Skivrecensioner, DI Weekend
Conny Nimmersjö
Tänk, nyss var här så trevligt
Novoton/Border
Betyg: 4
Precis som i filmer och tv-serier finns det ögonblick på album då man som åskådare/åhörare slutligen lägger undan alla eventuella reservationer och fullständigt låter sig slukas av verket. ”Okej, det här är inte bara bra, det här är riktigt bra”.
Med Conny Nimmersjös nya soloalbum kommer det ögonblicket när han i låten ”Snövit” plötsligt sjunger: ”Jag blev Kara Thrace”.
Referensen till piloten i ”Battlestar Galactica” ringar in hela albumet. Kara Thrace, även kallad Starbuck, lyckas aldrig sluta fred med vare sig omgivningen eller sig själv utan stångar pannan blodig. Som Conny Nimmersjö sjunger i samma låt: ”Mina onda andar, de kastar gris med mig”.
Som musiker är Conny Nimmersjö också en slags pilot, lika envis och självdestruktiv som Kara Thrace, en punkare i världsrymden.
Efter ett par decennier som gitarrist i bob hund och som vänsterytter i Thåströms kompband, kliver Conny Nimmersjö med detta album fram som en stor artist i eget namn.
Albumet påminner om amerikanska 1970-talsalbum som Richard Hells ”Blank generation” och Iggy Pops ”New values”. Samma torra ljudbild, samma precisa låtskrivande.
Gitarrspelet är bländande. Precis som gitarristerna Robert Quine (Richard Hell) och James Williamson (Iggy Pop) på de ovan nämnda album väjer Conny Nimmersjö undan från alla rockklichéer i sitt spel och får tonerna att gnistra som diamanter i en svart låda.
Jan Gradvall
Irma Schultz Keller
Sånger från Gläntan
Blå Rymd/Naxos
Betyg: 3
Den legendariska Atlantisstudion i Stockholm under två dagar i februari i fjol. Det stora öppna studiorummet fylls till bredden av Katarina Kyrkokör, drygt 20 kvinnor och män under ledning av Hans Vainikainen.
I mitten av allt detta står några av landets främsta musiker, bland dem Johan Berthling på kontrabas och Johan Lindström på pedal steel, och spelar med ansikten vända mot vandra.
Längst fram Irma Schultz Keller vid en gammaldags mikrofon och sjunger sånger som i sammanhanget får karaktärerna av psalmer.
Jag vet inte om det är så inspelningen av ”Sånger från Gläntan” gått till men det är så albumet låter. Titeln kommer från en rad av Tranströmer vars poesi tolkas i två låtar: ”Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”.
Irma Schultz Keller har skapat ett album med andliga sånger som inte har något med vare sig samtiden eller popmusiken att göra. Hon har hittat en egen glänta.
Jan Gradvall
Kate Pierson
Guitars and microphones
Kobalt/Lazy Meadow
Betyg: 4
När musik tog över mitt liv på 1970-talet levde jag i en värld utan förhandsinformation. Plötsligt stod ett nytt album bara där i skivaffärens fack med nyheter.
I den nya streamingvärlden börjar det kännas så igen. Jag har inte läst en enda artikel eller fått någon pressrelease om att Kate Pierson från B-52s skulle ha gjort ett nyt album. En morgon finns plötsligt albumet bara där på Spotify.
Kate Pierson har ända sedan B-52s fantastiska debutsingel ”Rock lobster” från 1978 varit en av mina favoritsångare. (En singel som för övrigt Keith Haring spelade oavbrutet i atleljén när han målade.)
När Kate Pierson nu solodebuterar, obegripligt nog 66 år gammal, har hon kvar all sin energi och sitt sandpappersmotstånd i rösten. Det är sällan man hör så här distinkta och välskrivna popalbum. Pierson har också bästa möjliga uppbackning i form av Sia som medlåtskrivare och medproducent.
Gitarrist är en annan musiker som växt upp med B-52s, Nick Valenti från The Strokes
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.