De tysta perioderna är fruktansvärda: Intervju med Titiyo
När jag i mitten av 1980-talet flyttade till Stockholm för att försöka bli journalist var mitt soundtrack Titiyo. Vasastan är som ett Monopol ljudsatt av Titiyo. Intervju i DI Weekend i oktober 2014.
Då och nu. Det känns som hela Sverige just nu går och tänker i sådana banor. Vad som trappades upp före valet blev bara värre efteråt. Hur hamnade vi här?
Då och nu är också temat för Titiyos nya album Drottningen. Ett kvarts sekel efter skivdebuten har hon slutligen gjort ett album där hon sjunger på svenska.
I Titiyos fall finns det dock inte bara ett då att berätta om. Det finns flera.
När jag träffar Titiyo i ett gathörn i Vasastan – samtidigt som 4:ans buss dundrar förbi och dränker hälften av vad vi säger – känns allting märkligt välbekant. Exakt detta har hänt förut.
Hur länge har jag stött på Titiyo i dessa kvarter? Jag räknar på fingrarna och kommer fram till att det är mer än halva mitt liv.
Musik får en extra dimension när man som nyanländ till en stad går omkring med hörlurar på dess gator. Platser blir för alltid förknippade med vissa låtar och röster.
När jag i mitten av 1980-talet flyttade till Stockholm för att försöka bli journalist var mitt soundtrack Titiyo. Odenplan är för mig sedan dess förknippat med henne. Även Västmannagatan, Karlbergsvägen, gatorna runt omkring. Vasastan är som ett Monopol ljudsatt av Titiyo. Valutan man får betala med när man trampar på dessa gator är minnen.
I samma veva som jag flyttade till Stockholm öppnade restaurang Tranan sin bar i källaren. Vi hängde där hela tiden. Vissa bokstavligen hela tiden. Författaren Per Hagman hade under ett par år sin post eftersänd till Tranan.
Musikaliskt var det en banbrytande tid, en genreöverskridande era som lade grunden till dagens svenska musikklimat. Fram till dess hade vit rock i decennier dominerat svensk musik. Nu blev den utmanad och frånåkt av svart musik: soul, funk, hiphop.
Under dessa öppna år i slutet av 1980-talet tycktes framtiden ljus. Ingen kunde föreställa sig vad som skulle hända bara några år senare, med finanskrisen och bildandet av Ny Demokrati 1991 samtidigt som Lasermannen började skjuta folk med ”utländskt utseende” på gatorna i Vasastan.
I Tranans bar spelades mycket rare groove, en subkultur uppfunnen i London där man letade fram obskyra funksinglar inspelade i James Browns anda. Drottningen av denna scen var Titiyo, då 19 år. Varje vecka sjöng hon i Tranans källare som en del av bandet Telegram Family.
Ingen av oss hade tidigare hört en svensk sjunga på det sättet. Titiyo kunde perfekt imitera James Browns sångerskor Lyn Collins, Marva Whitney och Vicki Anderson. Snart var hon ännu bättre än sina förebilder.
Vi umgicks i samma kretsar. När Titiyo fick skivkontrakt hade jag en liten biroll i processen. Jag är tackad på omslaget.
När 4:ans buss dundrar förbi igen – fan vad den låter ibland, har den inte blivit bullrigare med med åren? – inser jag att det var via ett tips från Titiyo som jag fick min första lägenhet i innerstan och kunde sluta åka nattbussen hem från Odenplan.
Om jag minns det rätt var det också hon som på min inflyttningsfest råkade tappa en flaska rödvin på mitt nyslipade köksgolv. I många år efteråt berättade jag i alla fall den historien för gäster och pekade lite stolt på den knappt synliga fläcken.
Det är detta då som jag förknippar med Titiyo. De år i slutet av 1980-talet då hon var det coolaste som gick omkring i ett par Converse. En stor del av hennes publik har en liknande bild av henne. När andra singeln, Talking to the man in the moon, släpptes 1989 hördes hennes röst från alla radioapparater i Sverige.
Men på sitt nya album vrider Titiyo klockan längre tillbaka än så och skildrar en tid hon aldrig tidigare sjungit om. Det då som hon sätter i relation till sitt nu – när hon efter tv-programmen Så mycket bättre och Pluras kök har blivit folkkär på riktigt – är hennes uppväxt i Solna. Ett nyckelspår på albumet heter också rätt och slätt Solna.
Det självbiografiska inslaget är sammanvävt med att Titityo för första gången gjort ett album på svenska. Språkbytet har också medfört att hon ändrat sin röst.
