Skivrecensioner, DI Weekend
J Cole
2014 Forest Hills Drive
Roc Nation/Sony
Betyg: 4
Händelserna i Ferguson och Staten Island (”I can’t breathe”), där obeväpnade svarta män dödades av vita poliser som inte åtalades, kommer att påverka amerikansk musik under lång tid framöver.
Inom hiphop, den genre som de senaste 30 år varit snabbast på att spegla samhällsförändringar, märktes förändringen direkt. Amerikansk hiphop blev omedelbart argare, ännu mer angelägen, ännu vassare formulerad.
Ett annat tecken på att det är inom hiphop som de bästa texterna skrivs idag: vid Grammisgalan i februari i kategorin bästa textförfattare är fyra av fem nominerade rappare.
Två veckor för julafton gav 29-årige rapparen J Cole ut ett album vars bredd, djup och episka ambitioner kan jämföras med de album som Curtis Mayfield och James Brown släppte i början av 1970-talet. ”2014 Forest Hills Drive” är också verkligen ett album, utan singlar, gjort för att lyssna på i ett flöde.
Med albumets nyckelrader visar J Cole hur effektivt och komplext berättandet har blivit inom hiphop. Texterna kan rymma allt från samhällsjournalistik och historia till poesi och drastisk humor; ibland allt detta på två rader.
J Cole rappar: ”What’s the price for a black man life? I checked the toe tag, not one zero in sight”. De raderna sammanfattar Ferguson och Staten Island, samtidigt som de också lyfter diskussionen genom att skapa en helt ny och oförglömlig bild.
Toe tag är den id-bricka som man i bårhus fäster runt stortån på lik. J Cole förflyttar sedan den bilden till ett snabbköp. Värdet på en svart man i dagens USA är så lågt att prislappen inte innehåller en enda nolla.
Jan Gradvall
Miles Davis
Miles Davis at The Filmore, Miles Davis 1970, The Bootleg Series Vol 3
Sony
Betyg: 4
D’Angelo
Black Messiah
Sony
Betyg: 4
1970 rev jazzens Picasso ännu en gång sönder regelboken. Genom att ta intryck från samtida rock och funk av Jimi Hendrix och Sly Stone så skapade Miles Davis med dubbelalbumet ”Bitches brew” ny musik som var så fri och gränslös att han kallades Judas av många jazzpurister.
Ännu mer anmärkningsvärt: den musikaliskt radikala och allt annat än lättlyssnade ”Bitches brew” blev också en stor kommersiell framgång. Redan efter ett par månader var albumet en miljonsäljare.
Miles Davis öppnade upp för ett nytt musikklimat där det på fester och barer inte var konstigt att spela sinnesutvidgande album utan hitlåtar där virtuosa musiker fick stort utrymme för improvisationer. ”Bitches brew” banade vägen för lika viktiga album året efter, Weather Reports debut och Mahavishnu Orchestras debutalbum ”The inner mounting flame” (långt senare samplat av Massive Attack och Mos Def).
”Live at The Filmore”, nu ökat till en box som rymmer alla fyra spelningar på Filmore i juni 1970, fångar Miles Davis under denna periods klimax. Ljudbilden är en musikaliskt plusmeny, inklusive dubbla keyboard. Nya bandmedlemmen Keith Jarrett, som ersatte Wayne Shorter när han gick till Weather Report, hörs i högra kanalen medan Chic Corea ligger i den vänstra.
Det är i denna epok som D’Angelo placerar sig med sitt comebackalbum, hans första på 14 år. Att jämföra dagens D’Angleo med hiphop eller soul och klaga på att det saknas hitlåtar är missriktat. Vad D’Angelo är ute efter med ”Black Messiah”, med dess lager på lager av komplexa rytmer, är att återskapa en era där jazz både var protestmusik och ett öppnat takfönster mot himlen.
Jan Gradvall
Leon Fleischer
All the things you are
Bridge
Betyg: 4
Att skapa musik handlar lika mycket om att ta bort som att lägga till. Ett strålande exempel på det är Leon Fleischer, en 86-årig dirigent och klassisk pianist som spelar enbart med vänsterhanden.
1964 drabbades Leon Fleischer av en neurologisk sjukdom som gjorde att han förlorade rörelseförmågan i höger hand. 2004 gjorde han ett album där han med hjälp av tekniska hjälpmedel spelade med två händer (albumet hette ”Two hands”), men på nya albumet ”All the things you are” har han gått tillbaka till vänsterhanden.
Bland kompositionerna han tolkar finns stycken av Bach, musikteoretikern och kompositören George Perle samt evergreens av George Gershwin (”The man I love”) och Jerome Kern (titelspåret). Resultatet är glasklart och distinkt, luftigt men på samma gång kondenserat och förkrossande vackert. Med Leon Fleischers utelämnade toner i lurarna tänker jag klarare.
Jan Gradvall