Krönika, Dagens Industri
Weekend 12 maj
Krönika
Jan Gradvall
En surfare som spelar akustisk gitarr och har tonsatt en barnbok om en nyfiken apa. Där har vi den motvilliga stjärna som kommer att bli sommarens mest spelade artist.
Jack Johnson har redan erövrat USA och England. Nu väntar Sverige. Samtidigt som P3 oavbrutet spelar ”Upside Down” – lita på att kommersiell radio snart hakar på – står svenska Universal redo att aktivera en Jack Johnson-kampanj (TV, Internet, print) som kommer att pågå hela sommaren.
Vad är det som gör Jack Johnson unik som artist? Och varför får han sitt genombrott just nu?
Det finns flera förklaringar. En underliggande förklaring kan spåras i en temaundersökning som HUI, Handels utredningsinstitut, gjorde i våras. Undersökningen visade att bland 70-talister så är det inte titeln visitkortet eller prylar som är den viktigaste statussymbolen. Den nya statussymbolen är resor.
Och ju mer exotiska och udda resmål, desto högre status. Som Johan Nylander i DI skrev i en sammanfattning av undersökningen: ”Det är upplevelsen som är det avgörande. Prislappen ska snarare vara så låg som möjligt. Resor blir också en symbol för ens personlighet, där både resmål och sättet man reser på berättar vilken typ av människa man är.”
Precis den typen av associationer ger Jack Johnson. Hans skivor förmedlar känslan att vakna upp i en strandhydda, med doften av bananpannkaka, och sedan tillbringa hela dagen i en jakt på den perfekta vågen.
Jack Johnson, 30, föddes på Oahu, Hawaii, och hade egentligen tänkt bli professionell surfare. Han blev så duktig att han som tonåring sponsrades av märket Quiksilver. Men efter en svår olycka då han kastades mot ett korallrev – därav hans ärr i ansiktet – flyttade han till fastlandet och började i stället på filmskola i Santa Barbara.
Från att ha varit en halvprofessionell surfare blev Jack Johnson en professionell surffilmare. Hans film ”Thicker Than Water” från 2000 räknas som en av de bästa i genren.
Efter långa dagar på vågorna brukade Jack Johnson plocka fram sin akustiska gitarr vid lägerelden på stranden. En tejp med hans egna sånger hamnade hos artisten Ben Harper, själv singer-songwriter, som 2001 gav ut Jack Johnsons debutskiva, ”Brushfire Fairytales”, på sitt eget bolag. Och fem år senare har stad efter stad, land efter land, samlats vid hans lägereld.
I februari fick Jack Johnson en engelsk BRIT Award, som årets Best International Newcomer, trots att han hållit på i fem år och gett ut fyra album. Tredje albumet ”In Between Days” har enbart i England sålt i 800 000 exemplar.
Jack Johnsons låtar är så chosefria att de tycks gå hem i alla läger. När jag var i London förra veckan hade till och med Rough Trade skyltat med Jack Johnson-skivor, en skivaffär som annars aldrig befattar sig med artister som går hem hos den breda massan.
Här i Sverige, där Johnsons album än så länge totalt sålt i 10 000 exemplar, kommer ”Curious George” att bli det första Jack Johnson-album som de flesta får höra. Ett soundtrack till den tecknade långfilmen om ”Nicke Nyfiken” som gick rakt upp första platsen i USA. Men skivan innehåller inte barnmusik utan är fylld Johnsons typiska, tillbakalutade och vågskvalpande popmusik.
I en extremt karriärmedveten värld, där tanken på att äta bananpannkaka på en strand ses som den ultimata lyxen, har Jack Johnson blivit artisten som tonsätter våra drömmar.
(slut)
GRADVALLS VAL
RADIO
”Ring Kulturfredag”, P1, fredagar 18.15. Telefonväkteri om kultur som är radions bästa program just nu och komplicerar debatten om brett/smalt. Nej, det behöver inte finnas någon motsättning mellan expertis och folklighet.
TV
”The Daily Show With Jon Stewart”, Canal+, vardagar 21.30. Jon Stewart får alla andra pratshowvärdar att framstå som dumma och fega. Kvällens gäst är Francis Fukuyama, filosof och professor i politisk ekonomi.
IDÈ
www. Mdlf.org. En börsnotering av pressfrihet? Jo, det är sant. En fantastisk idé som blivit verkligheten genom The Media Development Fund. Bland initiativtagarna finns schweiziska banken Vontobel.
+
BONUS NR 1
En del filmer är så svåra att definiera, och därmed ännu svårare att marknadsföra, att de behöver den sex månaders fördröjning som en hyrfilmsutgivning innebär för att nå den stora publik de förtjänar.
En sådan film är ”Kiss Kiss Bang Bang”: 2000-talets mest intelligenta och mest förbisedda actionfilm som på onsdag släpps som svensk DVD.
Filmen är regisserad av Shane Black, ett av Hollywoods svarta får. Shane Black var bara 25 år när han sålde till första manus, ”Dödligt vapen”, en supersuccé från 1987 som satte prägeln på ett decennium av actionfilmer.
Därefter hamrade Black ut fler liknande actionmanus som filmbolagen bjöd över varandra för att köpa. ”The Long Kiss Goodnight” gav honom Black fyra miljoner dollar.
Men filmerna levde inte upp till förväntningarna. Shane Black var mångmiljonär men försvann i en dimma av droger och excentriskt beteende.
När Shane Black gjorde comeback i fjol med ”Kiss Kiss Bang Bang” var han därför lika bortglömd som underskattad. Inte blev det bättre av att han dessutom gav huvudrollerna till Robert Downey Jr och Val Kilmer, de enda två i Hollywood med sämre rykte än honom själv.
Men ”Kiss Kiss Bang Bang” är en triumf för alla tre. En sällsynt smart film som leker med film noir-genren lika mycket som den hyllar den. Shane Black har både skrivit manus och regisserat. Replikerna är så vässade att varje ord – i bästa bemärkelse – tycks komma direkt från hans tangentbord.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2
En mosig britt med en ledsna hundögon. En sorglig figur som misslyckas med alla sina trolleritrick och upprepar halvobegripliga fraser som ”Spoon, jar, jar, spoon” och ””Just like that!”. Och som dessutom har en röd fez på huvudet.
Tommy Cooper borde tillhöra det förgångna. Men märkligt nog känns han humor fortfarande relevant i dag. Tommy Cooper är en del av alkoholstinn och lite svettig engelsk pubkultur som lever vidare i samtida artister som The Streets och Arctic Monkeys.
Med start lördag 20 maj sänder SVT2 ”Tommy Coopers bästa” i tolv delar.
Tommy Cooper föddes i Wales 1921. Under sju år var han militär i kavalleriet. Det var också där, efter en skada, som han började med att underhålla militärer.
I Sverige slog Tommy Cooper igenom i början av 1970-talet med TV-programmen ”Här kommer Cooper”. I april 1984 framträdde han för sista gången live i TV. Tommy Cooper fick en hjärtattack och dog – till publikens jubel. De trodde att det ingick i showen.
Jan Gradvall