Skivrecensioner, DI Weekend
Anna Järvinen
Buren
Playground
Betyg: 4
Barbro Hörberg (1932-1976) hade en förmåga att låta som om hon skrev och sjöng in sina sånger sittande vid ett smuligt köksbord. Vardagen fanns där, även drömmarna och poesin i form av molnformationerna utanför det inte nytvättade fönstret.
Anna Järvinen, med ögon lika känsliga för grönt, slår sig ned vi samma köksbord. Även när Anna Järvinen gör disco kan man se osthyveln liggande på bordet och ana doften av kaffesump i vasken
Anna Järvinens sätt att sjunga, intonera och hitta oförutsägbara men samtidigt exakt vardagsformuleringar, får en att önska att Melodiradion fortfarande existerade Albumet ”Buren” släpps i två akter. Nästa kommer i slutet av april.
Jan Gradvall
Say Lou Lou
Lucid dreaming
Á Deux
Betyg: 4
Det tidiga 1980-talet var ett annat land. I Johan Donners dokumentärfilm om Ebba Grön, ”Ebba The Movie”, har Thåström en t-shirt på sig med ett bandnamn som någon, kanske han själv, ritat dit själv med spretig tuschpenna: Pink Champagne, ett unikt band med fyra kvinnor från Stockholm vars första album Thåström producerade.
I samma veva träffade Pink Champagne under en spelning i Göteborg ett band från Australien, The Church, fyra män från Sydney. När röken lagt sig uppstod inte bara ett utan två kärlekspar ur det mötet. Ann Carlberger blev tillsammans med Marty Wilson-Piper. Karin Jansson blev tillsammans med Steve Kilbey.
Karin och Steve flyttade till Sydney och skrev tillsammans The Church-låten ”Under the milky way”, en av 1980-talets finaste och mest spelade poplåtar. Under de år som förhållandet varade fick paret tvillingar som föddes den 7 juni 1991. Först kom Miranda. Fyra minuter senare Elektra.
Ett kvarts sekel senare albumdebuterar nu dessa tvillingar under namnet Say Lou Lou med ett popalbum så bra att man får lust att rita sin egen t-shirt.
Albumtiteln, ”Lucid dreaming”, är ett fenomen som på svenska kallas klardrömmande. Ett tillstånd där man kan styra sina drömmar, något som präglade Miranda och Elektras uppväxt.
När Say Lou Lou gestaltar den känslan med musik uppstår drömsk, sensuell pop – ordet pop skrivet med neonlysande versaler – i samma anda som 1980-talsalbum med artister som Cocteau Twins och Kate Bush. Sättet som tvillingarnas röster flätas samman påminner samtidigt om ett annat svenskt band vars filmtitel ”Ebba The Movie” var en pastisch på: ABBA.
Jan Gradvall
Ibeyi
Ibeyi
XL/Playground
Betyg: 4
Bisarrt att samma vecka recensera två album gjorda av tvillingar.
Ibeyi består av 19-åriga Naomi Diaz och Lisa Kaindé-Diaz. Tvillingsystrarna har franskt-kubanskt ursprung och bor i Paris. De är döttrar till kubanske slagverkaren Anga Díaz, gick bort 2006, som spelade med Buena Vista Social Club.
Ibeyi gör lågmäld musik, mycket sparsamt och glest arrangerad, som inte låter som något annat just nu. Sångerna känns viktlösa. De svävar runt i rummet, likt sommarens första fjärilar, på ett sätt som för tankarna till Stina Nordenstam, Joni Mitchell och våra dagars Frank Ocean.
Tvillingarna sjunger på både engelska och yoruba, det västafrikanska språk som fördes över till Kuba under slavtiden.
Ibeyi har också bästa tänkbara uppbackning i form av skivbolaget XL, ett bolag som bara släpper ett halvdussin album om året och har en förmåga att plocka ut russinen. Skivbolagsgrundaren Richard Russell har själv producerat Ibeyis album och gett det samma elektroniska laddning som Gil-Scott Herons farvälalbum och Damon Albarns ”Everyday robots”.
Jan Gradvall
Siri Karlsson
The Lost Colony
Flora & Fauna
Betyg: 4
En låt på albumet heter ”Tid” och det är precis det musiken upplöser. Siri Karlsson är, förvirrande nog, inte en person utan en duo bestående av Marika Arnqvist, piano, och Cecilia Österholm, nyckelharpa. Musiken driver i väg till samma landskap som i John Bauers målningar från 1900-talets gryning. Dimma sänker sig ner över skogen. Mossan är tungt mörkgrön. Klippformationerna är trollgrå.
När Marika Arnqvist spelar piano går det att känna Jan Johanssons andedräkt. När Cecilia Österholm spelar nyckelharpa låter som hennes nyckelharpan har ett personnummer och är mantalskriven i Stockholm.
Jari Haapalainen, som alltid prioriterar liv till varje pris före perfektion, har producerad. Albumtiteln är passande. Att lyssna känns som att bli ledd till en förlorad värld.
Jan Gradvall
Fotnot: Dessa recensioner är hämtade från DI Weekend där jag varje vecka över tre sidor guidar till det bästa och mest intressanta just nu inom musik, tv, film, böcker och annat.