På låtar som Solna sjunger du helt annorlunda än tidigare?
”Jag har medvetet försökt styra undan från vissa saker. Om man är soulsångerska och sjunger på svenska så är det lätt att hamna i gamla fack. Mauro (Scocco) och Lisa Nilsson gjorde soul-på-svenska-grejen så fruktansvärt bra, byggde ett monument. Dit vill man inte. Men vad jag har insett är att när jag sjunger på svenska kan jag inte sjunga alla slags ord. Gammalsvenska går till exempel bort. I en av de nya låtarna, som jag har skrivit tillsammans med Linnea Henriksson, hade hon skrivit raden ’Jag ger mig av’. Det gick bara inte. Jag säger inte så och kan därmed inte sjunga så. Engelskan har jag aldrig behövt analysera på det sättet.”
De nya texterna är ganska fåordiga, talspråkliga. Du tecknar upp scener med bara några få ord.
”Precis så. Jag har aldrig kunnat göra det med engelskan, men på svenska kan det räcka med att sjunga ett enda ord och det säger så mycket. Att upptäcka svenska som sångspråk är som att öppna ett skafferi som aldrig har öppnats. Vi hade också skrivit mer romantiska låtar, med rader typ ’Vi fick det till att hända’ och ’Du kände’, men när jag skulle sjunga det fick jag
(imiterar kräkkänslor). Det funkade inte med min röst. Det blev för
fint.”
Sjunger man ett ord som ”Solna” annorlunda om det redan har en betydelse?
”Jag tror det. Det är som att jag sjunger till någon när jag sjunger det. Som en person jag pratar till. Jag ser hustaken i Solna. Jag märker det när jag har gjort låten live. Det blir ett sådant eftertryck. Solna blev så grym. Jag skrev den med Jonathan Johansson, men melodin är min egen. Jag har faktiskt snott lite från en rare groove-låt, den där som heter Take me nånting
”
Take me just as I am med Lyn Collins?
”Ja! Den!”
En hund kommer förbi uteserveringen och skäller ut oss efter noter. Titiyo svarar hunden: ”Vi bara sitter här! Vi har inte gjort något!”
Jag hade ingen koll på att du växte upp i Solna.
”Jag växte upp i Kungshamra som ligger i Bergshamra. Vi har också spelat in en video där och plåtat omslaget till nya skivan. Det är en tvåvåningsplats. Studentbostäder byggda i labyrint. Det är bara grått, grått, grått med färgglada fönster. Det är som att gå omkring i ett konstverk.”
Ganska många inom hiphop och house kommer från Solna, särskilt från Blåkulla (Hagalund).
”Blåkulla är en bit ifrån, det ligger på andra sidan E4:an. Men vi hängde inte där utan med de snyggare dudesen i Ritorp, Bagartorp. Där var det lite hårdare. Pappa flyttade till Blåkulla när han och min mamma bröt upp.”
I låten Solna sjunger du om att ni festade på Kaninholmen. Var ligger det?
”Nedåt Ulriksdal. Dit gick vi och smög undan från fältarbetarna. Hette de så? Vuxna som var ute på natten för att hålla reda på fulla ungdomar. Där satt vi med våra Kirflaskor. Någon låg och spydde. Någon satt och grät. Några satt och hånglade. Du vet, som det är. Vänta, jag måste visa en bild på mig tillsammans med Jenny och Maria.”
I låten Solna namnger Titiyo sina två bästa vänner från de åren, Jenny och Maria. Titiyo scrollar bland bilderna på sin telefon. Vad hon sedan räcker över och visar är ett foto på tre typiska svenska tonårs-tjejer från tidigt 1980-tal med höga, burriga luggar.
Vad drömde du om att bli under de åren?
”Jag flackade ganska hårt, rörde mig mellan hästlivet och det tuffaste gänget. Jag umgicks med de tuffaste, jag var en av dem men stod inte högst i rang. Jag var bara Titti.”
Titti? Du kallades för det då?
”Ja. Jag åkte också rullgrillor och skateboard. Jag var den enda tjejen som gjorde det. Man ville annars bara vara och se ut som alla andra, det fanns ett stort normaliseringsbehov. Men vad jag drömde om? Jag hade inga stora livsambitioner. Jag drömde om hästar och killar. Jag var också mycket hos mormor och morfar i Halmstad. Det var ganska mycket bråk hemma. Min mamma och pappa var inte bra ihop på slutet.”
Hur var du i skolan?
