Krönika, DI Weekend
Weekend 22 augusti
Krönika
Jan Gradvall
I en artikel i DI om en ny träningsbok konstaterades att intervaller är det mest effektiva när det gäller konditionsträning. Detsamma gäller även stillasittande skrivbordsarbete. Genom att börja jobba i intervaller har jag förkortat mina arbetsdagar.
Hur ska man egentligen hinna med allt? Hur ska jag undvika att den är hösten blir lika hysterisk som våren?
Av oss som är välsignade att ha ett jobb är vi många som denna första höstvecka, skolstartsveckan, idisslar den sortens frågor. På senare åren har det dykt upp många artiklar och böcker på temat, inte minst Timothy Ferriss ”The 4-hour workweek”.
Det mest användbara jag läst hittills om att jobba effektivare är ett blogginlägg av amerikanen Chris Winfield med rubriken ”How to get 40 hours of work done in 16.7”. Språket är påfrestande självhjälpsfloskligt men hans exempel är konkret.
Chris Winfield skriver att han haft perioder då han jobbat 60, 80 eller till och med 100 timmar i veckan. I många yrken tycks det oundvikligt att det periodvis blir så. Jag intervjuade under våren unga forskare. Alla fem vittnade om att de någon gång haft perioder då de varit kvar i laboratoriet 70-80 timmar i veckan.
När jag intervjuade författaren Donna Tartt berättade att trots att hon skrev på romanen ”Steglitsan” i tio år så hamnade hon i sådan tidspress de sista tre veckorna innan deadline att hon då arbetade dygnet runt: skrev fyra timmar, sov en timme, skrev fyra timmar, och så vidare.
Men ingen mår bra av sådant tempo under långa perioder.
Efter att ha läst alla böcker i ämnet, inklusive ”The 4-hour workweek”, hittade Chris Winfield till slut en uppsats från 2006, ”The Pomodoro Technique”, skriven av Francesco Cirilio, en brasiliansk professor i arbetsträning (se Fotnot).
Pomodoro betyder tomat. I detta fall handlar det dock om en vridbar timer utformad som tomat. Äggklockmetoden vore därför egentligen ett mer begripligt namn på svenska.
Metoden är löjligt enkel:
1. Välj en uppgift.
2. Ställ in timern på 25 minuter.
3. Arbeta på uppgiften tills timern ringer.
4. Grattis, du har gjort dagens första Pomodoro. Ta 5 minuters bensträckare (en paus man måste ta oavsett hur bra arbetet fortlöper).
5. Upprepa.
Alla som läser det tänker samma sak: ”25 minuters arbete? Lägg av, lägg ägg, det är ju nada”.
Men det betyder 25 minuter av total fokusering. Inga mail. Inga telefonsamtal. Inget snack med kollegor. Inget kollande på Facebook eller Twitter. Inget multitaskande.
Att ha mobilen på flygplansläge är en grundförutsättning. Likaså en ostörd plats, gärna hörlurar.
När jag provade blev jag chockad över hur mycket jag hann med på två Pomodoro. Efter fyra Pomodoro gick jag hem.
Chris Winfield trodde först naivt nog att han skulle hinna med 16 Pomodoro om dagen. Efter att ha prövat sig fram kom han fram till att det passade honom att jobba sju dagar i veckan i stället för fem – man kan hinna med en Pomodoro eller två utan att sabba en familjesöndag – och att det räckte med totalt 40 Pomodoro i veckan.
Vilket betyder totalt 16,7 timmars konkret arbete i veckan.
För att förstå hur detta är möjligt så måste man förstå vad han inte räknar som arbete. Han räknar inte möten, nätverkande, läsande, telefonsamtal, resor. Han måste ändå vara tillgänglig i 35-40 timmar i veckan.
Men under de 16,7 timmarna av superfokusering får han fem gånger så mycket gjort som under de andra timmarna. Och han jobbar aldrig längre långa dagar.
Jag har idisslat ämnet till denna krönika under ett par veckor. Men i ren skrivtid tog den mig två Pomodoro.
(slut)
Fotnot: Uppmärksamma läsare har noterat att jag bland annat ihop personer: det finns TVÅ Francesco Cirillo som båda skrivit om arbetsmetoder. Rätt Cirillo ska vara en italienare.
+
GRADVALLS VAL
TV
”The Knick”, HBO Nordic/C More. Mest lovande nya tv-serien sedan ”True Detective”. Steven Soderbergh gör en serie om läkare som utspelar sig år 1900 men egentligen handlar om samtiden. Om etik, priset för att rädda liv.
