Skivrecensioner, DI Weekend
Tove Lo
Queen of the clouds
Universal
Betyg: 5
Rebell i skinnjacka sparkar upp dörren och gör en stad osäker genom att utmana omgivningens prydhet. Det är ett klassiskt upplägg i 1950-talsfilmer med Marlon Brando och James Dean.
Ett kvarts sekel senare kom Madonna och vände på könsrollerna. I filmen som blev hennes stora genombrott, ”Susan var är du?” (1985), glider hon runt med en skinnjacka slängd över axeln och förändrar varje rum hon kliver in genom sin kaxighet och sexualitet.
Svenska artisten Tove Lo, 26, för tankarna till Madonna i den filmen. Samma dödsföraktande självsäkerhet, samma utmanande av konventioner, samma känsla av att livet ställs på sin spets på ett dansgolv.
Det är anmärkningsvärt att låten ”Habits (Stay high)” lyckats ta sig upp på Topp 20 på Billboard med tanke på vad hon faktiskt sjunger om: att hänga på sexklubbar, ragga på småbarnspappor i lekparker, vara hög konstant. I en annan ännu mer kontroversiell låt, ”Like em young”, sjunger hon om att ragga på yngre killar: ”Hey boy, you’re too young for me/ But I don’t care, ’cause you’re what I see”.
Albumets texter är också del av en större historia som är indelad i tre akter: The Sex, The Love och The Pain. Den manliga rockkulturen har krävt ensamrätt på begreppet temaalbum, men Tove Los debutalbum kan kalla just för det.
Vad Tove Lo har gemensamt med den unga Madonna – förutom kaxigheten och en mental skinnjacka – är också att hon är en briljant musiker och låtskrivare, med ett absolut gehör för vad som låter rätt. Musikaliskt symboliserar hon en ny tid där det inte längre finns några genregränser mellan pop, soul, hiphop och house.
Det är bara fyra svenska artister genom tiderna som toppat Billboards singellista. Mindre onämnt är att det är bara en enda, Ace of Base, som toppat Billboards albumlista.
Jag sätter mina pengar på att den svenska artist som har störst chans att nå dit upp igen heter Tove Lo.
Jan Gradvall
Goat
Commune
Stranded/ Universal
Betyg: 4
Under sin tid i Marocko på 1960-talet beskrev William Burroughs berbisk folkmusik som att höra ”ett 4 000 år gammalt rock’n’roll band”. Lika fascinerade blev Rolling Stones, som var där vid samma tid som Burroughs, och senare Led Zeppelin.
Brian Jones blev så tagen att han i juli 1968 åkte till en avlägsen by och spelade in albumet ”Brian Jones presens the Pipes of Pan at Joujouka” som gavs ut efter hans död.
I sin självbiografi ”Just kids” beskriver Patti Smith hur hon lyssnade på det albumet om och om igen i sin lägenhet i New York när hon skrev poesi.
Berbisk folkmusik är rituell musik med ett uttalat syfte. En bön sjungs ut varpå rytmer drar i gång. I byarna används musik för att läka människor. Det finns även musikstilen gnawa, även med transliknande kvaliteter.
Arvet från denna rituella, transliknande förs nu även vidare i Göteborg. Gruppen Goat uppträder bakom masker och har inte avslöjat sina namn.
Goats debutalbum från hösten 2012 flög in under radarn i Sverige men höjdes till skyarna av engelska rockkritiker. Uppföljaren är inte samma uppercut från ingenstans, men är ännu starkare. Det låter verkligen som Stones röker vattenpipa i Marocko 1968 tillsammans med ormtjusare.
Förutom gnawa genomsyras musiken även av nigeriansk afrobeat, jazzrock, Birmingham-hårdrock och gammal svensk psykedelisk musik som Träd, Gräs & Stenar. Det låter superbt på vinyl men fungerar faktiskt även som jobbmusik i lurar.
Jan Gradvall
Johan Hedberg
Paradiset
Labrador/Border
Betyg: 4
Johan Hedberg är förortsunge med ett bibliskt namn. Tidigare utgjorde han ena halvan av popduon med det briljanta namnet Suburban Kids With Biblical Names (hans kollega hette Peter). Som soloartist sjunger han på svenska och skriver underfundiga popsånger som är så fyllda av tydliga Stockholmsbilder – ”Jag älskar det fula varje gång en buss lämnar Gullmarsplan” – att det känns som Google Maps dyker upp när man lyssnar i mobilen. För att låna en beskrivning från en annan av hans låtar: storstadspop med en smak av smultron i munnen
Jan Gradvall
+
BONUS:
I en spretig debatt om musikkritik i början av sommaren uttrycktes åsikten om att svensk musik överskattas av svenska kritiker. Verkligheten vittnar om att det är precis tvärtom. Det enda landet där svensk musik fortfarande underskattas är Sverige.
Internationellt har svensk musik aldrig haft större status och respekt än just nu. De ledande musikstäderna i världen just nu är Los Angeles och Stockholm. Alla som verkar i branschen är eniga om att det är där kreativiteten finns. Städer som New York och London har hamnat på efterkälken.
Stockholm har den främsta spjutspetskompetensen digitalt. Amerikanska företag som vill ta upp kampen med Spotify åker till Stockholm och rekryterar. Stockholm är också världsledande vad det gäller låtskrivare och producenter.
Privatjet landar regelbundet på Bromma med världsstjärnor på hemliga besök. Studior som Wolf Cousins på Roslagsgatan och Gottefar på Söder Mälarstrand är kluster där den nya popmusiken skapas.
De senaste åren har Sverige också, slutligen börjat få artister på den absoluta världsnivån. När man jämför de artister som Sverige just nu kan mönstra med de engelska artister som just nominerades till Mercury Prize kan man till och med tala om klasskillnad. Inom musiken kan Sverige mönstra ett lag med sju Zlatan.
Robyn och Lykke Li omnämns som inspiratörer och influenser av alla från Katy Perry och Lorde till indiemusiker.
Internationellt talar man just nu även lika mycket om svenska artister som Seinabo Sey, Mapei (högsta betyg förra veckan, spelad på Apples presskonferens), Sabina Ddumba, Tove Lo (högsta betyg denna vecka), Zara Larsson och First Aid Kit. Nästan alla av de intressantaste och mest originella svenska artisterna är kvinnor.
Parallellt med detta har den svenska dj-kulturen en arvinge till Swedish House Mafia i Alesso. Svensk populärmusik har aldrig varit starkare än just nu.
Jan Gradvall