Skivrecensioner, DI Weekend
Ebb
Titel: Loona
(Gaymonkey Records)
Betyg: 4
En oväntad maktfaktor i musikvärlden har blivit radioprogrammet ”Morning Becomes Eclectic”. Med säte i Santa Monica, Kalifornien, sätter engelsmannen samman en unik mix av modern, experimentell men samtidigt lättillänglig och balladdominerad musik: precis den sortens eklektiska musik man vill dricka te till en regnig lördagförmiddag. Det var som ”Morning Becomes Eclectic” som gjorde artister som Coldplay, Damien Rice och Sigur Ros stora i USA.
Om debuten med Ebb når fram till Nic Harcourt i Santa Monica kan Sverige räkna in en ny betydande musikexport. Ebb är Engelbrekt Berg, en ung man i Stockholm som gör sin egen hemvävda musik med hjälp av datorer och akustisk gitarr. Albumet ”Loona” är ett litet underverk av lågmäld, skir och förtrollande vacker elektronisk popmusik. Med ”Life Is On TV” har Ebb en potentiell världshit. En låt som kan bli vad ”Heartbeats” blev för José Gonzalez eller vad ”Yellow” blev för Coldplay. Ebb-skivan är utgiven på ett litet bolag men finns att köpa på iTunes.
Jan Gradvall
Feist
Titel: Open Season (Remixes & Collabs)
(Polydor/Universal)
Betyg: 4
Ytterligare en skiva perfekt att dricka te till en regnig lördagförmiddag. Eller att bara ha på repeat hela dagen när man jobbar.
Toronto-sångerskan Feist, som egentligen heter Leslie Feist, är medlem i Broken Social Scene, nyckelband i 2000-talets kanadensiska popvåg. Men Feist har fått ännu större uppmärksamhet som soloartist. 2004 släppte hon hyllade albumet ”Let It Die”. Denna uppföljare är inte ett nytt album utan nya remixversioner av samma låtar gjorda i samarbete med olika gästartister.
Och resultatet blir ännu bättre. Den experimentella inramningen blir en perfekt kontrast till Feists släpiga röst och hennes slipade ballader. Höjdpunkter är fyra olika versioner av den mäktiga ”Mushaboom”, bland annat en av Postal Service, som länkar samma skivan till en suggestiv helhet som för tankarna till Portishead och Everything But The Girls finaste ögonblick.
Jan Gradvall
Pet Shop Boys
Titel: Fundamentalism
(Parlophone/EMI)
Betyg: 3
Pet Shop Boys första singel ”West End Girls” var som en promenad genom centrala London. ”West End Girls” framkallade bilder av ruskande paraplyer, flaxande duvor, tidningsförsäljare med avklippta tumvantar, grönsaker i rännstenen, affärsmän med knallrosa strumpor.
På nya albumet gör Pet Shop Boys återigen precis den London-promenaden. Mark Farrows omslag, med typografi i grälla neonbokstäver, för tankarna till Soft Cell och porrklubbarna i Soho. Neil Tennants texter verkar återigen vara av skrivna av någon som efter en hel natt på klubbar läser morgontidningen på bussen hem. Låtarna på ”Fundamentalism” kommenterar allt från debatter om immigrationspolitik och ID-kort till Tony Blairs sätt att leda (och förleda) England. Och allt detta till ett magnifikt dunkande discobeat.
Pet Shop Boys har aldrig riktigt hämtat sig från att de redan 1990 uppnådde allt de ville uppnå med mästerverket ”Behaviuor”. Men det här är duons mest engagerade och inspirerande album på 15 år.
Jan Gradvall
Shakira
Titel Oral Fixation
(Sony BMG)
Betyg: 3
Närstudie av en hitlåt: Varför är ”Hips Don’t Lie” med Shakira är den mest nedladdade och spelade låten i Sverige just nu.? Kanske för att den uttrycker något som popmusiken är bättre på än någon annan konstform – bitterljuvhet. ”Hips Don’t Lie” ansluter sig till en poptradition med låtar som är lika euforiska som de är melankoliska. Beach Boys ”God Only Knows”, Aretha Franklin ”I Say A Little Prayer”, Madonna ”Holiday”. Samtidigt som musiken förmedlar glädje uttrycker rösterna sorg och längtan. Precis det är också hemligheten – och magin – med Shakiras ”Hips Don’t Lie”. Albumet som helhet hade lyft av fler låtskrivarsamarbeten med Wyclef Jean, men visar vilken mångsidighet colombianska Shakira har som artist.
Jan Gradvall