”The Leftovers”, HBO Nordic/C More. Utspelas tre år efter Uppryckandet, dagen i kristen eskatologi då Jesus (eller vem det nu är) hämtat upp två procent av världens befolkning till himlen. Mörk, skrämmande, oförutsägbar.
BOK
Viv Albertine, ”Clothes clothes clothes. Music music music. Boys boys boys” (Faber & Faber). En musikerbiografi lika drabbande och välskriven som Patti Smith ”Just kids”. En bok fylld av blod, våld, motgångar, kärlek till musik.
+
BONUS NR 1:
Varje generation har sina matinéfilmer. För mina föräldrars generation var det Errol Flynn-filmer som ”Slaghöken”. För min generation var det Harrison Ford-filmer som ”Star Wars” och ”Jakten på den försvunna skatten”.
Den film som i historieböckerna kommer att bli synonym med sommaren 2014 har paralleller till båda. Chris Pratt i ”Guardians of the galaxy” har samma självironiska bad boy-utstrålning som Errol Flynn och ett rymdskepp som är modellerat efter Han Solos i ”Star Wars”.
”Guardians of the galaxy” är Marvels största risktagande hittills, en djärv superhjältefilm som bryter mot superhjältegenrens alla konventioner genom inslag av slapstickhumor och en balansgång till kitsch. Tre av hjältarna utgörs av ett träd, en tvättbjörn och en grön kvinna. Färgskalan byter också mot alla andra filmer på bio, med lika starka och klara färger som i tvättmedelsreklam för kulörtvätt.
Men anmärkningsvärt nog fungerar det. Filmen har hittills spelat in närmare 2,5 miljarder kronor. Om man vill läsa av var populärkulturen befinner sig just nu – samt vill hälsa på sin inre 11-åring – ska man ha sett ”Guardians of the galaxy”.
Filmen har också årets bästa soundtrack. Handlingen kretsar kring ett C90-kassettband fyllt av gammal soul och 1970-talsmusik. Albumet gick just upp etta på Billboardlistan.
Att ljudlägga framtidsfilmer med gammal musik är för övrigt en ny trend. Tidigare var det futuristisk musik som gällde i science fiction-filmer men senaste ”X-Men”-filmer lyfter fram en 1970-tals ballad av Jim Croce , i ”Apornas planet” spelas ”The Weight” med The Band och i nya HBO-serien ”The Leftovers” hörs Otis Redding och Al Green.
En annan ny tv-serie i sommar, läkarserien ”The Knick”, gör precis tvärtom. Serien utspelas år 1900 i New York men ljudläggs inte med tidstypiska klanger utan med anakronistisk synthesizermusik av Cliff Martinez, kompositören bakom ”Drive”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Vilken artist kommer i historieböckerna att bli synonym med sommaren 2014? Tveklöst: Ariana Grande, en 21-årig amerikanska som under en och samma sommar haft tre låtar som varit och snuddat vid första platsen på Billboardlistan: ”Problem”, ”Break Free” och den senaste ”Bang Bang”, en låt hon gör tillsammans med engelskan Jessie J och rapparen Nicki Minaj.
Alla dessa tre låtar är skrivna och producerade av team lett av svenske Max Martin, av tidningen Rolling Stone nyligen kallad senaste 20 årens mest framgångsrike låtskrivare i världen.
Ljudmässigt har Max Martin också ännu en gång lyckats förnyat sig. Ariana Grande-låtarna präglas av ett stökigare, nästan gammaldags R&B-sound än annan samtida pop.
Två av Ariana Grande-låtarna är gjorda tillsammans med Ilya Salmanzadeh, omskriven i DI Weekend i våras, en av de unga låtskrivare hos Wolf Cousins (Vargkusinerna) på Roslagsgatan, en slags plantskola för unga talanger som vägleds av Max Martin och hans adept Shellback (Skalman). Även Shellback är med på två av Ariana Grande-låtarna som producent.
Ariana Grande från Florida har i många år varit en tv-stjärna på barnkanalen Nickelodeon. I en artikel om Ariana Grande i Rolling Stone berättar hennes A&R Wendy Goldstein hur hon i två år försökte övertala Max Martin att skriva låtar till Ariana Grane. Att Max Martin till slut sade ja berodde på hans dotter som följt Ariana på tv. ”Jag har aldrig sett min dotter så exalterad över någon jag arbetat med”.
Ariana Grandes nya album, som släpps nästa vecka, domineras överlag av svenska låtar. En är till exempel skriven av Max Martin och Peter Svensson från Cardigans.
Jan Gradvall