Skivrecensioner, DI Weekend


Alexander Melnikov, Isabelle Faust med flera
Hindemith: Sonatas for althorn, cello, trombone, violin and trumpet
Harmonia Mundi
Betyg: 4

Det går aldrig att säga hur orolig man bör vara för framtiden. När nationalsocialisterna fick makten i Tyskland 1933 var kompositören Paul Hindemith (1895-1963) en av de som hamnade i skottgluggen.

Hindemiths strama klassiska kompositioner stämplades som ”degenererade”. Goebbels kallade honom ”en atonal oljudsmakare”. Det undgick heller inte de nya riksdagsledamöterna att Hindemith spelade med judiska musiker.

Hindemith själv, som älskade sitt Tyskland, trodde det inte fanns någon anledning att oroa sig. I ett brev till sin förläggare 1933 skrev han: ”Trots allt som pågår tror jag inte vi behöver se på den musikaliska framtiden med någon oro. Vi behöver bara klara oss igenom de närmaste veckorna”.

Att Paul Hindemith överlevde berodde på att han till slut övertalades att fly först till Schweiz och sedan till USA där han bosatte sig 1940.

Under denna turbulenta period skrev han sparsmakade sonater för två instrument. Ett urval av dessa sonater, komponerade mellan 1935 och 1948, har nu samlats på album jag inte kan sluta lyssna på.

Alla stycken utgörs av endast två instrument. Det ena är genomgående piano. Det andra växlar mellan althorn, cello, trombon, fiol och trumpet.

Kompositionerna präglas av en slags stoisk värdighet. Trumpetsonaten är skriven 1939, precis vid andra världskrigets utbrott.

Pianisten Alexander Melnikov är albumets ankaret. De andra instrumenten trakteras av några av planetens finaste musiker, bland dem Isabelle Faust på fiol. Allra oftast återvänder jag till sonaterna med valthorn, ett instrument som sällan ges så här mycket utrymme och blåser hål rakt igenom samtiden.

Jan Gradvall
Patricia Kopatchinskaja, Markus Hinterhäuser, Reto Bieri
Galina Ustvolskaya
ECM
Betyg: 4

Att säga att kaos är granne med Gud är kanske överdrivet men de bor i samma hus och har samma portkod.

Modernistiska sovjetiska tonsättaren Galina Ustvolskaya (1919-2006) skrev i motvind. Hennes rykte vilar på endast 21 verk skapade mellan 1946 eller 1990, verk som sällan eller aldrig spelades i hemlandet.

Som elev till Sjostakovitj har hon ofta jämförs med honom, en liknelse hon själv hatade. Ustolvskaya fräste: ”Det finns ingen koppling överhuvudtaget mellan min musik och någon annan tonsättare, död eller levande”.

När man lyssnar på denna nya utgåva från kvalitetsbolaget ECM är man beredd att hålla med henne. De kompositioner som Ustvolskaya skrev för enbart piano och fiol, eller för en triokonstellation där det tredje instrumentet är klarinett, låter som de inte tillhör någon tid överhuvudtaget.

Sättet att dramatisera musiken påminner lite om Scott Walkers samtida album. Ena stunden avvaktande, nästan skrämmande, nästan storslaget och bländande vackert. Kaotiskt och gudomligt på samma gång.

Jag använder albumet på eftermiddagar när jag börjar tappa koncentrationen. Efter en kvart med Ustvolskaya är jag skärpt igen.

Moldaviska-österrikiska stjärnan Patricia Kopatchinskaja spelar fiol så att det känns som hon drar stråken över ens underarmar.

Jan Gradvall

Ace of Base
Hidden gems
Playground
Betyg: 3

Mest underskattade och baktalade bandet i svensk pophistoria? Ace of Base. Ingen annan svensk grupp eller artist har gjort ett album som toppat USA-listan. När amerikanska journalister skriver om svenska låtskrivarundret och arvet efter Denniz Pop så börjar de alltid med Ace of Base; det var där grunden lades till vad vi hör i dag.

”Hidden gems” är en samling med b-sidor och outgivet material som originalkvartetten spelade in mellan 1991 och 2005. Även om det handlar överblivet material slås man av vilket eget sound som Ace of Base hade. Redan efter några sekunder går det att identifiera avsändaren, något som utmärker de artister som präglat pophistorien.

I den oemotståndligt catchy ”Go go go” låter det som Jonas Berggren just klivit in genom dörrarna på gallerian Nordstan hemma i Göteborg och utbrister: ”Jag har precis uppfunnit reggae!”.

Uttrycket do it yourself, i vanliga fall mest använt i punkkretsar, skulle aldrig användas om Ace of Base, men det passar väl in på gruppens musik. En do it yourself-version av dansmusik, hemvävd i ordets bästa bemärkelse.

Jan Gradvall

Brandi Carlile
The Firewatcher’s Daughter
ATO
Betyg: 4

Countrymusiken har kanske inte större röster än andra genrer men definitivt rumsligare. 33-åriga Brandi Carlile, från en liten by på östkusten, har den sorts countryröst som man vill flytta in i: knarriga trägolv, tapeter som sett och hört mycket, stora fönster där vintersolen avslöjar att de sällan putsas, en öppen spis med glöden kvar.

Som låtskrivare påminner hon om Dolly Parton och Klara och Johanna Söderberg, samma solida versbygge som blommar ut i refränger stora som livet.

2007 var Brandi Carlile nära genombrott när hennes låt ”The Story” spelades i ett avsnitt av ”Greys anatomy”, men det är med det här albumet hon kliver fram som en stor artist. ”The Eye” låter som en framtida klassiker.

Efter att läst att hon på konserter brukar spela Beatles ”I’ve just seen a face” (pärla från ”Help”, perfekt för hennes röst) knäpper jag händerna om ber om en svensk turné.

Jan Gradvall