Intervju med Tove Styrke: "För mig är pop folkets musik"

Tidigare generationers artister som sjungit om feminism, politik och samhälle har nästan alltid gjort det till musik som kan sorteras in i genren alternativ rockmusik. Vad som utmärker Tove Styrke är att hon gör detta inom ramen för kommersiell popmusik. Från DI Weekend, 23/1 2015.

Ett sätt att förstå hur den internationella musikbranschen fungerar är att föreställa sig den som en scen i en James Bond-film.

Det är stormöte hos den mäktiga internationella organisationen. Lyckta dörrar. Logotypen projicerad på husväggen. Alla avgörande beslut ska tas gällande handlingsplanen för kommande året.

Runt ett gigantiskt bord har representanter för världens samtliga länder samlats. Alla är tagna av stundens allvar. I sina laptops har de med sig det kommande årets prioriteringar. Nya så kallade akter, branschsvengelska för artister, spelas upp i högtalarna.

Storbossen är en Blofeldliknande figur, möjligen utan en vit perserkatt i famnen men med samma makt att i sin snurrstol upphöja eller förgöra med tummen upp eller tummen ned.

Maktförhållandet mellan de olika länderna är tydligt. Vad USA och Storbritannien presenterar har störst chans att få tummen upp. Då lyssnar alla med spetsade öron. Historien väger tungt.

När andra stora nationer som Tyskland och Japan spelar sina nya låtar lyssnar alla fortfarande rakryggat av artighetsskäl, även om erfarenheten säger att det därifrån sällan kommer något intressant.

När turen kommer till små icke-anglosaxiska länder, från Andorra och Danmark till Uruguay och Venezuela, sjunker koncentrationen. Många passar på att gå på toaletten.

Har kanske Blofeld en katt trots allt? Det är i så fall under dessa länders presentationer som Blofeld lutar sig ned och under bordet skedar upp Whiskas på silverfat.

Vad som har hänt i musikbranschen de senaste åren är att Sveriges status under dessa stormöten radikalt har förändras.

Sverige befann sig under hela 1900-talet i samma position som Andorra och Uruguay. Några enstaka svenska artister lyckades visserligen slå igenom internationellt, men gjorde det genom gerillaliknande aktioner utanför systemet.
Blofeld gjorde till exempel tummen ned åt Roxette. På EMI-kontoren runt om i världen brydde sig ingen om att lyssna på en duo från Sverige.

Att Roxette slog igenom berodde på att en amerikansk utbytesstudent från svenskbygden i Minneapolis sommaren 1988 hörde The Look på radio i Sverige och förälskade sig i låten. Studenten, Dean Cushman, tyade inte att vara utan The Look när han återvände till Amerikat, tog med sig en kassett tillbaka och övertalade sin lokala station, KDWB 101.3 FM, att börja spela den. Därefter spred sig låten långsamt, från person till person, från station till station, via en kopierad kassett, tills det amerikanska bolaget till slut, nästan motvilligt, gav ut Roxette i USA.

I dag är läget diametralt motsatt. Nyfikenheten på vad just Sverige ska hitta på är nu lika stor – kanske till och med större – än vad gäller USA och Storbritannien.

Genom en kombination av att Sverige i dag leder utvecklingen inom musikteknologi (Spotify, Soundcloud), att Sverige har de främsta låtskrivarna och producenterna i världen (Max Martin, Shellback) och har fått fram banbrytande artister inom nya genrer (Swedish House Mafia, Avicii, Icona Pop, Robyn, Tove Lo) är det Sverige som går i frontledet.

Så när det är vår tur att spela upp musik på stormöten lyssnar hela världens representanter andäktigt med slutna ögon och öppna öron, samtidigt som Blofeld spinner i kapp med sin katt och snurrar förtjust runt i sin stol.

”Från att under fildelningsåren för tio år sedan ha fått skäll för att vara sämst i klassen betraktas nu Sverige, mycket tack vare Spotify, som bäst i klassen”, säger Per Sundin, vd för Universal, det största skivbolaget i Sverige.
”Utomlands förknippas Sverige med framtiden, nästa grej. Nu vill alla också höra vad vi har för nya artister på gång.”

”Det är en enorm skillnad jämfört med förr”, säger Mark Dennis, vd för Sony, landets näst största skivbolag.

”Det har egentligen länge gjorts väldigt bra musik i Sverige av internationell klass, men skillnaden är att nu är världen beredd att lyssna. Att komma från Sverige är plötsligt en stor fördel.”

Den svenska artist som kanske har störst chans att öppna världens öron under första halvåret 2015 sitter mitt emot mig och äter kokt sej med sås och potatis.
Tove Styrke, 22 år, äter långsamt. Det är som om hon genom maten får en chans att dröja kvar i Sverige, innan långa utlandsresor väntar.