”Jättedålig. Jag försökte säga till syokonsulenten att jag var intresserad av musik, men nej, du måste ha en utbildning. Jag hade så dåliga betyg att det enda de räckte till var distribution- och kontorslinjen. Där sattes jag. Jag placerades också i den långsammare gruppen där man samlade ihop alla med olika svårigheter.”
Hur kändes det för självbilden?
”Jag var jätteledsen. På engelskalektionen var nivån att man skulle skriva ned sitt namn på en lapp och sedan säga det. ’My name is Titiyo’. Men min morsa blev skitförbannad, ryckte in och såg till att jag fick byta skola. Sedan gick jag i Hagalunds gymnasium där jag inte kände en själ. Den som räddade mig, som var min kanal utåt, var min syrra. Det var hon som visade att det fanns en värld utan-för att hänga i Solna och prata med syokonsulenter.”
Titityos syrra är den tre år äldre Neneh Cherry (de är halvsystrar, samma pappa). Under denna tid bodde Neneh Cherry växelvis i Skåne och New York. Systrarna träffades på somrarna.
”Neneh flyttade sedan till London när hon var 18 år. När jag åkte dit och hälsade på henne, hängde i hennes värld, förändrades min bild av mig själv. Att göra musik började dyka upp som ett alternativ till att bli ridlärare. Svart musik. Intresset för svart musik började också märkas i Stockholm. Omgivningen började se på mig på ett annat sätt.”
Du gick från Titti till Titiyo Jah.
”Precis. Plötsligt var det lite hett att se ut som jag gjorde. Det hade det verkligen inte varit tidigare. När man lekte mörka rummet på fester så kunde killarna känna på mitt hår, säga ’Tjena Titti!’ och gå vidare till någon annan.”
Nej!
”Jo. Jag fick inga pussar. Men sedan, när jag gick i andra ring och det började braka loss med Whitney (Houston) och Michael (Jackson), då ändrades allt. En dag satt jag i klassrummet när någon knackade på och sa: ’Titiyo Jah. Du är vald till skönhetstävlingen. Du ska infinna dig bla bla bla’. Det tog mig flera dagar innan jag förstod att de inte drev med mig. Efter att ha varit med syrran i London hade jag utvecklats, blommat ut, vågade ta för mig litegrann.”
När började du sjunga?
”Med Neneh i London hade jag sjungit kör på någon låt med det band hon spelade med (Rip Rig & Panic). När jag kom hem frågade jag min pappa (Ahmadu JaH, slagverkare och orkesterledare från Sierra Leone) om jag fick sjunga i hans band. Jag behövde också pengar. Jag hade inga pengar.”
Vilken sorts musik spelade han då? Highlife?
”Ja, det var hans highlifeorkester. Ett stort gäng, 15 pers, vi spelade på Fasching och sådana ställen. Där stod jag i afrikanska kläder och körade.”
Det måste ha varit en bra skola?
”Det var en otroligt bra skola, både musikaliskt, som sångare, och rytmiskt. Att behöva stå längst fram och sjunga för folk. Det var där jag lärde känna Scotti Preston. Det var hon som presenterade mig för Orup när han letade efter körsångerskor till Är du redo?-turnén. Vi fick jobbet. Samtidigt fick Magnus jobbet som Orups trummis. Det var så vi träffades.”
Det var -Titiyo som på denna turné sjöng duetten Stanna hos dig med Orup. När sedan Orups debutalbum spelades in var det i stället -Karin Wistrand som fick sjunga den. Det var efter den turnén som tiden på Tranans bar tog vid.
Magnus är musikern och producenten Magnus Frykberg. Under de följande sju åren både levde de ihop och gjorde all musik tillsammans. De har också en dotter.
När de bröt upp 1994 började varannanveckaslivet. Titiyo fick flytta in i Marie Fredrikssons våning på 140 kvadrat med bubbelpool.
”Hon var så otroligt schyst, tog inte ut ett öre extra. ’Du kan bo här hur länge du vill, jag vet hur det är, jag har också skilt mig’ (härmar Marie Fredrikssons dialekt rätt bra). Det var en tid av kontraster. Barn varannan vecka, nästa vecka fullt ös i den här lägenheten.”
Detaljer även från denna tid dyker upp på nya albumet, bubbelpoolen är nämnd. Låtarna har gjorts tillsammans med främst Jonathan Johansson, Martin Sakarias och Dante Kinnunen. De har mer eller mindre intervjuat Titiyo om hennes liv. Sedan har de lagat mat, skrivit och spelat in.
Titiyos karriär speglar hela musikbranschens utveckling. Hon har varit med om dess absoluta topp och dess absoluta botten.
