När litteratur blev hippt

Från Elle, januari 2005. Utdrag ur denna text används i år i centrala prov i svenska.

Text: Jan Gradvall

En känd svensk reklamman höll åren innan millennieskiftet ett föredrag kallat ”Från Gutenberg till Spielberg”. Länge gällde det också som en profetia för framtiden. För en ung generation uppväxt med MTV och modetidningar var bilder viktigare än ord. Den traditionella pappersboken betraktades som föråldrad.

Om vi överhuvudtaget läste i framtiden skulle vi göra det via flytande kristaller på bärbara elektroniska skärmar samtidigt som vi halvlåg i minimalistiska fåtöljer och lyssnade på ambientmusik.

Men vad hände? Vad som hänt är att boken under 2000-talet har boken gjort en lika oväntad comeback som Duran Duran.

Titta på dina medpassagerare på bussen till jobbet. Det sticker upp pocketböcker från var eller varannan väska. Den slopande bokmomsen har bidragit till att svenskar i dag lägger mer pengar på böcker än på skivor.

Litteratur har till och med blivit hippt.

Den massiva trendbevakningen i media – ingen vill missa det senaste – har skapat en mättnadskänsla inom de områden som brukar förknippas med trender. Få är längre särskilt intresserade av vilka hippa klubbar du varit på eller vilka nya skivor du har i din påse. Det säger en del att den enda stora nya musikstjärnan i modern tid är iPod. Musik får också mindre och mindre utrymme i kvällstidningars bilagor.

Inte ens dina kläder är lika intressanta längre. Raymond & Maria hade fel – vi vill visst veta var du köpt din tröja – men när till och med programledarna i barnprogrammen har Marc Jacobs på sig har det blivit allt svårare att markera originalitet med kläder. Kläder har återigen blivit – kläder.

I stället riktas blickarna mot något som inte är överexponerat i media och därmed har kvar en känsla av spänning och magi – litteratur.

I en artikel i engelska Sunday Times i höstas myntades uttrycket ”Hip lit”. Tidningen skrev: ”Forget the latest trainers. These days, it’s what you read that counts”. Genom att läsa kan du skilja dig från mängden. Vad du läser gör dig intressant.

”Hip lit” är en förkortning av hipp litteratur, men det handlar inte så mycket om en ny sorts litteratur som om en ny sorts författare och en ny sorts läsare.

Det är inte helt lätt att identifiera sig när man ser en bild på samtida men gammaldags författare som Björn Ranelid eller Sigrid Combüchen. De verkar leva nästan leva i ett parallellt universum, en upphöjd och förfinad och litteraturvärld, fjärran från det moderna samhället.

”Hip lit”-drottningen Zadie Smith, däremot, ser ut som vilken modern storstadsbo som helst. Zadie Smith har skrivit ett modernt litterärt mästerverk, ”Vita tänder”, men hon kan ändå ses kryssa fram mellan Londons olika klädaffärer samtidigt som hon spiller latte på sina Converse och antagligen har en Eminem-låt som ringsignal. Rapporter från Zadie Smiths bokturnéer runt om i världen vittnar även om att hon festar lika hårt en som rockstjärna.

Att författarna börjat se ut som rockmusiker – samtidigt som rockmusikerna börjat se ut som dataprogrammerare – är ett av många tecken på en sammansmältning och korsbefruktning som är typisk för 2000-talet.

Tidigare fanns det renodlade bokhandlar, skivaffärer, videoaffärer, tidningskiosker, databutiker och caféer. I dag har allt detta börjat flyta samman i lokaler som erbjuder allting på samma gång.

När Sveriges kanske mest inflytelserika skivbutik Pet Sounds, belägen i SoFo på Söder i Stockholm, nyligen fyllde 25 år i höstas utökade de verksamheten och öppnade en bar samtidigt som de även började sälja DVD-filmer, tidningar och – böcker.

Några focaccia-kast längre bort i SoFo ligger bokförlaget Modernista som via sin hemsida inte bara säljer böcker utan skivor och DVD-filmer. Personerna bakom Modernista gjorde under 1990-talet musiktidningen Pop och trendtidningen Bibel. Nu har de ett bokförlag som ger ut svåra tyska poeter och gamla svenska experimentromaner.

Denna sammansmältning av olika kulturområden började med ”Trainspotting”, en roman av Irvine Welsh som gavs ut 1993 och kom att prägla hela nittiotalet.

”Trainspotting” var inte en bok man rekommenderade till litterära vänner utan till vänner som gillade Iggy Pop. ”Trainspotting” nådde heller inte sin publik via kultursidor utan via musikpress och stilmagasin.

När ”Trainspotting” filmades och gick upp på bio 1996 – samtidigt som filmens soundtrack gavs ut på skiva – var korsbefruktningen fulländad och fröet till ”hip lit” var sått.

”Trainspotting”, som skildrar livet bland heroinister i Edinburgh, inspirerade en hel våg av författare som i likhet med Irvine Welsh plockade ned litteraturen från den ståtliga bokhyllan i finrummet och slängde ut den i gränden.