När detta publiceras är hon i USA. Förra torsdagen gjorde hon en spelning i Los Angeles. I går torsdag, den 22 januari, framträdde hon i New York. Dessförinnan spelade hon in en video i Tokyo. Allt enligt en långsiktig strategi inför hennes nya album som släpps i mars.

”I fallet Tove har allt skett organiskt”, säger Mark Dennis på Sony, Tove Styrkes skivbolag.

”I stället för att göra stora införsäljningar mot utländska etiketter byggde vi underifrån med hjälp av ett amerikanskt indie-pr-bolag. Vi trodde så mycket på musiken att det kändes som rätt väg att gå. Intresset började redan i maj 2014 när första låten Even if I’m loud it doesn’t mean I’m talking to you släpptes. Låten blev uppmärksammad på en rad internationella bloggar. Sedan började det växa. Sonys kontor runt om i världen – USA, England, Australien, Kanada – har räckt upp handen och vill satsa på Tove på sina marknader.”

Att i dagsläget vara svensk artist och heta Tove är heller ingen nackdel. En av 2014 års största debutanter i USA alla kategorier var Tove Lo – den första svenska artist på väldigt länge som inte bara haft framgångsrika enskilda låtar utan ett helt album som klättrat till topp 20 på Billboardlistan.

Efter att ha hört Tove Styrkes låt Borderline skrev en amerikansk bloggare: ”Nu är det bevisat, alla svenska artister som heter Tove är fantastiska.”

Tove Styrke känner Tove Lo ända sedan den tid då den sistnämdna jobbade i skuggan av rampljuset som låtskrivare.

”Jag skrev med Tove Lo för några år sedan”, säger hon mellan tuggorna.
”Hon är svingrym. Så jäkla bra på hantverket. Hon har investerat så mycket tid på att bli grym på att skriva låtar.”

Att bara vara 22 år och hamna i världens strålkastarljus, med höga förväntningar på sig, skulle få många att darra. Men Tove Styrke har, trots sin ålder, gjort hela denna resa en gång förut.

16 år gammal sökte hon till Idol. Hon kom trea i tävlingen 2009 som Tove Östman Styrke. Hur många kommer ens ihåg ettan och tvåan, Erik Grönwall och Calle Kristiansson? När Tove Styrkes debutalbum släpptes 2010 visade det sig att hon var den verkliga vinnaren. Albumet sålde platina. Singlarna Million pieces, White light moment och Call my name var bland de tio mest spelade låtarna på P3 både 2010 och 2011.

2011 tog hon hem priset som Årets nykomling i P3 Guld samt nominerades för Rockbjörnen i kategorierna Årets kvinnliga liveartist och Årets nykomling.

Vägen framåt tycktes ligga öppen. Den viktiga marknaden Tyskland vaknade och bestämde sig för en storsatsning. Albumet gavs där ut på nytt med ett par nyinspelade låtar. Hon började resa mellan Tyskland och Sverige.

”Det var så många skumma Tysklandsmoments där ett tag”, säger Tove Styrke och torkar sig om munnen med servetten.

”Droppen blev ett framträdande som råkade vara i Schweiz. Jag var med på en gala för deras motsvarighet till Victoria’s Secret. Mitt framträdande bestod av att jag satt ovanpå en bil som kom upp ur golvet samtidigt som jag sjöng, omgiven av underklädesmodeller. Jag tänkte, vad är det här? Vad håller jag på med?”

Efter två års intensivt arbete och resande med sitt debutalbum – nya städer, nya tv-studior – skulle hon sommaren 2012 göra ytterligare en turné i Sverige med flera tunga festivaler inbokade.

Men när turnén skulle börja tog allting stopp. Det blev en inre trafikstockning. 19 år gammal blev Tove Styrke sjukskriven och ställde in alla spelningar. Hon övergav musikbranschen, övergav Stockholm och flyttade tillbaka till sin uppväxtstad Umeå.

”Om jag hade genomfört den där turnén vet jag inte om jag hade fortsatt som artist över huvud taget.”

Det måste ha varit en kraftig förändring att mitt i allt byta stad och flytta hem till Umeå.

”En större förändring än jag trodde.”

Var bodde du?

”Först hos mina föräldrar. Sedan flyttade jag med två kompisar in i en lägenhet på Grubbe (stadsdel i västra Umeå). Det funkade ett tag, men vi var för många på så liten yta. Sedan hittade jag och min kompis en annan lägenhet som vi delade på. Där satt vi och gjorde absolut ingenting. Jag var sjukskriven. Hon var arbetslös.”

