Skivrecensioner, DI Weekend
Sakarias
Atlanten
Warner
Betyg: 4
Bröderna Berger, två bröder från Söder med lejonhjärtan. Som duon Lorentz & Sakarias har Sakarias (född 1986) och Lorentz (född 1991) har under sex år varit etablerat sig bland de främsta samtida Stockholmsskildrarna med låtar som ”Garbo, Astrid och Taube”. Bröderna har också varit med och ritat om den svenska musikkartan och utvecklat en ny sorts musik som i grunden är hiphop men ändå inte.
Under 2014 har de fortsatt göra samma sak som soloartister. Efter Lorentz utmärkta album ”Kärlekslåtar” från i somras kommer nu Sakarias lika starka ”Atlanten”. Låtarna fångar ett tillstånd mellan vakenhet och sömn. Det är slags lakan & kudde-musik präglat av sensualism, ett ord det var väldigt länge sedan det kändes relevant att använda om manlig svensk musik.
Jan Gradvall
Simon Emanuel
Le för kameran
Hemmalaget/Sony
Betyg: 4
Jag blir en bättre journalist av att lyssna på ny svensk hiphop. Bland rapparna utvecklas språket i högre grad än på tidningssidor. ”Hon är så jävla nej, jag hittar inte adjektivet” är mina favoritrader från en av mina mest spelade låtar den här hösten, ”Mångalen” av Simon Emanuel. Efter att ha gjort mixtapes sedan han var 17 år har 33-årige Simon Emanuel nu gjort sin bästa musik hittills.
Många rappare arbetar ungefär som serietecknare, med tydliga bilder i svart och vitt. De två dominerande känslolägena är ilska och ensamhet. Simon Emanuel arbetar med många fler nyanser. Han har en bredd och musikalitet i sitt att uttrycka sig på ett sätt som för tankarna till Drake, The-Dream, Jaheim och Stina Nordensam (en artist han samplar).
Samtidigt har han ett driv som rappare, präglat av sin tid som ungtupp i kretsen kring Highwon-kollektivet, som placerar honom bland de främsta i landet. Albumet ”Le för kameran” är så jävla ja att man inte ens behöver leta adjektiv.
Jan Gradvall
OIAM
Lyxproblem EP
Warner
Betyg: 4
Rappare har alltid varit bättre än rockartister på att stötta varandra. Många rappare samlar sig i kollektiv vilka fungerar både som entourage, kreativa kluster och tankesmedjor. De sporrar varandra till att bli bättre och få större uppmärksamhet.
Inom amerikansk hiphop finns alltid från klassiska kollektiv som Native Tongues (De La Soul, A Tribe Called Quest och Jungle Brothers) till våra dagars Odd Future och ASAP Mob. I Sverige har vi kollektiv som Ayla och Highwon.
Nu debuterar ett nytt ungt kollektiv som funnits i ett par år och kallar sig OIAM. Kollektivet består av 19-årige Adam Kanyama, som redan slagit igenom, och de två framtida stjärnorna Samboii och Gedz. När jag gjorde reportage om Timbuktu i somras kom de fram till mig backstage på Gröna Lund, pekade finger mot mitt bröst och sade: ”Skriv om oss”.
Nu gör jag det. EP:n presenterar sex spår som inte låter som någon annan svensk hiphop just nu med äss som ”Avundsjuka” och ”Är den jag är”. Producenten Hamed ”K-One” Pirouzpanah hittar nya ljud samtidigt som de tre musketörerna i OIAM triggar varandra och fäktar sig fram mot tronen.
Jan Gradvall