Skivrecensioner, DI Weekend
Robyn, José Gonzalez, Hot Chip. Scissor Sisters – med flera
Master Mix: Red Hot + Arthur Russell
Yep Roc/Border
Betyg: 4
Ett vanligt argument mot utökat stöd till konstnärer är att bra kultur är ekonomiskt självbärande. Konsthistorien är full av exempel på motsatsen. Några av tidernas främsta och i dag populäraste konstnärer som Johannes Vermeer, Paul Gauguin och Vincent van Gogh dog i förtid, utan att ha kunnat leva på sin konst.
En motsvarighet i pophistorien är Arthur Russell. När han 40 år gammal gick bort i aids 1992, var han utblottad och okänd. Det tog 15 år innan tiden slutligen hann ifatt hans konstnärliga visioner.
I dag håller Arthur Russells musik på att bli lika spridd som vykort av Vermeer, Gauguin och van Gogh. Hans sorgsna cello och fragmentariska discorytmer hörs i dag på caféer, restauranger och i reklamfilmer.
Arthur Russell rörde sig mellan två världar. Han älskade ABBA lika mycket som Philip Glass. Å ena sidan dansade han på New Yorks nattklubbar och gjorde maxisinglar med dansmusik under pseudonymer. Å andra sidan kompade han Allen Ginsbergs poesiuppläsningar på cello och satt hemma i sin lägenhet och gjorde experimentell och introspektiv musik för sig själv.
Det var när dessa båda världar korsbefruktades som han gjorde sin mest unika och originella musik. Vad Arthur Russell intresserade sig för inom dansmusik var texturen snarare än rytmerna. Från reggae hämtade han samtidigt dub-tekniken och fyllde sina låtar med tomrum och ekon.
Red Hot är en organisation grundad 1989 vars syfte är att bekämpa aids genom populärkultur. Red Hot har under åren gett ut flera samlingsskivor. Den nya är helt tillägnad Arthur Russell och är en utmärkt introduktion till hans musik; en dubbel-cd med 26 olika artister som alla lägger ned själ och hjärta i sina tolkningar.
De största artisterna på samlingen är svenskar. Robyn hyllar discosidan av Russell med en euforisk ”Tell you (today)”, en låt hon spelade live på invigningen av Tele 2 Arena. José Gonzalez visar hur mycket Arthur Russells påverkat hans egna ödsliga, sköra ballader med en hjärtekrossande version av ”This is how we talk the moon”. Resultatet låter verkligen som en promenad på månen.
Konstnären Johanna Billing gjorde redan 2007 en fin version av samma låt i ett verk på Documenta 12 i Kassel. Även två andra svenska artister, Jens Lekman och Taken By Trees, hyllade Russell det året på en EP.
För den som vill gå vidare till Arthur Russells egna inspelningar rekommenderas främst ”World of echo ” (1986), ett av mina favoritalbum genom tiderna, och den postumt utgivna ”Another thought” (1993).
Jan Gradvall
Kindness
Otherness
Female Energy Records
Betyg: 4
Ett tydligt exempel på Arthur Russells inflytande på samtida musik är britten Adam Bainbridge som gör musik under namnet Kindness. Precis som Arthur Russell för hans musik tankarna till en discokula upphängd i taket på ett konstgalleri. Eller en catwalk där modeller får sällskap av filosofer. Existentiellt grubblande och champagnesippande är bara olika sidor av samma nytt.
Även på detta album dyker Robyn upp som gäst, en gäst som höjer stämningen på festen och får värden att framstå som ännu mer sympatisk. Robyn är gästsångerska på den Arthur Russell-lika balladen ”Who do you love” och stannar alla klockor. Det är anmärkningsvärt hur hon 19 år efter debuten fortfarande utvecklas som sångerska. Resultat låter som Marcel Proust-musik. På spaning efter den disco som flytt.
Jan Gradvall
Iggy Azalea
The new classic
EMI Virgin
Betyg: 4
Det är bara två artister genom tiderna som samtidigt legat etta och tvåa på Billboard med sina två första låtar på listan. Den första var Beatles. Den andra är Iggy Azalea, en 24-årig rappare från Mullumbimby, en kängurustudsande håla i Australien med drygt 3 000 invånare.
När musikåret 2014 går in på upploppet är det dags att ta Iggy Azaela på allvar. I historieböckerna kommer detta att omskrivas som hennes år.
Inom hiphopvärlden existerar en omvänd rasism. Precis som flera andra vita artister som gör hiphop har Iggy Azalea anklagats för att inte vara tillräckligt äkta. En bisarr anklagelse av många skäl, inte minst för att när hiphopkulturen föddes i Bronx i mitten på 1970-talet så spelade Afrika Bambaataa och Kool Hercs lika mycket Kraftwerk och Thin Lizzy som James Brown och Funkadelic, för att inte tala om latin och salsa.
Questlove i The Roots, med sitt djupa historiska kunnande, är smartare än hatarna. När han för några månader gick ut och försvarade Iggy Azalea, samtidigt som han kallade hennes ”Fancy” för en game changer och sommarens singel, sade han: ”Vi svarta måste inse att hiphop är en kultur som smittar av sig. Om du älskar något, måste du släppa taget”.
Som rappare är Iggy Azalea är kompetent och driven. Hon kan häpnadsväckande perfekt imitera rappare från Atlanta, Houston och Miami. Men det är som gränsöverskridande popartist hon blir unik. Andy Warhol hade älskat henne.
Jan Gradvall