När du säger att ni två gjorde ingenting, vad gjorde ni då?

”Verkligen ingenting! Det var så deppigt där vi bodde. Min kompis var telefonförsäljare ett tag, blev bananas av det. Energin bara så här … (illustrerar luft som pyser ut) … men vad jag lärde mig var hur viktigt det är att ibland inte göra någonting. Då kommer kreativiteten tillbaka av sig själv. Jag och min kompis började gå på spelningar på gamla Scharinska. Vi hängde där hela tiden. Lite för mycket kanske, haha.”

Scharinska villan, ritad av Ragnar Östberg i början av 1900-talet, var länge centrum för Umeås alternativa scen. På grund av risk för bestående skador på huset flyttade klubbspelningarna vid årsskiftet 2013/ 2014 till andra lokaler, fortfarande under namnet Scharinska.

Umeås musikscen är unik. På 1990-talet formades en hardcorepunkscen i Umeå. Många av anhängarna och musikerna var och är veganer, anammade straight edge, där man tar avstånd från alkohol och droger, och engagerade sig politiskt med olika aktivistaktioner.

Genom band som Refused, ett av de viktigaste rockbanden i svensk musikhistoria, blev Umeå världsberömt och satte staden på världskartan i högre grad än vad kulturhuvudstadsåret 2014 gjorde. Musikscenen i universitetsstaden är fortfarande vital med många band på gräsrotsnivå.

”Vi gick och såg lokala band varje vecka”, säger Tove Styrke.

”Alla känner alla i Umeås musikscen. De personer som du ser i publiken ena veckan, står på scenen nästa vecka. Det var väldigt inspirerande att se människor som håller på med musik på den basicnivån. Och jag menar absolut ingenting negativt med det uttrycket, bara att det präglar inställningen. Här är mitt musikprojekt som jag håller på med samtidigt som jag pluggar. Även när jag såg band som musikaliskt var otroligt långt ifrån vad jag själv gör, fanns det saker att ta till sig. Jag stod och tänkte, om jag själv hade haft det där scenutrymmet, vad hade jag gjort då?”

Samtidigt började Tove Styrke, på väg att fylla 21, intressera sig för politik och feminism.

”Jag hade ett bildningskomplex. Jag gick aldrig klart gymnasiet, hoppade av efter ett år (när Idol drog i gång, Di Weekends anm.). Jag har visserligen alltid vetat var jag står politiskt, men nu kände jag, shit, jag måste plugga, måste lära mig grejer. Jag försökte plocka upp skolan igen men det gick inte så bra, så jag tog tag i det själv i stället. Jag kände ett behov av att få en uppfattning om saker, om världen, om vad jag befinner mig. Det var dags. Jag kände verkligen ett sug efter att ta in information.”

Hur gjorde du? Hängde på bibliotek?

”Nej, bara www (stort leende). Internet kan vara farligt på ett sätt, man måste komma ihåg att vara källkritisk, men nästan allt finns där. Du har intervjuat Caitlin Moran, va? Jag lyssnade på hennes How to be a woman som ljudbok, den blev otroligt viktig för mig. Det är hon själv som läser. Jag blev helt kär i henne och hennes tankar.”

Efter knappt ett år i Umeå kom lusten att göra musik tillbaka. Hon flyttade åter till den lilla etta hon hade kvar i Stockholm. De nya låtar hon började skriva bar prägel av uppbrottet och uppvaknandet.

2014 släpptes en första comebacksingel, Even if I’m loud it doesn’t mean I’m talking you, en stökig och kaxig låt som känns som ett uppsträckt långfinger från norr. Det är den hon kommer att framföra på Grammisgalan den 25 februari.
Det finns Umeå i den musiken och texten. I videon dansar hon frenetiskt med sex jämnåriga kvinnor, påpälsade som om de just klivit in från snön. Texten är riktad till självgoda manliga rockrävar som står med armarna i kors och fnyser åt så kallat ytliga kvinnliga popartister.

”Låten är ett utsläpp”, säger Tove Styrke. ”Ett utsläpp av någon sorts frustration. Jag såg dokumentären The Punk Singer om Kathleen Hanna (punkfeminist, centralfigur i riot grrrl-rörelsen). Hon säger i filmen att hon i sina låtar ibland tänker sig en imaginär bad guy som hon sjunger för. Då kan hon lättare släppa ut sin ilska och även sjunga för dem som är i samma situation och delar samma erfarenheter. Det var just så jag gjorde i den låten. Jag skaffade en måltavla som gjorde att jag kunde släppa ut allting.”

Hur ser denna bad guy ut?