I samma veva kom böcker som Victor Headleys ”Yardie”, om hur det är att vara ung och svart i England, och Alan Warners ”Morven Callar”, om disco och ravefester.
’
Och på den vägen har det fortsatt. Man kan dra en röd tråd från de böckerna ända fram till en av fjolårets svenska storsäljare i pocket, ”Ett öga rött” av Jonas Hassen Khemiri, den svenska litteraturens motsvarighet till The Latin Kings första album ”Välkommen till förorten”.

Det ökade intresset för all sorts litteratur – även klassikerna – märks också i TV. Svensk TV saknar fortfarande ett bra program om böcker, men litteratur sipprar ändå igenom på de mest oväntade ställen.

I ett avsnitt av ”Gilmore Girls”, som sänds på Kanal 5 senare i år, gästas serien av författaren Norman Mailer. När Norman Mailer plötsligt kliver in på Lorelais hotellrestaurang i Connecticut blir hon alldeles till sig och berättar att hennes hypersmarta dotter, Rory, läste ”De nakna och de döda” redan ”while she was wearing a footsie pyjamas”.

Att den seriöse och ökänt buttre Norman Mailer, nu fyllda 81 år, gästar ”Gilmore Girls” är lika osannolikt som om Jan Guillou gästat ”Bolibompa”. Mailer har sagt i intervjuer att han avskyr komediserier på TV, men att han tackade ja för att både hans dotter och dotterdotter är fans av serien.

”Gilmore Girls” är en serie riktad främst till unga kvinnor, men avsnitt kan innehålla lika många genomtänkta referenser till musik, film och litteratur som en ”Kobra”-sändning. Kvinnan bakom serien, Amy Sherman-Palladino, säger till Entertainment Weekly: ”Ett underliggande budskap till tjejerna som tittar är ’Read a book, read the classics; I know you’re cute, but you can wear lipstick and read Dickens”.

Även ”Simpsons” är kryddad med litteraturreferenser. I ett avsnitt i höstas skulle Liza skriva en bestseller och fick hjälp av Tom Clancy och, osannolikt nog, den notoriskt skygge Thomas Pynchon som inte ens låter sig fotograferas men lånade ut sin röst till ”Simpsons”.

I en intervju i The Believer berättar huvudförfattaren bakom ”The Simpsons”, George Meyer, att hans största inspirationskälla bakom den tecknade serien är – Voltaires ”Candide”. Som sagt, läs klassikerna.

Litteraturvågen på 2000-talet har även inneburit en renässans för en ny sorts tidningar. Litteraturtidskrifter som varken är torra eller tråkiga utan smarta, lekfulla och så snygga att man kan ställa dem bland de inbundna böckerna i bokhyllan eller bara klappa på dem och sucka av hänförelse.

I USA finns nämnda månadstidningen The Believer och systertidningen McSweeney’s, en kvartalstidskrift i bokform. Redaktör för The Believer är författarinnan Vendela Vida som är gift med Dave Eggers, även han författare.

Dave Eggers slog igenom 2000 med den självbiografiska boken ”Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet”. Om du är nyfiken på ”hip lit”, börja med den boken – den lever faktiskt upp till vad titeln utlovar. Boken sålde så bra i USA att Dave Eggers blev ekonomiskt oberoende och startade The Believer och McSweeney’s.

Den märkliga titeln McSweeney’s har sin förklaring. Det var namnet på en avlägsen släkting till familjen Eggers. Flera gång varje år fick de brev från McSweeney som skrev att han, antagligen, skulle komma på nästa släktkalas. Han dök aldrig upp, men har i stället nu fått låna ut sitt namn till Timothy McSweeney’s Quarterly Concern.

I England finns den nya hippa litteraturbaserade Zembla, en tidning som symptomatiskt nog föddes 2003 samtidigt som trendtidningen The Face gick i graven. Medan The Face var en produkt av åttiotalet och i första hand handlade om form och bild handlar Zembla om ord. Från Gutenberg till Spielberg till Gutenberg igen.

Respektlösa och lekfulla Zembla visar att litteratur faktiskt kan vara roligt. Tidningens motto är: ”Fun with words”. När får vi se en sådan slogan på en svensk kultursida?

I varje nummer har Zembla en fejkad intervju med någon död person. Det har varit alla från Henry James till Friedrich Nietzsche, personer som har mer att säga om samtiden än de flesta levande. I höstnumret 2004 skickade Zembla ut Rick Moody, författaren till ”The Ice Storm”, för att intervjua Jimi Hendrix: snygg, sexig, hipp och död i 35 år.

Trots att Zembla i första hand skriver om litteratur är tidningen fylld av modeannonser från märken som Dior Homme och Marc Jacobs. Även modebranschen börjar längta efter ord igen. Manolo Blahnik, skodesignern som Carrie Bradshaw avgudar i ”Sex and the city”, säger till Sunday Times: ”Zembla is the best magasine in the world for the written word. It is for originals, for people who think”.

Nu väntar vi bara på att Paris Hilton deklarerar att hon tröttnat på utelivet och säger att hon hellre sitter hemma och läser böcker.

(slut)