När Titityo började göra musik – under branschens gulddagar, på den tiden människor fortfarande köpte album – låg inspelningsbudgeten för ett album runt en och en halv miljon kronor. Budgeten för hennes nya album ligger på knappt 300 000 kronor.
I samband med debutalbumet från 1990 var hon så omsusad på högsta internationella nivå att hon och Magnus Frykberg till och med fick träffa självaste Clive Davis, skivbolagsguru och producent. För att förstå Clive Davis ställning inom musikbranschen med finansbranschen kan man jämföra honom med tio Percy Barnevik multiplicerat med fem Michael Treschow.
När Titiyo fick audiens hos Clive Davis hade han några år tidigare upptäckt en viss Whitney Houston.
”Jag har så jäkla dåligt minne. Jag kommer mest ihåg att alla runt omkring var mycket mer uppjagade över att vi skulle träffa honom än vad jag var. Magnus hade Sly Stone som idol och var exalterad över att Clive Davis hade jobbat med honom. När vi kom in på hans kontor (i New York) såg man honom knappt för alla plaketter och guld-skivor. En typisk skivbolagsgubbe som bara tjattrar och inte lyssnar. Han tjattrade om hur han sajnade den och den, bla bla bla. Han nämnde vilka av våra låtar han gillade, men han verkade mest se det som sin uppgift att berätta om sina framgångar.”
2001 släppte Titiyo albumet Come along. En ny storsatsning med budget på internationell nivå med låtar gjorda av Jocke Berg från Kent och Peter Svensson från Cardigans. När inte heller det albumet blev den stora internationella framgång som alla hade förutspått, följde sju år då hon inte gav ut någon musik.
Har du haft perioder då du har haft svårt att överleva som musiker?
”Ja. Det är paniken som sätter fart på mig. Det har funnits perioder då jag gått och pantat flaskor för att köpa köttfärs.”
Du har bokstavligen gjort det?
”Ja. Men samtidigt har jag också alltid varit en spender. Jag lever nu. Tiden mellan Come along (2001) och Hidden (2008) funderade jag allvarligt på om jag var tvungen att syssla med något annat. Jag provade via en kompis att jobba som klädinköpare för en webbshop, men jag var inte bra på det. Det är då man lägger i panikväxeln och börjar forska på riktigt i vad man håller på med.”
Vad gör man exakt när man lägger i panikväxeln?
”Paniken är något som redan funnits där ett tag. Vad som sedan händer är att överlevnadsinstinkten tar över. Man måste helt enkelt ta sig ur det.
I mitt fall gick det till så att jag köpte en risig keyboard från en musikaffär, gick hem och började plinka på den. Jag började om och låtsades vara konstnär. Utan att jag då visste det var det sångerna till Hidden som jag började arbeta på.”
Hidden från 2008 var ett elektroniskt, avskalat och experimentellt album, fjärran hennes varma soulproduktioner.
Albumet gick inte upp på några listor men skapade grunden för en ny fas i Titiyos karriär, den som lett fram till den plats där hon är i dag. Hennes gamla publik kliade sig i huvudet, men hon fick en ny status hos unga musiker och hamnade i nya sammanhang.
Under den andra fasen av sin artistkarriär på 2000-talet har Titiyo blivit lika mycket en ikon inom modevärlden som i musikvärlden. När hon på kaxigt catwalkmanér sjunger om sig själv att ”Drottningen är tillbaka” är det ingen som har några invändningar.
Titiyo tittar ut över Odengatan.
”De där tysta perioderna är fruktansvärda, hemska, men samtidigt de viktigaste. Jag har funderat på det så mycket att jag skulle kunna göra ett forskningsarbete om kreativitetsdemonerna, hur de stängs av, hur de slås på.”
”Jag kan inte säga att något i mitt liv är viktigare än min kreativitet. Min dotter, naturligtvis. Men om jag inte skulle ha mitt kreativa skulle jag vara en hemsk mamma.”
(slut)
FAKTA:
Titiyo
Yambalu Felicia Jah
Ålder: 47 år.
Familj: Dottern Femi Jah Frykberg, 22 år.
Bor: Vasastan i Stockholm.
Bakgrund: Fick sitt genombrott som soulsångerska med singeln Talking to the man in the moon 1989. Har gett ut fem soloalbum och ytterligare ett par i samarbete med andra musiker, under namnen Keep Company och El Rojo Adios. Vunnit fyra Grammis och två Rockbjörnar.
Aktuell: Med nya albumet Drottningen som släpps i slutet av oktober.