”Gubbe. Finns även yngre som är gubbar. Till exempel snubbar som har ett band som de tycker är på riktigt och ser ned på det jag gör, med min bakgrund. Man blir lätt avfärdad som popartist, ännu mer så om man är popartist och kvinna.”

Tidigare generationers artister som sjungit om feminism, politik och samhälle har nästan alltid gjort det till musik som kan sorteras in i genren alternativ rockmusik. Vad som utmärker Tove Styrke – och förenar henne med flera av samtidens intressantaste artister som Lorde, Sia, Beyoncé, Miley Cyrus, Charlie XCX och Rebecca & Fiona – är att hon gör detta inom ramen för kommersiell popmusik.

När hon använder uttrycket pop menar hon inte gitarrpop à la Beatles, utan musik som spelas på radion och når listorna. Pop skriven med samma starka färger och utropstecken som i en målning av Roy Liechtenstein.

Du verkar inte tycka att pop är en lägre stående musikform.

”Tvärtom. För mig är pop folkets musik. Det är inte reserverat för en viss grupp av människor som har precis samma åsikter. Det är musik som når ut brett, på dansgolvet, på radio, överallt. Det är något väldigt fint med det. Att kunna baka in samhällskritik i något som är musik för alla.”

Tove Styrke rullar upp skjortärmarna. På ena armen har hon tatuerat en stor snöflinga, en symbol för hennes rötter i norr.

”Under den tid jag varit borta känns det som om det skett en stor förändring i popmusiken. Sådana som Lorde och Sia har breddat vad popmusik kan vara, de banar väg för folk som har någonting mer. Jag har också alltid varit en sucker för bra låtar. Jag älskar till exempel Britney Spears. Jag skulle vilja göra en cover av How I roll, det är en perfekt låt. Den bästa poplåt som gjorts är Moonlight shadow av Mike Oldfield. Den är kross. Att hitta ett så enkelt och direkt sätt att få fram någonting, det är oslagbart.”

Det nya albumet har hon skrivit tillsammans med andra, i synnerhet Janne Kask, tidigare sångare i Brainpool, numera läkare i Uppsala.

”Doktor Kask! Hans sätt att skriva passar så bra med mitt sätt att skriva texter. Han är väldigt bra på de direkta vägarna, att jobba på hookar.”

Påverkar det någonting att han är läkare i dag? Refererar han något till den världen?

”Haha, nej, bara på så sätt att han enbart kan jobba helger. Vi har hållit till i ett litet trångt rum på Sibyllegatan. Det har varit kaotiskt där, de har borrat i fastigheten, man kan faktiskt höra borrljud i ett par låtar i bakgrunden, men det har varit ett väldigt kreativt rum. I don’t know why, vi jobbade bara oerhört bra och effektivt där.”

Doktor Kask och Tove Styrke har skrivit Borderline, som med sin oemotståndliga refräng fick tummen tupp av Blofeld och är på god väg att charma resten av världen. Låten är producerad av Johan T Karlsson, alias Familjen, känd från senaste omgången av Så mycket bättre.

I låten sjunger Tove Styrke återkommande om ”the empire” – hennes namn för det manliga imperium, patriarkatet, som har all makt och styr världen.

Gents of the empire
Strangle my desire

”Jag såg framför mig en pyramid, en typiskt manlig metafor. Uppvaknandet, ögonblicket då man förstår att man är född i en manligt styrd värld, liknar jag vid The Matrix (filmen). Det där ögonblicket när man plötsligt vaknar, rycks upp ur fångenskapen, stunden av klarhet av då man fattar hur allting hänger ihop.”

Hon kliar sig på snöflingan.

”För mig handlar Borderline också om att man aldrig riktigt äger sina känslor. Frustrationen över att känna sig förvirrad, utan att veta varifrån ens värderingar och tankar kommer.”

Videon till Borderline är inspelad på Svalbard. Tillsammans med två kompisar, en av dem i långa dreadlocks, drar Tove Styrke runt i övergivna byggnader i det arktiska landskapet och ger utlopp för sin frustration när de slår sönder en bil med slägga. Det är en syn och ett sound olikt allt annat i dagens popmusik.

Tillbaka till Blofelds runda bord. Alla länder i världen gör numera egna versioner av Idol eller liknande talangtävlingar. Det vimlar av unga artister som ser bra ut, sjunger skickligt, men som inte har något att säga och som inte har levt liv att berätta om.

De är nästan aldrig de som håller i längden. Vad alla längtar efter är något nytt och originellt. Artister med edge. Artister som sticker ut, bryter av från mallen, men ändå kan skriva riktiga poplåtar.

Artister som Tove Styrke.

(slut)