Krönika, DI Weekend

Weekend 14 november

Krönika

Jan Gradvall

November är som ett tungt ögonlock. För varje dag som går, desto svårare blir det att motivera sig att vara vaken. Frestelsen att göra en björn och gå i ide är stor.

Tittar man sig omkring kan man annars konstatera att sömnen har låg status i samtiden. Det som ger statuspoäng är snarare att tala om hur lite man sover. Att ha stort sömnbehov ses som en brist. För hur mycket sömn behöver man egentligen?

Men nya forskningsrön ger ett skrämmande entydigt svar. Vi behöver sömn mycket mer än vad vi fram till nu förstått.

Hjärnforskning har svårt att tränga igenom mediebruset. En ekorre som åker skateboard blir omskriven av fler journalister än en dansk-amerikansk forskare som gjort avgörande upptäckter om gliaceller.

I ett reportage i Time Magazine, ”The power of sleep”, sammanfattas de senaste rönen om sömnforskning

En av de intervjuade är Maiken Nedergaard som studerar sömn på University of Rochester.

Maiken Nedergaard berättar att när hon tog jobbet såg hon sömn som ett problem. Hon var mamma och mitt upp i karriären. ”Varje kväll kände jag att jag skulle vilja ha uppnått mer, haft mer tid över för min familj. Jag var irriterad över att behöva gå och lägga mig”.

Efter sin forskning tänker hon i dag precis tvärtom. Vad hon och flera andra funnit är att de hjärnceller som kallas gliaceller har en helt annan funktion än vad man hittills trott.

Alla organ i kroppen förbrukar energi och spyr under den processen ut slaggprodukter som måste tas om hand av någon annan. Det är lite som i Magnus Härenstams monolog om verkmästaren i magen.

Även hjärnan producerar slaggprodukter när den arbetar. Vem tar hand om hjärnans skräp? Vem håller rent där? Svar: gliacellerna under natten.

Under dagen är de hunsade personliga assistenter till andra ”viktigare” celler. Under natten går de samma och förvandlas till en pump som spolar allt skräp. ”Det är som en stor diskmaskin som spolar bort all smuts”, säger Maiken Nedergaard till Time Magazine.

Vad som händer om detta inte görs – om vi sover för lite, om gliacellerna inte får arbetsro – är att allt böjar fungera sämre, cellerna runt omkring påverkas och hjärnan åldras. Maiken Nedergaard: ”Det är precis som sophämtning. Det är en väldig skillnad om hämtning sker varje vecka eller var tredje vecka”.

Allt kvarliggande skräp växer till en hälsorisk. När hjärnceller dör är de borta för alltid. De växer inte fram några nya.

En professor i psykiatri vid Brown University som intervjuas, Mary Carskadon, sammanfattar effekterna av sömnbrist som ”scary, really scary”.

Tröst för den som äter sömntabletter. Tablettsömn är inte lika verkningsfull som annan sömn men det är mycket bättre än att inte sova alls.

45 procent av dagens tonåringar kommer inte upp till sin rekommenderade sömn på nio timmar. Forskare menar att vi måste börja tala om sömnbrist som ett lika allvarligt problem som luftföroreningar, cigarrettrök och kemikalier i dricksvattnet.

Framförallt kanske det handlar om ett imageproblem. Sömn skulle behöva en bättre PR-byrå. De nya forskningsrönen visar att sömn är det bästa läkemedel som uppfunnits.

De flesta av oss beter oss som Bamse. Vi försöker hitta mirakelpreparat som gör att vi orka mer. I själva verket är det Skalman som hela tiden haft tillgång till något mycket starkare och effektivare än dunderhonung. Skalmans briljans bygger på att han sover så mycket.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BAND
Farsta. Medlemmar från Grisen Skriker och Ebba Grön, som varit med så länge att de kan se 60-skylten vid vägrenen, har startat ett nytt band som utstrålar värdighet, nyfikenhet. Farsta debuterar med EP i december.

BOK
Anna Bikont, ”Vi från Jedwabne” (Atlas). När antisemitismen återigen frodas i Sverige borde denna reportagebok bli obligatorisk på högstadieskolor. Det är dina grannar som kan vara de skyldiga nästa gång. Eller du själv.

PODCAST
Longform. Intervjuer som enbart handlar om skrivande och reportageteknik. Precis börjat beta mig igenom arkivet och hittat suveräna intervjuer med Chris Heath och Gay Talese. Tar gärna emot tips om andra.

+

BONUS NR 1:

I nya numret av utmärkta musiktidningen Sonic finns ett åtta sidor långt reportage om Johnny Thunders (1952-1991) fokuserat på hans år i Sverige.

Den 22 mars 1982 landade Johnny Thunders med band i Stockholm för spela i tv-programmet ”Måndagsbörsen”, senare följd av en turné i Skandinavien. Heroinisten Johnny Thunders var dock så tydligt påverkad under tv-inspelningen att allt ställdes in.

Dagen basunerade Aftonbladets första sida ut: ”Knark-påverkad artist stoppad av tv”. Jag kommer ihåg den dagen mycket väl. En av Thunders spelningar på den kommande turné skulle äga rum i Linköping, min uppväxtstad.

Jag var 19 år, aktiv i lokala rockföreningen, en av konsertarrangörerna. Som Johnny Thunders-fan hade jag dessutom också formgivit och tryckt upp affischer och biljetter.

Som en följd av kvällstidningarnas krigsrubriker blev jag uppringd av Östgöta Correspondenten och fick svara på frågan varför jag försökte ta knarket till Linköping. Det blev min första lektion i medieträning.

Nu kommer en fin dokumentär om Johnny Thunders, ”Looking for Johnny”, som just släppts på dvd i Sverige.

Dokumentären romantiserar inte hans missbruk, samtidigt som den heller inte moraliserar över det. Johnny Thunders valde konsekvent heroin framför människor, men han gjorde bländade musik. Dokumentären följer hans liv från uppväxten i en italiensk arbetarfamilj i Queens, New York, via New York Dolls, Heartbreakers och snuddar som hastigast vid åren i Sverige.

Johnny Thunders bästa låt heter ”You can’t put your arms around a memory”. När man lyssnar på den i dag får man intrycket att det är precis det man faktiskt kan.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Efter en häpnadsväckande bra vår för tv-serier – så mycket bra att man knappt hann med – så har utbudet under hösten varit skralare. Fram till nu.

Parallellt med flera stora säsongstarter i USA denna vecka är det bästa man kan se på svensk tv just nu två serier som finns på SVT Play.

Line of duty

Efter ett liv framför tv:n tror man sig ha sett alla så kallat oväntade vändningar i polisserier, men engelska ”Line of duty” lyckas chockera flera gånger redan i första avsnittet. Det går utan problem att hoppa in i säsong 2 utan att ha sett säsong 1. Seriens showrunner Jed Mercurio har tidigare jobbat på sjukhus och varit officer i flygvapnet. Två avsnitt har hittills sänts, fyra återstår. Vänta inte för länge. Första avsnittet plockas bort från SVT Play 2 december.

Homeland

När säsong 3 avslutades med en utdragen hängning kändes det logiskt: det kändes som hela serien väntade på sin egen död den säsongen. Det var därför extremt oväntat att nya säsong 4 skulle leverera – det tog tre veckor innan jag brydde mig att hoppa in – men detta är ”Homeland” som bäst. Precis som i det allra första pilotavsnittet börjar allt med att Carrie är på uppdrag i ett högriskland. Och sedan satsar manusförfattarna allt på adrenalin. Mindre snack, mer verkstad.

Jan Gradvall