Bob Dylans återutgivningar är gjorda med samma vördnad och precision som utställningar på Smithsonian Institution. Bob Marleys återutgivningar, däremot, ser ut som souvenirer från Kolmården.

Samtidigt är det uppenbart att Bob Marleys storhet bara växer. Bob Dylan är en gigant i två världsdelar, Nordamerika och Europa. Bob Marley (1945-1981) är en gigant i sju världsdelar. I konkurrens med Michael Jackson är det ingen artist i pophistorien vars låtar fortfarande spelas så mycket.

Denna nyupptäckta inspelning från en konsert i Boston visar också hur mycket guld det fortfarande finns i gruvan. Året är 1978, platsen en mellanstor konsertlokal som rymmer 3 500 personer. Turnén är för albumet ”Kaya” men Marley öppnar med att spela gamla låtar som ”Slave driver”, ”Burnin’ & lootin’” och ”Them belly full”.

Det makalöst tajt, stolt, oresonligt. Bandet bärs upp av en tidernas främsta rytmsektioner, bröderna Barrett, fostrade i Lee Perrys husband. Trummisen Carlton Barrett (mördad 1987) och basisten Aston Barrett spelar som stenade hjärnkirurger; exakt och livsfarligt.

Jan Gradvall

OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.