Skivrecensioner, DI Weekend
Jill Johnson
Songs for Daddy
Lionheart
Betyg: 1
När det blir dags att summera de minst genomtänkta albumsläppen i svensk musikhistoria måste jag tyvärr nominera Jill Johnsons nya album.
2014 har varit det främsta året i Jill Johnsons karriär. Trefaldigt Kristallen-belönade ”Jills veranda” var ett av de bästa svenska musikprogrammen i modern tid.
Genom sin jordnära utstrålning på verandan lämnade Jill Johnson ”Svensktoppen” och ”Rhapsody in rock” slutligen bakom sig och lyckades bli tagen på allvar som artist även hos den snobbigare svenska americana-publiken.
Vad gör då Jill Johnson i detta läge? Åker till en studio i Appalacherna och spelar in ett album med amerikanska rotmusiker och ett par dammiga boots på omslaget?
Nej, hon drar på sig ett blingat nattklubbsfordral och spelar in ett album med lördagsunderhållningsfräsiga standards i storbandtappning tillsammans med Anders Berglund från ”Så ska det låta”.
Cirka två 2,3 miljarder artister har redan spelat in dessa låtar i snarlika smokingversioner. Standardsgenren handlar inte längre om musik, det handlar om pensionssparande. För artister som Rod Stewart har ”Fly me to the moon” blivit en golfbil man färdas i när man på ålderns höst inte orkar längre.
För Jill Johnson finns det visserligen en personlig koppling – detta uppges vara låtar som hennes pappa lyssnade på när hon växte upp – men någon nerv eller närvaro uppstår aldrig i de förutsägbara arrangemangen eller i hennes showbizziga sätt att sjunga dem.
Kvar på Jills veranda står en övergiven gungstol och undrar om allt bara var en dröm.
Jan Gradvall
Idina Menzel
Holiday wishes
Warner
Betyg: 3
Vilken röst har under 2014 nått ut flest lyssnare? Sannolikt svar: Idina Menzel, en 43-årig Broadway-artist från Queens, New York, vars namn är obekant för de flesta svenskar men vars röst alla numera känner igen.
Det är Idina Menzel som sjunger ”Let it go” – nej, fyller ”Let it go” med syre och lyfter den – den stora låten från ”Frozen” (på svenska ”Frost”) som elva månader efter premiären blivit den mest inkomstbringande tecknade filmen genom alla tider. Totala intäkter hittills: nio miljarder kronor.
Soundtracket har blivit lika stort som filmen. ”Frozen” är det enda album i USA som sålt platina under 2014.
Det är därför begripligt att branschen hoppas på att Irina Menzel också leverera göra årets stora julalbum. Satsningen på ”Holiday wishes” i USA är så stor att Warner ger ut det så tidigt som före Halloween.
Idina Menzel slog igenom i originaluppsättningen av ”Rent” för 18 år sedan. Sedan dess har hon blivit ett av de stora namnen på Broadway, en värld helt fristående från popvärlden. Idina Menzel är den enda skådespelerska som vunnit en Tony Award som nått Topp 10 på Billboard.
Att lyssna på Idina Menzel är att höra ett proffs som fullständigt behärskar sin profession. Inledningsspåret glimrar som julgranen vid Rockefeller Centre, ”Do you hear what I hear”, en bön om fred skriven mitt under om Kubakrisen 1962. (Lyssna noga att du hör Lionel Richie och Michael Jackson lånade rätt frikostigt från denna melodi när de skrev ”We are the world”).
Idina Menzel gör också en fin skridskopiruettversion av Joni Mitchells ”River”.
I övrigt finns det ingenting nyskapande eller överraskande över det här julalbumet. Idina Menzel lägger sig ner på rygg och gör snöänglar av precis de låtar vi förväntar oss. Men vill man ha en riktigt amerikansk jul är detta det bästa samtida julalbumet vid sidan av Michael Bublé.
Jan Gradvall
Aretha Franklin
Sings the great diva classics
Sony
Betyg: 1
En av de mest slitna klyschorna när det gäller att beskriva stora röster är: ”X skulle kunna sjunga telefonkatalogen och jag skulle ändå lyssna”. Jag är rädd att jag själv använt den flera gånger, förmodligen om Aretha Franklin.
Problemet med Aretha Franklin nya album är dock att hon gör precis det: sjunger telefonkatalogen. Avverkandet av sönderspelade soulklassiker som ”I will surive”, ”I’m every woman” och ”You keep me hanging on” görs med närmast alfabetisk rutinmässighet. Drottning Aretha, den största av de största, kanske var där i studion men hon var inte där i hjärtat.
Ännu värre blir det när hon bläddrar sig fram mot samtiden. Alicia Keys ”No one” förvandlas till läskedrycksreggae, Princes ”Nothing Compares 2 U” till caféprogramsjazz. Ljuspunkten är en inspirerad version av Adeles ”Rolling in the deep”. Kanske för att A som i Adele är först i telefonkatalogen. Längre räckte inte engagemanget.
Jan Gradvall